HEJDÅ DUKTIG FLICKA!

Det här med ”duktig flicka” är något som jag ofta snuddat på och berättat om en del om mina egna erfarenheter. Det är något som vi inte kan prata för mycket om och som på något sätt ändå lyckas slippa rampljuset. Jag känner till alldeles för många unga tjejer och kvinnor som någon gång under det senaste året på något sätt har närmat sig den berömda väggen. Jag var själv där för ungefär ett år sen och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Den likgiltigheten som kom av att jag började närma mig kollaps var något av det obehagligaste jag känt. Att kunna spendera timmar med att stirra i väggen utan att kunna greppa en enda tanke är både skrämmande och farligt och jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker tillbaka på alla dagar då jag beskrev det som att jag hade gröt i huvudet.

Jag nämnde en rad tips i förra numret av Veckorevyn:   

Eftersom jag är bra på att vända saker till det positiva försöker jag se det som att det var en oerhört nyttig erfarenhet som kommer hjälpa mig att bli en bättre person och yrkesmänniska. Jag håller fast vid det gamla ordspråket ”det finns inga misstag, bara erfarenheter”. Det viktigaste av allt är kanske ändå att inse att vi inte kan vara bäst på allt och att det är bättre att göra två saker ordentligt än att göra sju saker halvdant.
.
Vill ni läsa mer om mina upplevelser från att gå in i väggen kan nu läsa HÄR .
Tyvärr verkar de fösta inläggen i serien ha fallit bort när jag bytte bloggportal.
.
  1. Ida skriver:

    Kan du inte skriva tipsen på bloggen så alla kan ta del av dem utan att behöver köpa tidningen? 🙂

  2. F skriver:

    Hej Fia.
    Jag känner igen mig ganska mycket i det där ”duktig flicka”-syndromet. Men jag vet inte hur man ska bryta den onda cirkeln, eller vad man ska kalla det.
    Jag tränar 5-7 gånger i veckan, allting annat får mig att känna mig som en valross. Jag äter lite vad jag vill, och vill kunna fortsätta med det. För fem år sedan, när jag var 13, så kunde jag inte äta någonting utan ångest och gick ner till 35 kg. Kom dock loss ur det hela, men det har ersatts av någon slags arbetsmani. Jag går i skolan 35 timmar i veckan, och har otroligt mycket plugg. Utöver det har jag fyra jobb, och det brukar landa på 40 timmar/veckan. 75 timmar i veckan är nog inte så hälsosamt, men jag hatar att känna mig lat.
    På senaste tiden har jag fått knutar överallt, och ångestattacker har förekommit. Men på något underligt sätt så lurar jag mig själv till att tro att det är okej, så länge inte folk tycker att jag är lat. Så länge folk tycker att jag är duktig.
    Hur ska jag göra? Jag kan inte sluta på något jobb, jag behöver pengarna eftersom att jag ska flytta hemifrån om några månader. Kan inte heller sluta skolan. Jag vill inte känna behovet av att vara duktig och jobba hela tiden, det går bara ut över alla mina vänner och min pojkvän, som jag knappt träffar. När jag väl träffar dom så är jag bara stressad och grinig. Vad ska jag göra?

  3. Linnea skriver:

    Bra att du tar upp detta! Önskar att fler gjorde det!
    Jag har själv suttit fast i duktig-flicka tänket hela min tonårstid och får ”betala” för det nu. Pluggade på heltid året runt, jobbade heltid hela somrarna, tränade 8-10 gånger i veckan, åt ”nyttigt” dvs bara vanlig mat (aldrig skräpmat, kakor, chips, godis eller läsk) men alldeles på tok för lite då jag under den perioden växte som mest naturligt på både längden och bredden.. jag gick inte upp ett kilo på nästan 2 år när jag var 14-16 år, brydde mig alldeles för mycket om vikt och mitt utseende och hade ångest över mina betyg i skolan trots att jag fick mvg i nästan allt. Jag hade problem med killar och kompisar som svek och föräldrar som skilde sig. Har varit deprimerad i omgångar men samtidigt ändå tvingat mig att göra alla dessa saker trots att jag mått skit och gråtit mig till sömns säkert mer än hälften av alla kvällar senaste 7 åren. Nu är jag äntligen klar med gymnasiet och tagit bort alla mina krav på mig själv. Dock har min kropp lagt av helt, jag har ont överallt (har bokstavligt talat något fel på alla kroppsdelar), får extrem andnöd av att springa/träna med medelhög puls, blir vissa dagar så illamående av mat att jag knappt kan äta pga att min mage är sönderstressad, är helt slut i huvudet och upplever hela vardagen som en stor dimma… Har varit under läkarutredning sedan i somras och nu har dom precis skickat mig vidare till psykolog då dom inte verkar hitta något fysiskt fel, jag hoppas dom kan hjälpa mig! Det är hemskt att känna som att man bor i en 80-årings kropp när man är 19 och har varit extremt aktiv och tränat på elitnivå. Försöker nu bara tänka positivt, vila, gå promenader och hålla huvudet högt. Nu ska det bli bättre och ordna sig! och jag ska aldrig mer låta mig själv pressa mig till max varje dag under flera års tid. Hädanefter är det kroppen och känslorna som bestämmer.

    Ta hand om er tjejer!! Ni rockar som ni är! och njut av era friska kroppar!

  4. Marie skriver:

    Känner igen mig. När jag gick in i väggen förra året kunde jag ligga i soffan och inse att jag stirrat rakt fram och inte gjort eller tänkt något speciellt på en timme. Skrämmande när man normalt är en person som presterar. Några vänner sa då till mig att det var helt ok, att tiden som jag nu ”vilade bort” var den som jag missat tidigare och att jag i slutändan inte missat någon tid. Det höll mig lite lugnare då och jag kunde få vilan kroppen verkligen behövde.

Lämna ett svar till Hanna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..