Det här med ”duktig flicka” är något som jag ofta snuddat på och berättat om en del om mina egna erfarenheter. Det är något som vi inte kan prata för mycket om och som på något sätt ändå lyckas slippa rampljuset. Jag känner till alldeles för många unga tjejer och kvinnor som någon gång under det senaste året på något sätt har närmat sig den berömda väggen. Jag var själv där för ungefär ett år sen och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Den likgiltigheten som kom av att jag började närma mig kollaps var något av det obehagligaste jag känt. Att kunna spendera timmar med att stirra i väggen utan att kunna greppa en enda tanke är både skrämmande och farligt och jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker tillbaka på alla dagar då jag beskrev det som att jag hade gröt i huvudet.
Jag nämnde en rad tips i förra numret av Veckorevyn:
