HIGH FIVE!

Har nyligen kommit hem efter att ha tränat med Lovisa. Hon lät mig använda stresshormonerna som krigar i kroppen till något positivt i form av tunga lyft. Vi värmde upp med pinne, körde marklyft, benböj, utfall med rotation och frivändning. Lassade på vikter och upprepade.

Jag svettades, kände mig obalanserad och stod plötsligt med tårar strömmande ner för kinderna. Valde mellan att ge upp, gråta ut i hennes famn och släppa fram all skit eller helt enkelt bita ihop och fortsätta.

Jag blev förbannad och fortsatte. Torkade tårarna, bet ihop och lyfte 70 kg i marklyft, barfota och bara sådär.

Eftersom min kropp fortfarande håller på att hitta tillbaka efter utmattningdepressionen är det ett under för mig att jag lyfte mer än min kroppsvikt.

Det är två år sedan jag blev sjuk och var stark. Jag har kommit en bra bit på väg men har fortfarande alldeles för lite muskelmassa och är för tunn. Ändå klarade jag det här. Fyfan vad coolt!

träa

Så high five!

Kom ihåg, att även om träningen känns piss ibland, även om vi börjar gråta under passet eller känner oss hindrade av mentala blockeringar så har vi ändå ett val och en chans att fortsätta. Ibland kan det bästa beslutet vara att torka tårarna, bli förbannad och visa för sig själv att jag kan.

 

 

  1. Issa skriver:

    Var med om en liknande grej senast idag: jag ville verkligen INTE ut i löpspåret, var så trött och grinig, men bestämde mig för att dra ut ändå. Jag hann inte komma mer än kanske 50 meter in i skogen innan jag snubblade över en rot och tog emot mig med min redan frakturskadade arm. Det gjorde fruktansvärt ont! Där och då tänkte jag att antingen så vänder jag om och går hem och gråter nu eller så fortsätter jag och bestämmer mig för att det är ett test av psyket. Jag tog mig runt 5 km! Jag hade inga andra krav på snabbhet eller så, bara att faktiskt ta mig runt och trotsa de negativa rösterna i huvudet. Jag är så stolt 🙂
    Jag tror att vissa dagar verkligen MÅSTE få vara kämpiga…
    Kram!

  2. Heja oss! Jag blev utdragen på en springrunda igår kväll av en vän. Jag var inte speciellt sugen på det men hon peppade mig tillräckligt för att få med mig ut. Väl ute i spåret när jag sa att jag ville stanna så sa hon ”nej, det vill du inte för du vill stanna när vi är klara så som vi bestämt”. Så jag fortsatte springa och visst gick det hela vägen fram till målet! 🙂 Det finns tydligen alltid reservkrafter!

  3. Emma skriver:

    Du är fantastisk Fia! Och du är även stark som delar med dig av allt det här, det är imponerande och starkt att kunna visa sig svag (att du gråter på gymmet), och det är ännu starkare att du faktiskt kämpar och tar dig igenom det! Vill ge dig en bamsekram och tala om för dig att du är grym! Och 70 kg i marklyft bara sådär, imponerande!

  4. Precis vad jag behövde! En motivation som ska få mig rätt på vägen igen efter lång tid av sjukdom. Är precis som du för tunn men även vi kan om vi vill. Det enda är att fortsätta kämpa och det ska jag!
    Kram

  5. Emma skriver:

    Så coolt att läsa! Detta hände mig för bara några dagar sedan. Jag gav dock upp och gick hem. Aldrig mer! Tack för att du delar med dig. Du träffade rätt, denna gången också! Tack!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..