HJÄLP FRÅN ER LÄSARE

Jag fick den här kommentaren från en av er läsare och känner att jag inte har något klokt svar. Har ni några tankar eller erfarenheter ni kan dela med er av? 

Hej Fia!

Igår gjorde jag en helt fantastisk äppelpaj som jag mumsade på tillsammans med min familj.

Idag bestämde jag mig för att ta en bit och glass till efterrätt vid lunchen, och det var härligt just när jag åt den i solen. Men ungefär samtidigt som jag började plocka undan disken kom ångesten krypande. Hela kroppen blev fylld av supermycket energi som jag kände mig tvungen att bränna nununu, det var som att sockret från pajen kastade sig över hela min kropp och omedelbart innebar att det var dags för ett träningspass. Jag började med att dansa med till musiken jag hade på i bakgrunden, men till slut stod jag och sprang på stället och ungefär då insåg jag att herregud, vad håller jag på med? Det kan ju inte vara en riktig fysisk kick från pajen, utan det måste vara ångesten och psyket som framkallar den energin.

Det är inte första gången något sådant händer efter att jag har ätit sötsaker eller någonting ”onyttigt”. Jag var svårt sjuk i anorexi från 12 till 14 års ålder; idag är jag 19 år och frisk sedan länge och har för det mesta en väldigt sund syn på kost, hälsa och träning (mycket tack vare fantastiska dig!). Jag vet inte riktigt hur jag ska göra när sådana här situationer uppstår, hur jag ska hantera den ångesten…

Stora kramar <3

Kan ni dela med er av några kloka råd? Känner ni igen er? Hur hanterar ni det? Ta hjälp av bra terapeut för att få hjälp med det sista kring ätstörningen?

 

 

Vill passa på att länka till ett par ställen som kan hjälpa dig som känner igen dig, känner matångest eller misstänker att du eller någon i din närhet har en ätstörning:

– Frisk och fri, riksföreningen mot ätstörningar. 

– Samlade fakta om olika ätstörningar hos 1177 Vårdguiden. 

– Min fantastiska kollega Anna som jag alltid rekommenderar för terapi och kroppsterapi.

 

 

 

 

  1. Per skriver:

    Hej Igen,

    Jag vill bara säga tack för ett ytterst relevant ämne som ni belyser.

    OM ni har någon minut.. tveka inte att gå in på adressen nedan.

    Det är ett axplock av mina senaste dagar i text.

    Ett mynt har alltid två sidor, för mig har den 3.

    ha det gott och länka gärna..

    TTUB

    https://tusentankarutanbensin.wordpress.com/

  2. TFM skriver:

    Jag har varit precis där, men så illa att en vanlig tugga mat fick det att krypa i kroppen. Gav mig vredesutbrott av helvetet och att jag tränade i mitt rum medan jag grät. Jag har stått och gjort upphopp inne på en toalett på ätstörningskliniken jag var inlagd på för att jag ätit en risifrutti. När jah började bli friskare såg jag till att aldrig vara ensam då jag åt något som kunde utlösa något av detta, att se till att jag hade något annat att fokusera på. Idag kan det räcka med en serie eller en bok. Men det är år efter.

    Jag kan dock fortfarande få ångest, men det gäller att kanalisera denna, vad står den för? Vad är det värsta som kan hända? Vad är min största rädsla i det här?

    All ångest har tre faser, en uppbyggnad, en topp och en dal. Alltid. Oavsett hur hemsk denna topp känns så kommer alltid dalen. Det går över. Även om det känns som att man ska dö där på toppen så går det alltid över. Ta det från någon som gjort allt under dessa toppar.

    Is i händerna, något kallt, kan bryta toppen. Det fungerade för mig. Att andas i fyrkant kan lugna för man glömmer gärna att andas.

    Det är hjärnan som här kopplat mat och viss typ av mat som läskigt, som en fara. Och det kan dyka upp när som helst även om man tror att man är frisk. Men maten är inte farlig, och det är hjärnan som lurar dig!!

    Hoppas nåt kan hjälpa.

  3. . skriver:

    Det låter som en ångestattack som blev utåtagerande (om det var på grund av matens energi och näring eller andra omständigheter är kanske mindre viktigt) istället för inåtriktad. Jag tänker mig att det vore fantastiskt om du fick prata med någon om detta, för även om det inte känns som ångest just då är det ju ett sätt att kanalisera obehag. Skickar styrka! <3

  4. Julia skriver:

    Jag blir så himla ledsen när jag läser sådana här saker. Det beror säkert på att jag för ett par år sedan var där själv. För mig försvann ångesten över mat och socker när jag började må bättre av andra anledningar. Jag räddades av att jag flyttade till en ny stad för att börja plugga och bröt upp med min dåvarande pojkvän. För min del var ångesten kopplad till en skev bild av min egen kropp, dålig självkänsla och hat mot mig själv. För att bryta detta mönster var jag tvungen att lägga om mitt liv, göra något som fick mig att känna mig viktig (plugga) och även skaffa nya vänner och bryta gamla dåliga kontakter som sänkte mig. Det jag vill säga är att ångesten över mat i själva verket kan vara kopplat till något helt annat. Nu mår jag bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort tidigare och jag känner absolut ingen ångest över mat längre. Jag vet att även fast jag stoppar i mig något dåligt ibland kommer det varken påverka min vikt eller hur jag ser ut. Jag är för första gången sedan tonåren nöjd med min kropp och det är jag evigt tacksam för. Jag hoppas att något av det jag skrev kan hjälpa! Kramar

  5. l skriver:

    jag har själv varit där, inte med diagnos men nära. Nu kan jag istället äta utan stopp och det är ännu läskigare, saknar ångesten så att jag slipper rädslan för att fortsätta, vill inte ha ångest men vill inte äta så mycket. Väljer då hellre ångesten för tillfället då man äter en choklad bit och det är för mycket, nu kan ja käka en hel kaka en måndagkväll utan problem, dock med lätt ångest efteråt. Jag vill ha balans, och detta är inte balans!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..