O HELIGA MORGON

En av de största sorgerna med min sjukdom har varit det här med morgonen. Sedan jag blev utbränd för snart två år sedan har morgonen vart förknippat med stress, ångest och totalt mörker.

 

Många gånger har jag inte tagit mig upp före lunch trots halva dygn med sömn och under sjukdomstiden har jag blivit allt mer kvällsmänniska. Det kan låta banalt men att gå från att studsa upp från sängen i gryningen, älska att gå ut på tidiga promenader och insupa det första solljuset och alltid njuta av morgonens första timmar till att vara heldäckad och bli människa först fram mot kvällen är slitande. Det är ju en viktig del av den person jag var.

 

Förstå min glädje när jag för ett par månader sedan började leva på morgonen igen. Jag går beslutsamt och förvånansvärt lätt upp halv sju och ser lyckligt gryningen bli min vän igen.

 

 

hammarby
pw

 

 

Tänk att en sådan liten sak som att känna ”jag är morgonpigg igen” kan få en att känna tung lycka. Det är fantastiskt och ett viktigt steg mot att bli frisk på riktigt. För det ska jag fan bli, frisk. Jag vet nu att jag vågar.

 

 

 

 

 

  1. Malin skriver:

    Hej Fia! Jag brände ut mig för ca 3 årsedan men fortsatte att köra på, man kan väl inte bränna ut sig när man är 20 tänkte jag? Jag läser till läkare och har haft fullt upp med att trycka undan ångest och hålla uppe humöret inför kompisarna. Nu 3 år senare sa det stopp. Nu har jag tagit studieupphåll och tar varje dag som det kommer, är ledsen väldigt ofta när jag tänker tillbaka och när jag tänker för långt frammåt. Nu får jag tid att andas ut, har börjat på yoga och att ta hand om mig själv.

    Jag känner igen det du säger med ångest på morgonen, känner precis likadant. Tidigare så vaknade jag alltid med känslan av ”åhh ännu en ny dag” den känslan hoppas jag få komma tillbaka till. Det känns så himla sjukt att sova 12 h om dagen, för mig som bara behövt ca 7h sömn känns det så himla komstigt!!

    Det verkar inte finnas någon genväg. Får bara ta det väldigt lungt och ta varje dag som den kommer. Din blogg hjälper mig mycket i mina svåra stunder.

    Tack så mycket! <3

  2. Hej! Jag har just börjat min behandling för ortorexi och förstår precis vad du menar. Steget att våga bli frisk och faktiskt anse att man är värd det är så viktigt. Det kommer bli tufft för mig att lämna min trygghetszon jag vet det men det kommer va värt det. Blogg: http://skalmansblogg.blogdog.se/

  3. Jag känner igen mig i det du beskriver. Har alltid varit en människa som studsat upp ur sängen på en sekund när klockan ringt, men efter utmattning och andra tråkigheter kämpar jag också med att få tillbaka den där ljuvliga morgonkänslan. Nu går det för det mesta ok, men en period betydde morgon stark stark ångest. Man lär sig uppskatta de där små förändringarna som gör att man mår bättre och bättre, och det sätter guldkant i livet. All styrka till dig, du är så grym!

    1. ptfia skriver:

      Tack för dina ord! Var rädd om dig!
      Du kommer att hitta tillbaka. Ett steg i taget. Var rädd om dig. Du är viktigast!

  4. Emma skriver:

    Fia, jag förstår verkligen din glädje och delar den med dig! Du har kommit så långt och jag hoppas du kommer ihåg att vända dig om att se hur långt du redan kämpat! Klart du kommer bli frisk! Jag vet att du har styrkan till det! Stor kram

    http://Www.ptbyemma.se

    1. ptfia skriver:

      Tack rara, Emma! Jag kan absolut bli bättre på det, tack för påminnelsen 🙂
      Det värmer <3
      Kram!

  5. Annie skriver:

    Åh jag känner igen mig så otroligt mycket! Och som följd till att man ”vaknar och blir människa” först på kvällskvisten gör att man inte kan somna på kvällen och sömnen blir dålig. En riktigt ond cirkel helt enkelt! Nu har jag haft praktik och på så vis varit tvungen att piska mig upp ur sängen vid fem varje morgon och på så vis har allt blivit lite lättare. Nu ska jag tillbaka till skolan igen imorgon och hoppas bara att den känslan ska hålla i sig. Har du något konkret tips på hur man kan göra för att ta sig ur morgonångesten?
    Kram till dig och en riktig hiss för en superbra blogg!

    1. ptfia skriver:

      Känner igen det där. Det är verkligen frustrerande.
      Ska försöka få till några bra tips i ett inlägg.

      Kram! Var rädd om dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..