SISTA BIKTEN INFÖR SOMMAREN

Är så glad över att inläggen på temat ”bikt” är så uppskattade! Ni får ta ordet och berätta hur ni känner och tänker, kanske lätta på hjärtat en smula.

Upplägget:

Att få skriva av sig och formulera det där som känns tungt är en viktig del i välmående. Det blir lätt ett inre kaos när trassliga tankar springer omkring i huvudet utan sammanhang. Jag brukar ofta skriva ner mina tankar här inför er så nu tänker jag att vi byter.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Helt enkelt ett finfint tillfälle att få tömma sig. Såklart anonymt om ni vill.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever så garanterar jag att ni även hjälper någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

Varsågoda, nu kör vi bikt!

rosor-3

Läs de tidigare inläggen nedan:

– Bikt ett

– Bikt två

– Bikt tre

– Bikt fyra

 

 

  1. Ww skriver:

    Jag vill ut ur min anorexi men jag kommer ingenstans, jag vet inte var jag ska börja och det känns som om jag bara famlar i mörker. Jag har slösat så så många år. Jag har ingenting längre, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna hitta tillbaka till ett normalt liv? Det var så längesen, jag vet inte hur min dag såg ut när jag inge var sjuk, jag börjar tvivla på om jag någonsin var frisk. Sommaren är värst, mitt vård team har semester, hetsen till att gå omkring lättklädd är på max och under semestern spelsr också maten en stor roll.
    Jag börjar tappa motivationen till att bli frisk för jag tror att det är omöjligt, det känns så omöjligt, när alla säger att det jag ser i spegeln inte är det som andra ser börjar man fråga sig själv om ens hela liv bara är en illusion.

    1. sara skriver:

      hej fina fina du!

      det går att bli fri. det går att få sitt liv tillbaka. våga tro på att det går och kämpa varje dag – det är värt det. jag kan tipsa dig om tre saker som hjälpt och som jag lovar kan hjälpa dig lite: Gå och prata med en kurator som du tycker känns trygg, börja meditera (mitt bästa tips), meditation hjälper många runt om i världen med allt möjligt (googla så hittar du allt möjligt) 10 minuter varje dag i tio veckor har vetenskapligt bevisats förändrar hjärnan. och det sista är – sluta aldrig kämpa för att bli frisk, du förtjänar så mycket bättre.

      kram på dig

  2. l skriver:

    Jag har fullkomlig panik över livet. Jag fyller 24 om 2 månader och jag är fortfarande singel, fortfarande ovetande om vad jag verkligen vill jobba med, har fortfarande så sjukt dålig ekonomi. Jag kan inte låta bli att onlineshoppa, men jag har inga pengar så jag tar det på avbetalning, för nya kläder och smink får mig att åtminstone må lite bra för stunden. Detta leder till att jag har skulder på 15 000 till klarna och hm. Jag har varit singel i 4 år och sen dess har verkligen ingen visat någon form av kärleksintresse för mig. Jag är tjejen man dejtar i några veckor tills en bättre tjej kommer förbi.

    Alla runt omkring mig börjar tröttna på mitt klag men jag känner att jag har inget roligt att prata om länge för det händer absolut inget rolig i mitt liv alls. Alla bara tipsar om att ”resa runt i världen”, men hur fan ska jag göra det när jag har KÄMPAT ihop 3700 kr under 4 månader så jag kan ha lite extra pengar under min semester. Semestern kommer för övrigt vara sjukt ensam, jag har tre kompisar och alla tre jobbar heltid under min semester. Förut kändes det som jag hade massa kompisar, nu har jag bara 4 nära varav 3 bor i samma stad.

    Jag känner mig så ensam i allt det här. Alla mina kompisar kan göra massa roligt hela tiden för dom har pengar till det, trots att dom är studenter, och jag kan aldrig det. Dom vet vad dom vill göra, och nästan alla har pojkvän, förutom 1 av dom som flyttar till usa till hösten och vill därför inte ha ett förhållande nu. Ja just det, 2 av mina 3 vänner i den här staden flyttar utomlands till hösten. Det lämnar 1 kvar och hon har en pojkvän som är ett riktigt svin, och som jag hatar.

    Jag klarar inte av att leva såhär längre men jag vet inte vad jag ska göra för att ändra det.

  3. Sofia skriver:

    I söndags bröt jag & min fästman upp. Vi har varit ett par i fyra år & förlovade i ett år. Sista halvåret kan beskrivas med ett ord – KÄMPIGT. Vi som alltid har varit bästa vänner, alltid stöttat varandra & aldrig varit osams har de senaste sex månaderna bara kastat en massa hårda ord på varandra. Så nu tog det stopp – det var kört i botten. Han med stort H, han som var & är min drömman, skadade mig & oss för mycket. Hur det här gick till frågar jag mig fortfarande. Så hej då till den framtid vi skapat & drömt om, den framtid där vi planerat bröllop, döpt våra barn & lovat varandra rullatorrace på hemmet när vi blir gamla. Jag hoppas få uppleva sån här kärlek någon mer gång – för kärlek som vår har aldrig funnits någon gång. Njut av det du har – du vet aldrig när det tar slut.

  4. S skriver:

    Jag lever med kronisk smärta och har lärt mig att leva med den och acceptera att den hela tiden finns där. Men sen kommer de här perioderna när jag blir så trött på att ständigt vara stark, kämpa och vara glad när det gör så fruktansvärt ont. Låtsas som att det inte påverkar mitt dagliga liv på det sättet det faktiskt gör. Jag försöker se min smärta som en tillgång, då jag märker att jag fått ett helt nytt perspektiv på livet sedan jag fick den. Det är även en tillgång i den utbildning jag har, även då det tar längre tid för mig att ta mig igenom utbildningen då jag inte har den fysiska förmågan att vara igång som ”alla andra”. Men ibland blir jag arg på hela skiten, känner mig som fånge i min egna kropp. Arg när den säger ifrån och sätter stopp för mina planer. Samtidigt tror jag att jag måste ha dessa perioder för att jag ska kunna orka hantera och acceptera resten av tiden.

  5. a skriver:

    livet är rätt bra egentligen. det var bara så himla längesen jag var sådär riktigt löjligt kär! jag trodde jag var det ganska nyligen, men det slutade i ett rätt mediokert förhållande vilket resulterade i att vi gjorde slut. men sen är det ju den här killen, som jag tyvärr nog egentligen har känslor för men som jag inte riktigt tillåter mig att vara kär i. för det första så är han en riktig douche, han har alltid vatt otrogen, flera gånger i tidigare förhållanden. och på tal om hans tidigare förhållande, det är en av mina bästa kompisars ex. det var längesen och hon hade förmodligen inte brytt sig, men ändå. vi träffas sällan då vi båda reser mycket, och när vi väl träffas är det rätt onyktert. jag har försökt hålla mig borta men av någon anledning är det omöjligt, i slutet av en utekväll hamnar vi alltid tillsammans ändå, på ett sätt eller ett annat. vilket har resulterat i ett par onyktra kyssar, med ett par års mellanrum. jag är själv förvånad att jag lyckats begränsa det till det. vi har aldrig riktigt varit ‘bara kompisar’. jag antar att hade jag låtit mig själv så hade jag förmodligen fallit hals över huvud för den här killen..

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..