ATT FÖRÄNDRAS,

På tal om det här med att gå in i väggen och lida av ”duktig flicka”-syndromet. För att komma tillbaka efter att jag hade träffat väggen var jag tvungen att genomföra en del drastiska förändringar för att orka med utan att för den delen dra ner på tempot och förlora arbete och känsla.

– jag satte telefonen på ljudlös och där har den stannat sen dess. Ringsignaler ger mig obehag och eftersom jag ändå har telefonen i närheten hela tiden så finns jag ändå tillgänglig och skulle jag missa ett samtal är det inte värre än att jag ringer upp när jag ser det.

– jag styrde om mina arbetstider och arbetsdagar för att få rutiner och bli en bättre vardagsmänniska. Jag planerade in det som passade min ork och dag itsället för att anpassa mig efter alla kunder vilket tidigare innebar att jag var på gymmet tolv timmar i sträck med både morgon, dag och kvällskunder. Nu kör jag mitt schema, är lugnare, gladare och tryggare i mig själv vilket gör att jag presterar betydligt bättre.

– jag började tacka nej. Från att tidigare alltid ha ställt upp, anpassat mig och vart schysst mot alla och glömt mig själv känner jag nu efter, vågar avstå, säga nej, säga ifrån och känner mig på något sätt som genuinare människa. Hittills har ingen klagat utan snarare uppskatta min energi.

– jag arbetar hårt på veckorna så helgerna kan vara min frizon. Eftersom jag älskar att arbeta och dessutom är egen företagare är det lätt att glömma att skilja på arbetstid och fritid och jobba lite här och där och ”bara” gör det där och det där. Det leder aldrig till något gott och nu är jag stenhård med mina helger: de ska vara avstängt, avlsppnat och annorlunda från vardagen. Våga vila!

– jag skriver numera ner ALLT. Från simpla saker som ”tvättid kl. 07”, ”färga håret” och ”dejt med ida” till möten, saker som ska göras, något speiellt att blogga om, betala hyran, PT-kunder och annat jag ska komma ihåg. Jag har slutat lita på att jag ska komma ihåg allt och skriver hellre ner det så det får lämna hjärnan. Det är som en befrielse och det rekomenderas verkligen!

Har ni fler tips får ni gärna dela med er. Jag tror att vi är alldeles för många som upplever den duktiga flickan och vi behöver hjälpa varandra att bli av med henne. Och framförallt, vi är inte dåliga människor för att vi börjar prioritera oss själva eller börjar tacka nej. Tvärtom tror jag att vi blir gladare och bättre människor av att våga göra det vi verkligen vill och känner för, det blir genuinare då.

 

  1. M skriver:

    Jag lider också av duktig flicka syndromet, och just nu sitter jag här med massor av jobb som tar upp all min tid. Men en sak som jag har kommit på funkar är detta: på måndagar har jag lite mindre att göra (endast ett kort jobbpass) så då passar jag på att mysa till det med långfrukost, sova lite längre, planera för hela veckan (jag är lärare), laga mat till alla lunchlådor för hela veckan, städa om det behövs och sen också bara ta det lite lungt. Bjuda mig själv på en liten lässtund i soffan endera på eftermiddag eller kväll, och bara njuta lite av min fina sambo också.

    Sen tycker jag det är viktigt att komma ihåg att du inte alltid måste vara alla till lags. Folk tycker om dig ändå, även om det du gör inte alltid är helt 100% perfekt, kom ihåg att det där sitter i dit huvud inte i betraktarens ögon..

  2. Lisa skriver:

    Hej Fia!
    Jag är 18 år och går sista året på gymnasiet. Jag var oerhört nära att gå in i väggen i höstas och drogs med magkatarr, huvudvärk, trötthet osv osv. Jag har sedan dess verkligen försökt ta det lugnt och har liksom försökt inbilla mig att jag mår bra nu, jag har börjat skjuta upp skoluppgifter för att jag ska ha tid att ta det lugnt också men det gör mig bara mer stressad. Jag kan inte koncentrera mig alls längre, från att ha varit väldigt studiemotiverad och haft mycket karaktär och självdisciplin känner jag knappt igen mig själv längre. Jag lider verkligen av ”duktig flicka”-syndromet och vet inte hur jag ska göra för att bli av med all denna stress. I sommar tar jag studenten, och fram till dess ska jag ha tagit körkort, fått bra betyg, träna 4-5 ggr i veckan(träningen är väl det enda som får mig att må bra just nu) OCH fortsätta leda mitt UF-företag mot toppen.. Allt detta som från början var roligt bryter verkligen ner mig.. Vad ska jag göra? Ingenting känns roligt längre och alla första symptom på stress stämmer in på mig…Men hur slutar man stressa?

  3. Sofia skriver:

    Det där är bra tips till alla egna företagare ( och andra) tycker jag. Har själv företag och känner igen mig i ”din kollaps” i uppstarten /början. Det blir mycket. Kram

  4. Mari skriver:

    Fin bild på er. Och du, grattis till nomineringen =)

  5. Hej Fia!
    Jag läser din blogg regelbundet och har följt dig i flera år, eftersom jag kände dig/var bekant med dig en period i Hedemora när du var tillsammans med min kusin. Jag är så oerhört glad över att det går så bra för dig i ditt liv. Du har alltid varit en positiv, glad och inspirerande tjej, och det är alltid roligt att se att det går bra för människor som förtjänar det.

    Dina tips är ovärderliga, och med tanke på att jag under 8 långa år lidigt av bulimi har jag alltid haft problem att läsa hälso/träningsbloggar. Sådana har ofta fått mig att falla in i gamla ohälsosamma mönster och beteenden, men din blogg är helt annorlunda. Din blogg får en att vilja äta normalt, träna hälsosamt och långt ifrån falla in sjukliga beteenden. Och det tackar jag för. Du fyller ett behov jag har, men utan att elda på mina ätstörningar.
    Du är en oerhörd inspirationskälla, Fia.

    Nu däremot har jag en fråga. På grund av det jag precis beskrivit, så undrar jag nu om ett tips.
    Jag har en våg, vilket jag måste ha för att ha någon som helst kontroll – men jag vill inte vara slav under den.
    Jag bor just nu i Washington D.C, USA – vilket jag gjort sedan i augusti. Jag lyckades själv gå ner ca 30 kg i vikt genom att löpträna och äta hälsosamt. Efter förra skolterminen här i USA (med massor med stress, gå-in-i-väggen-perioder och dåligt med pengar gick jag upp ca 14 kg. Nu däremot tränar jag (inte timmar) varje dag.
    Jag går till och från skolan, vilket är 40 minuters promenad varje dag sammanlagt. Sedan är jag i gymmet där jag kör mellan 10-20 minuters cardio (elliptical/cykel) eller löptränar. Dock pallar inte mina knän löpning på band eller ute på asfalt och jag väntar på att parken bakom vårt hus ska bli färdigrenoverad så att jag kan springa där.
    På gymmet tränar jag också, olika muskelgrupper varannan dag – för att de ska få vila.
    Jag försöker äta hälsosamt, jag lagar egen mat hemma (men det är krångligt ibland då jag varken tål gluten eller laktos och återhämtar mig efter blödande magsår).
    Men vågen står still eller till och med stiger upp. Jag kämpar för att hålla motivationen uppe, men jag får panik över att inte se något resultat. Och nej, jag har inte hållt på så länge är väl inne på vecka nummer 2 nu med ordentliga rutiner efter jul och allt, men jag behöver någon form av motivation.
    Vad är det jag gör fel? Efter så många ätstörningsår vet jag vad som är nyttigt och hälsosamt att äta, liksom att läsa din blogg.

    Jag blir lätt uttråkad, och vill ha variation. Men jag har varken tid eller råd att gå på massa olika klasser eller att träna jättelänge varje dag.
    Jag letar inte efter en snabbkur, det får ta tid annars håller viktnedgången inte i sig. Men, vad kan jag möjligen göra för fel?
    Jag förstår att detta var en lång kommentar, och du har fullt upp och kanske inte hinner svara. Men jag tänkte att det i alla fall var värt ett försök.

    Du är en otrolig inspirationskälla, Fia. Du är stark och en fantastisk förebild! Låt ingen trycka ned dig, bara för att de är avundsjuka. Fortsätt vara dig själv och spruta Fia-power över hela Sverige.
    Ta hand om dig,
    Mvh Emma

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..