AH, EN SÅDAN DAG.

Som utbränd slutar jag aldrig förvånas över hur kroppen, känslorna och hela livet kan dansa disco från en dag till en annan.

 

Igår var jag pigg, skrattade, fikade med en efterlängtad vän, promenerade ett par timmar, spurtade en kvart i regnet, satt i terapistolen och berättade att jag är ganska lugn men ändå likgiltig och kände mig helt okej.

 

Idag vaknar jag med ett krypande stresspåslag med en hjärna som eldar upp uppgift efter uppgift som jag behöver göra genast, nu och helst IGÅR.

 

Kroppen blir förbannad, jag blir förbannad, vi bråkar, jag bryter ihop, min kille skyndar hem, jag gråter och ringer vänner och struntar sedan i att svara för att jag inte orkar erkänna mig så förbannat svag igen och sedan är det tillfälligt lugnt.

 

Min kille kramar om, vi skriver en lista och börjar bocka av, svara på gamla mail, förbereda och fixa.
Nu är jag helt färdig på alla nivåer och ska bädda ner mig på spikmattan med
hemgjord tortillapizza och se ikapp avsnitten av härliga Biggest Loser som många av er tipsat om.

 

IMG_4084

 

Tack och godnatt!

 

 

 

 

  1. det där var som att läsa om sig själv. Tack för att du ”vågar” dela med dig och visar att man inte är mer än människa.. att man kan vara förebild utan att alltid må perfekt. Och att det är okej, att inte alltid må så himlahimla bra.
    Ja, tack Fina-Fia. Tack.

    Fanny
    http://www.bloggaromtraning.se/roethlisberger

  2. Petra skriver:

    känns ändå bra att din kille stannar kvar hos din under din sjukdom. läste i en tjejtidning om kvinnor som fått cancer och blivit lämnade av sin partner av olika anledningar. dels för att de inte orkade med hela sjukdomsförloppet men dels för att de inte ville vara tillsammans med någon som de kanske riskerade att mista pga sjukdomen. att ens komma på tanken att lämna den man älskar när de behöver stöd och kärlek som mest är för mig helt ofattbart… Ja, ville bara säga det 🙂 kämpa på!

  3. Lina skriver:

    Fia, om du visste hur mycket jag känner med dig och även känner igen det du beskriver när det gäller mig. Önskar att vi kunde slå våra kloka huvuden ihop när det gäller detta…

  4. Jag måste bara skriva och tacka för ditt svar på mailet. När jag skrev det gjorde jag det utan att flika in att jag inte förväntade mig något svar för att jag ville inte att det skulle bli en extra grej för dig att göra. Men när du nu svarat och jag läste det på jobbet vill jag skriva ett extra TACK för det. För att du tog dig tid för mig! Kikar in här varje dag och tänker på dig mycket när jag tränar och hur jag kör en extra intervall eller en halvkilometer extra när jag springer med dina visa ord i bakhuvudet.
    KRAMAR

  5. Arw skriver:

    Det går verkligen upp och ner, mina panik ångestattacker satte igång eftersom att jag var rädd att bli lämnad ensam. Kunde inte styra utan det började liksom plötsligt.. Började dock se ett mönster och därav fick jag verktyg som kunde bromsa eller avverka attackerna. Att vila, umgås med nära och kära, prata med någon erfaren och gå på yoga/ pilates för att man känner för det och samtidigt arbeta med att få in den lugna andningen var det som tillsammans fick mig att bli bättre tillsammans med min viljestyrka. Vet att det verkligen är svårt men du är en stark tjej och det kommer bli bra även för dig ska du se 🙂 kram!

Lämna ett svar till Nastasja Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..