DET HÄR MED HETSÄTNING.

Ni önskar mer ord och inlägg om ämnet ätstörningar så nu kör vi.
Först ut är en favorit i repris om just hetsätning:

Ni är oroande många som skriver till mig och berättar om hetsätning.

Att ni ibland frossar, tänker ”nu är det redan förstört” och får ångest.

Att pressen på att äta bäst, träna bäst, se bäst ut och bästbästbäst gör att ni söker tröst i maten och sen skäms.

Jag blir lika engagerad och ledsen varje gång jag får ta del av era ord om detta.
Jag blir helt enkelt förtvivlad när jag inser hur laddat mat är för så många.

Jag har aldrig kommit nära hetsäning mer än det som berättas för mig, oftast av PT-kunder och bloggläsare.

Däremot kan jag känna igen att mat är ett avbrott när jag tex. är stressad så känns det som rena segern att få slå sig ner med en ostmacka.
Planerar jag dåligt kommer suget krypande och jag blir som en pilsk bulldozer med siktet inställt på föda, men det stannar där.

Jag har tack och lov aldrig fallit in i någon ätstörning och lyckas hålla en god relation till mat men jag ser och hör så många som faller med det som ska vara vårt bränsle.

Kan vi reda ut varför mat är så laddat? Varför hetäter vi? Hetsäter ni? Hur? Älskar ni mat? Vad gör vi för fel?

Vi behöver prata om detta.

Det är otroligt viktigt att vi vågar prata om det här istället för att skämmas och gömma oss.
Om vi delar med oss, disskuterar och blottar oss en aning så kan vi säkert bidra med något.

.

  1. I skriver:

    Hej Fia! Jag har följt din blogg hur länge som helst och älskar den och budskapet du vill få ut. Jag har också länge tänkt att jag vill söka hjälp, men har samtidigt tänkt att om jag söker hjälp har jag ett problem och jag vill inte inse att jag har problem fast jag egentligen vet att jag har det. Jag har en vriden syn på vikt. Att känna mättnad gör mig rädd. Att se en överviktig människa gör mig livrädd. Jag är rädd för att bli tjock. Det är bara det senaste året den känslan har kommit. I hela mitt liv har jag varit hälsosam, ätit nyttigt och tränat mycket. Förra året blev jag förstoppad och kunde inte gå på toa ordentligt på säkert tre månader. Jag vågade inte och vågar fortfarande inte gå till läkaren. Jag gick då självklart upp mycket i vikt och just nu väger jag 5-7kilo mer än vad jag någonsin har gjort. Det här gör mig rädd för mat, tänk om det jag äter kommer göra mig förstoppad. Och så fort jag blir förstoppad tänker jag att om jag äter mer mat kanske det måste ut och då blir jag helt hetsig och kan trycka i mig mat tills magen är så stor att man skulle tro att jag är gravid. Och sen funkar det ändå inte. Det är oftast under helgen detta hetsätande sker och det kompenserat jag oftast med att ligga på ett underskott i kalorier under dagarna. I alla fall, det jag vill komma fram till är att jag mer än gärna vill ha en sund syn kring mat. Jag tränar ungefär 5-6 gånger i veckan och älskar det, men det förändrar inte min syn på mat. Jag vet inte hur jag ska lösa det här med förstoppningen, hetsätande växlande med svältande. Jag behöver hjälp.

  2. anna skriver:

    Det är konstigt, för jag tror man lurar sig själv.
    Dagens samhälla lurar oss att tro att vissa saker är OK o vissa är NONO.
    När man någongång äter ett NONO, blir det så laddat och man skapar sig en ångest och ett självhat.
    Det känns som man lika gärna kan skita iallt för jag är så svag och blabla..
    Om man släpper på vad so är fel och rätt och äter för den naturliga sakens skull tror jag många skulle slippa allt.
    Det är den där magiska balansen.
    Själv har jag haft ett stört förhållande till mat, men jobbat mycket på min sjölvkänsla o slutat bry mig om vad någon töntig reportet läst i någon annan töntig reporters repotage.
    För ofta är det så. Vart kommer information ifrån?
    Om man har en bra bas, med mat som innehåller det våra organ behver, finns det plats för enbart nutning med.
    Det är inte svart eller vitt.
    Det finns ingen anledning att bara äta det som bara är gott, men inte heller det som bara ger detman behöver.
    Förstår ni min poäng??

  3. Johanna skriver:

    Jag har länge funderat på om jag ska kommentera ditt inlägg eller inte, men jag känner att jag måste dela med mig av min syn på hetsätning.
    Någonstans under tonåren började min hetsätning, jag är idag 24 år. I flera år har jag försökt prata med mina vänner om det, speciellt sen jag själv erkände för mig själv att jag led av hetsätning. Det var en jobbig period för mig efter att jag själv kommit till insikt att jag hade allvarliga problem. Då jag är ca 167 och väger kring 60 kg skrattar de flesta åt mig när jag berättar hur jag inte kan kontrollera hur jag äter. De brukar dra till med något ”helt sjukt att du inte väger 150kg” med en glimten i ögat. Att få en sådan respons av folk runt omkring när jag tar upp ett problem som har varit mycket svårt för mig att hantera gör att jag ger upp, det finns ingen vits att söka hjälp eller prata om det då ingen förstår allvaret. Min mage har blivit helt förstörd och min träning påverkas enormt. Idag skämtar vänner och berättar historier om hur otroligt mycket mat jag kan äta, hur jag kan gå upp mitt i natten och steka på mat och hur det är omöjligt för mig att ens ha matlådor i frysen utan att vakna mitt i natten för att äta upp dem. Det finns många historier om mina matvanor som folk skrattar åt och skämtar om, men inte på det sättet att de försöker vara elaka. Anledningen att man kan skämta om det är för att jag är smal. Vänners vänner som har hört historier om mina matvanor kommenterar ofta hur konstigt det är att jag inte är ett ”fetto”. Utsidan som räknas antar jag? Listan kan göras lång, men att vara normalbygd gör att folk inte tror på mig, vilket leder till att jag drar mig för att ens prata om det. Det finns ingen vits länge, jag har försökt mitt bästa. Det var det. Nu har även jag yttrat mig offentligt.

  4. My skriver:

    Hetsäter inte just nu men kan överäta (tappar inte kontrollen som man gör vid en hetsätning) och sen spy upp maten på grund av ångest, fast jag egentligen inte har ätit så mycket.

  5. Tove skriver:

    Jag vill rätta mig själv lite. Hetsätning behöver självklart inte innebära att man äter lika stora mängder som jag. Det handlar mest om kontrollförlusten. Jag gick i en ätstörningsgrupp där de förklarade skillnaden mellan hetsätning och tröstätning. En person som har ett mer anorektiskt beteende och lever på typ 2 äpplen om dagen, upplever det säkert som hetsätning om hon stoppar i sig 200 g choklad helt okontrollerat. Så allt är relativt, men fortfarande en helt annan sak än tröstätning.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..