OM ATT BÖRJA TRÄNA EFTER UTBRÄNDHET

Jag har länge tänkt skriva det här inlägget men inte riktigt vågat. Inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag blev diagnosticerad med utmattningsdepression sommaren 2012. Första året handlade mest om att ta sig igenom dagarna, mer överleva än faktiskt leva.

Träningen gav ångest, såklart eftersom träningen är en stor del av mitt jobb. Jag ville bara försvinna från allt som hade med träning att göra. En del dagar lyckades jag ta mig ut på någon promenad och det var liksom det som blev.

Hösten 2013 tog jag hjälp för att komma igång med träningen igen. Det gick så fantastiskt bra! Kände att jag blev starkare och började så smått hitta tillbaka. I maj 2014 gick jag till ett träningspass som sedan visade sig vara helt fel. Fel för min kropp och fel för någon med utbrändhet i bakfickan.

Det är detta jag vill prata om.

Det här passet var inspirerat av crossfit och det var helt enkelt för mycket för min utbrända kropp. Mina armbågar skadades så svårt att jag snart firar 1 år av rehab. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva men väljer att inte göra då det det inte hör hemma här.

Det jag vill prata om är det här med att komma tillbaka.

Jag vill påminna om att starka trender som crossfit och liknande är bra för många men inte för oss med kroppar som nyligen gått igenom stora svårigheter eller påfrestningar som t.ex. utmattning, depression och kanske även en förlossning eller skador.

Hade det här passet getts till någon med en frisk kropp hade det säkert gått hur bra som helst, men min kropp hade inte förutsättningarna. Musklerna kring armbågarna gick nästan av.

Jag vet att ni är många som läser den här bloggen som går igenom samma eller liknande sjukdom som jag så jag känner ett ansvar att berätta och igen påminna om hur viktigt det är att skynda långsamt.

Det är så lätt att dras med och känna att man vill mer än vad kroppen faktiskt klarar av.

Jag gjorde det och straffet blev ett år av dyra rehabkostnader, frustration, besvikelser, en ännu högre tröskel för träningen, påverkan på jobb, nedsatt förmåga och tillfälliga funktionshinder i det att jag vissa månader inte fått bära ens en karaff.

Första två veckorna efter passet gick armarna inte ens att räta ut från 90 grader, min sambo fick hjälpa mig att borsta håret, klä av och på och bära allt.

Jag har stundtals nästan vart bitter .. först utbrändhet och depression sen skadade armbågar. Känslan av ”hur länge ska jag kämpa” har stundtals vart dränerande.

Detta har såklart inte bidragit till särskilt mycket inspiration till min egen träning men jag har återigen fått lära mig hur viktigt det är att lyssna på kroppens signaler, att lyssna på sin egen intuition och att skynda långsamt.

Även om vi börjar må bättre mentalt så tar det ofta tid för kroppen att tillfriskna och hänga med. Nu börjar jag äntligen se ett ljus i den här förbannade tunneln. Det går åt rätt håll och jag hoppas kunna lägga det här bakom mig snart.

För att summera det hela:

– Låt det ta tid. Lyssna på din kropp och skynda långsamt

– Att tänka att man ska komma i sin livs form eller börja med hårda träningsformer direkt efter en utmattning, depression, förlossning osv är nog inte en bra idé.

Var rädd om er!

 

 

 

 

 

 

  1. Kata skriver:

    Stötte på ditt inlägg då jag googlar lite på träning + utbrändhet och jag håller med dig. Jag skulle så väldigt gärna vilja börja träna igen så fort som möjligt, men jag märker ju att kroppen inte pallar ansträngning ännu, får svullen hals och sjukdomskänsla dan efter om jag tar ut mig för mycket 🙁 Kan inte ens jogga. Det är svårt att acceptera detta om man har tränat hela sitt liv. Ska nu försöka passa på och köra mycket yin yoga, som är mest djupstretchning, det märker jag att min utbrända kropp klarar av och så kanske jag åtminstone skulle få lite vigare kropp som bonus (så jag nu får NÅNTING då jag inte kan träna…).

  2. Molly skriver:

    Tack för att du delar med dig!

  3. alice skriver:

    Tack tack tack. Så himla bra och viktigt ämne. Trots att det egentligen är så logiskt och självklart är det bra att påminnas; att skynda långsamt. Kram!

  4. Maja skriver:

    TACK! Jag är inte utbränd men har haft en långdragen skada som gjort att jag gått från väldigt aktiv med min träning som min livsstil till helt inaktiv (inte ens fixat promenader) – i över 1,5 år nu!! Det har varit jättetufft att acceptera mitt ”nya” jag – en stor sorgprocess faktiskt. Förstår vad du går igenom och jag tackar för påminnelsen om att skynda långsamt<3

  5. sussie skriver:

    Tack, tack, tack Fia!!!!

    Ett inlägg jag verkligen behöver just nu, idag!
    Tack för att du delar med dig. Det är en sån otrolig lättnad att inte vara ensam om saker och ting. Att acceptera och leva med en sjukdom är så mycket svårare än man tror. Har tänkt mycket på träning och lyssna på kroppen. Det är så himla svårt när man är van att köra olika träningspass och sen inte ens kunna ta en promenad.
    Samma med hjärnan, att kunna lagra och tänka på allt. Sen helt plötsligt inte veta vad två plus två blir. Om du någon gång vill så får du gärna skriva ett liknande inlägg om just hjärnan. (Trodde jag var redo att jobba efter ett och ett halvt år sjukskrivning, klarar inte av två h/dag, pga hjärnan).
    Tack igen underbara du! Kram och ta hand om dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..