BLIR DU PERFEKT?

Många av oss strävar efter att bli ”perfekta”. En del strävar efter det i sitt ätande och tränande, andra vill vara den perfekta partnern eller den perfekta föräldern. Många vill kanske vara perfekta i allt. Men vad är det?

Om vi har en bild av vad som är ”perfekt” och fastnat i det tänket, när kommer vi fram? Jag menar att ”perfekt” inte finns. Att oavsett hur nära vi kommer så kommer vi väl ändå aldrig tillåta oss att vara klara – att bli ”perfekta” och faktiskt nöja oss.

Det är så lätt att ribban hela tiden flyttas fram, ju närmare det där perfekta vi kommer desto längre fram kommer vi att sträva och pressa oss hårdare. Det perfekta förblir alltid ouppnåeligt. Och vad betyder perfekt, finns det ens? Och vem vill leva ”perfekt”? Det verkar allt annat än roligt att leva ett perfekt liv.

Vad har ni för relation till ”perfekt”? Är det något ni strävar efter? Tillåter ni er att nå dit?

Jag tror det är otroligt stressande att försöka vara perfekt, att det skapar mer ångest och press än gör gott. För mig är perfekt något som inte finns och absolut inte något jag vill sträva efter.

Hur känner ni?

flower

 

,. det var gårdagens lagom tunga tankar.

 

 

  1. Frida skriver:

    Jag har också alltid strävat efter det ”perfekta”. Det har medfört så enormt mycket ångest till mitt liv och en vardag där jag egentligen inte känner MIG SJÄLV..jag har bara känt allt det där jag ska göra för att vara perfekt men vart har JAG varit mitt i allt det här?! Äntligen börjar livet återvända dock, tog med min dotter och man och flyttade ut i ett hus på landet och igår hämtade jag hem en hund. Hundar, det är det enda jag vet som JAG verkligen gillar, där känner jag mig själv men jag har aldrig tillåtit mig det intresset innan..”du ska göra karriär, plugga, vara mamma, fru, hushållerska, kock, vän, världens snyggaste, träningsfreak, kåt, rolig, trevlig, hjälpsam ETC ETC”. För en vecka sedan sa jag fuck this shit och lyssnade på mig själv, åkte och hämtade min hund och just nu sitter jag här och pustar ut. Harmoni, det har jag aldrig känt innan men det känner jag just nu. Ja, jag är på rätt väg..
    Du verkar vara en underbar människa Fia! MEN, på ditt sätt!! 🙂
    /Frida 20 år

  2. Jag har ett men att tillägga i den här diskussionen. Om människan skulle sluta sträva efter att hela tiden bli bättre och nöja sig med det hon redan har, känns det som att livet kommer bli himla trist. Det är väl hela grejen med att alltid försöka utvecklas, bli bättre och skapa nya möjligheter som gör livet så fantastiskt! Att hela tiden försöka vara och sträva efter att bli den ultimata versionen av sig själv. Sen tycker jag att hela snacket om perfektion är något som inte bör beblandas med mänskliga prestationer och det av den enkla anledningen att människor inte är skapta för ”att nöja sig”. Om något är perfekt finns inget utrymme för förbättring vilket blir lika med ingen mening med livet. Sen behöver man inte börja hyperventilera över att man kanske inte alltid lyckas med sina mål man satt upp. Nehe men då får man försöka igen då, tills det går. Och efter att det gått kommer man ha nya mål att sträva efter. På det sättet fyller man sitt liv med mening och för mig ger det en hel massa ro i sinnet.

  3. Emilia skriver:

    Det kanske är värt att fråga: vad ska vi med ”perfekt” till? Vad exakt är det perfektion ger oss? Kanske jagar vi en känsla som vi kan få någon annanstans ifrån? Jag tror att det många av oss vill snarare handlar om lugn och ro i själen, en egen skapad harmoni. Perfektion kräver oerhört mycket från oss, ofta i termer av straff och missnöjsamhet – och de känslorna tänker jag att vi inte vill ha, eller hur? Tänk om och prioritera glädje istället!

  4. WOW vilka ord!! Det behövdes verkligen, så bra tankar, så bra skrivet och så bra för själen. Du har helt rätt i det du säger, perfekt finns inte för ju närmre vi kommer vill vi bara bli bättre. Det här behövde jag verkligen få höra. Jag tror att många strävar efter det perfekta, inte minst för att omgivningen påverkar en och nästan förutsätter att man är ”perfekt”, men som du skriver ger det bara ångest och inte alls någon glädje till livet. Tack!!

  5. Sara skriver:

    Jag tänker att människan har blivit för smart för sig själv och att vi komplicerar livet för oss genom att vandra runt i en ifrågasättande tankespiral (i vilken jag uppenbart befinner mig i nu). Det jag syftar på är att; tänk om vi genom överfunderande och ett inbyggt ifrågasättande helt enkelt bara har försmutsat ordet perfekt? Strävan efter perfektion är en benämning på ett fenomen som har funnits i människan sen tidernas begynnelse. Strävan efter ett förändrat liv, önskan om skönhet och välmående, och drömmar om lycka, har tagit oss från Mesopotamien, genom Europa, över världshavet och vidare över berg och stepper genom Amerika. Till världens ände, guldet, och världens början.

    Därifrån lyckades vi av samma strävan utveckla den tiden vi lever i idag och nu börjar vi polera statyn utav nutidsmänniskan vi har byggt. Det är väl helt okej kan jag känna. För lika rätt som det är att vara sig själv, lika rätt borde det väl få vara att måla en ny bild av sig. Sudda lite. Börja om. Skrynkla ihop pappret. Dra nya konturer. Osv. Osv. Vad händer om vi slutar skuldbelägga våra egna beteenden och istället nyttjar att vi är på de sätten som vi är?

    Hur som helst så är vi, rent anatomiskt, skapade utav stjärnstoft, och till det kommer vi en dag att åter bli. Så hur man än väljer att leva sitt liv – kommer vi alla att sluta som stjärnor.

    Tack för att du öppnar upp för tankar. Ibland kan man copy pastea andras idéer i sin egen hjärna och därigenom finna tid att fundera vidare på dem, istället för att börja från början 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..