HJÄLP FRÅN ER LÄSARE

Jag fick den här kommentaren från en av er läsare och känner att jag inte har något klokt svar. Har ni några tankar eller erfarenheter ni kan dela med er av? 

Hej Fia!

Igår gjorde jag en helt fantastisk äppelpaj som jag mumsade på tillsammans med min familj.

Idag bestämde jag mig för att ta en bit och glass till efterrätt vid lunchen, och det var härligt just när jag åt den i solen. Men ungefär samtidigt som jag började plocka undan disken kom ångesten krypande. Hela kroppen blev fylld av supermycket energi som jag kände mig tvungen att bränna nununu, det var som att sockret från pajen kastade sig över hela min kropp och omedelbart innebar att det var dags för ett träningspass. Jag började med att dansa med till musiken jag hade på i bakgrunden, men till slut stod jag och sprang på stället och ungefär då insåg jag att herregud, vad håller jag på med? Det kan ju inte vara en riktig fysisk kick från pajen, utan det måste vara ångesten och psyket som framkallar den energin.

Det är inte första gången något sådant händer efter att jag har ätit sötsaker eller någonting ”onyttigt”. Jag var svårt sjuk i anorexi från 12 till 14 års ålder; idag är jag 19 år och frisk sedan länge och har för det mesta en väldigt sund syn på kost, hälsa och träning (mycket tack vare fantastiska dig!). Jag vet inte riktigt hur jag ska göra när sådana här situationer uppstår, hur jag ska hantera den ångesten…

Stora kramar <3

Kan ni dela med er av några kloka råd? Känner ni igen er? Hur hanterar ni det? Ta hjälp av bra terapeut för att få hjälp med det sista kring ätstörningen?

 

 

Vill passa på att länka till ett par ställen som kan hjälpa dig som känner igen dig, känner matångest eller misstänker att du eller någon i din närhet har en ätstörning:

– Frisk och fri, riksföreningen mot ätstörningar. 

– Samlade fakta om olika ätstörningar hos 1177 Vårdguiden. 

– Min fantastiska kollega Anna som jag alltid rekommenderar för terapi och kroppsterapi.

 

 

 

 

  1. Jag har varit precis där, men så illa att en vanlig tugga mat fick det att krypa i kroppen. Gav mig vredesutbrott av helvetet och att jag tränade i mitt rum medan jag grät. Jag har stått och gjort upphopp inne på en toalett på ätstörningskliniken jag var inlagd på för att jag ätit en risifrutti. När jah började bli friskare såg jag till att aldrig vara ensam då jag åt något som kunde utlösa något av detta, att se till att jag hade något annat att fokusera på. Idag kan det räcka med en serie eller en bok. Men det är år efter.

    Jag kan dock fortfarande få ångest, men det gäller att kanalisera denna, vad står den för? Vad är det värsta som kan hända? Vad är min största rädsla i det här?

    All ångest har tre faser, en uppbyggnad, en topp och en dal. Alltid. Oavsett hur hemsk denna topp känns så kommer alltid dalen. Det går över. Även om det känns som att man ska dö där på toppen så går det alltid över. Ta det från någon som gjort allt under dessa toppar.

    Is i händerna, något kallt, kan bryta toppen. Det fungerade för mig. Att andas i fyrkant kan lugna för man glömmer gärna att andas.

    Det är hjärnan som här kopplat mat och viss typ av mat som läskigt, som en fara. Och det kan dyka upp när som helst även om man tror att man är frisk. Men maten är inte farlig, och det är hjärnan som lurar dig!!

    Hoppas nåt kan hjälpa.

  2. Det låter som en ångestattack som blev utåtagerande (om det var på grund av matens energi och näring eller andra omständigheter är kanske mindre viktigt) istället för inåtriktad. Jag tänker mig att det vore fantastiskt om du fick prata med någon om detta, för även om det inte känns som ångest just då är det ju ett sätt att kanalisera obehag. Skickar styrka! <3

  3. Jag blir så himla ledsen när jag läser sådana här saker. Det beror säkert på att jag för ett par år sedan var där själv. För mig försvann ångesten över mat och socker när jag började må bättre av andra anledningar. Jag räddades av att jag flyttade till en ny stad för att börja plugga och bröt upp med min dåvarande pojkvän. För min del var ångesten kopplad till en skev bild av min egen kropp, dålig självkänsla och hat mot mig själv. För att bryta detta mönster var jag tvungen att lägga om mitt liv, göra något som fick mig att känna mig viktig (plugga) och även skaffa nya vänner och bryta gamla dåliga kontakter som sänkte mig. Det jag vill säga är att ångesten över mat i själva verket kan vara kopplat till något helt annat. Nu mår jag bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort tidigare och jag känner absolut ingen ångest över mat längre. Jag vet att även fast jag stoppar i mig något dåligt ibland kommer det varken påverka min vikt eller hur jag ser ut. Jag är för första gången sedan tonåren nöjd med min kropp och det är jag evigt tacksam för. Jag hoppas att något av det jag skrev kan hjälpa! Kramar

  4. jag har själv varit där, inte med diagnos men nära. Nu kan jag istället äta utan stopp och det är ännu läskigare, saknar ångesten så att jag slipper rädslan för att fortsätta, vill inte ha ångest men vill inte äta så mycket. Väljer då hellre ångesten för tillfället då man äter en choklad bit och det är för mycket, nu kan ja käka en hel kaka en måndagkväll utan problem, dock med lätt ångest efteråt. Jag vill ha balans, och detta är inte balans!

  5. Hej fina du!
    Jag är en 17 årig tjej och jag kände att det du beskriver är EXAKT vad jag har gått igenom i ett par år. Dock bara för några månader sedan kom min insikt eller vad jag nu ska kalla det då jag faktiskt lärde mig att övervinna ångesten, kasta bort den och stampa på den. Nu känner jag mig väldigt långt borta från anorexin som jag blev diagnostiserad med för 1,5 år sedan. Jag är normalviktig och äter allt nu men saknar fortfarande mensen tyvärr som jag har varit utan i två(!) år nu.

    Det du skriver om att känna av den ”superhöga energin” efter du har ätit något sött känner jag precis igen. socker har varit mitt största problem genom hela ätstörningen och vanlig mat har jag ätit utan allt för stora problem. Men ”sockerrädslan” har suttit i länge och äntligen börjar det släppa! Mitt tips där är att utmana den. Trots att det kanske inte är det en dietist skulle rekommendera tror jag att det är nyttigare att äta lite glass eller ett par rutor choklad varje dag så länge du lever än att gå runt med ständig ångest så snart det är dax för efterrätt. Nu skriver du iofs att du inte brukar ha ångest alltid men jag tror inte att det skulle skada att utmana den där sista slängen av ätstörning som gör intrång i ditt liv.
    Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på alla middagar med vänner, fikastunder med släkten och till och med i skolan då jag har gått in på toaletten bara för att dansa och hoppa av energi. varje gång någon hade glömt något var jag alltid förste frivillig att springa tillbaka och hämta det. Allt för att vara igång, förbränna. Detta sjuka beteende (som jag började med lite grann ungefär ett halvår innan jag blev sjuk på riktigt) har jag äntligen vant mig av med det. Det har tagit tid och jag vet inte hur det gick till men idag känns ångesten av allt mer sällan och jag tror på riktig friskhet. Nu ser jag allt jag äter som energi till kroppen som hjälper till att ta hand om mig. Oj vad mycket energi jag kommer ha när jag ska träna på i övermorgon kan jag tänka och ta lite till. Och varje chokladbit är ett steg närmare ett ångestfritt liv!

    Lycka till och hoppas verkligen du övervinner din ångest för du förtjänar att må bra!

    1. Hej Johanna, jag vill bara säga att jag känner igen mig exaktexaktexakt i din situation. Det här med ångesten kring socker, fikastunder och efterrätter. Att alltid vara villig att röra på sig extra för att alltid förbränna, exakt så gjorde jag också.

      Sen angående mensen så vet jag precis hur det är, det är en skitjobbig resa tillbaka och jag var utan i 3 år, men fick tillbaka den förra veckan (!) och kan säga att den långa resan tillbaka verkligen är värd det. Så från en som verkligen vet hur det känns vill jag bara säga kämpa på och till alla er där ute som är i liknande situationer, kämpa på, inspireras av sunda personer runt om kring er och kom ihåg att skinny people are easier to kidnap! Skämt åsido, mensen kommer att komma tillbaka när kroppen är i balans, för mig så gällde det att bli en mer avslappnad person. Hade även sömnproblem förra året och kunde inte riktigt slappna av, men denna sommaren har jag tagit det lugnare än någonsin, ätit vad jag vill och tränat när jag vill. Då bestämde sig mensen för att komma tillbaka. Så ta ett djupt andetag och slappna av. Kramar i mängder.

  6. Hej! Jag har också en historia av ätstörningar och för mig hjälper det att säga till någon (oftast en vän eller ringa mamma) när jag känner så som du beskrev. Det gör att man slipper bära paniken själv utan får både pepp och lugn av en annan person som ser det hela objektivt. Sen tycker jag att du ska träffa en terapeut, för att få bort det allra sista av ätstörningen. Lycka till och ta hand om dig!

  7. Bästa rådet är nog redan sagt: gör tvärtemot tanken.
    Ångesten försöker säga att du är i fara och måste agera (genom rörelse eller att inte äta o.s.v.) men varje gång du inte lyder känner kroppen och huvudet att det faktiskt inte var farligt på riktigt.

    Ett annat tips är att kontakta oss på Frisk & Fri och få en mentor – kanon för den som inte är akut sjuk/behandlas professionellt för en ätstörning (vi kan enbart utgöra ett komplement till vanlig vård). Ibland räcker det med att uttala sina problem högt, och bolla med någon som varit där själv:
    http://www.friskfri.se/fa-hjalp/mentorer/

  8. Det känns som att känslan i kroppen är ihopkopplat med ett beteende, betingning kallas det. Det handlar om att bryta mönstret så kommer det där suget försvinna med tiden. Alltså att sluta associera det med beteendet.
    Mvh Psykologstudent ☺️
    Och heja heja dom tagit dig ur en så svår och komplex sjukdom! Så grymt bra!

  9. Har själv inte lidit av ätstörningar, men däremot en annan sorts fruktansvärd ångest under många år. Har lidit av social fobi, agorafobi (”torgskräck”) samt panikångest. Finns många sätt att hantera attackerna när de är påväg att dyka upp, särskilt känslan av att någon slags sockerdricka bubblar i hela kroppen och allt man vill är att springa runt eller på något sätt röra sig fysiskt. Ett av de tillvägagångssätt som fungerat bäst för mig, men som också varit jobbigast i början, är precis som någon sa ovan – utmana ångesten. Försöka fokusera på andningen, utgå från en punkt under naveln och känn hur den expanderar i varje andetag. I början kändes det som jag skulle sprängas, men jag fortsatte envist att återfå fokuset på mina andetag. Tillslut, genomsvettig och alldeles slut i huvudet, började ångesten avta. Detta blev allt lättare, och idag räcker en tanke på andetaget för att komma tillbaka till lugnet igen. Självklart krävs det i många fall professionell hjälp för att ta sig ur ångestträsket, även för mig. Men att utmana sig själv tror jag kan vara en viktig del, i kombination med stöttning från annat håll. Lycka till!

  10. Jag tror det är viktigt att göra som Lisa J skrev, gå emot ångesten och visa att det är du som bestämmer, och inte den. Ju fler gånger du bevisar för dig själv att ångesten inte får påverka dig så minskar du risken att hamna i en negativ spiral! Det är inte alltid lätt, men det är alltid värt det.

  11. Jag har erfarenhet av både ätstörningar och ångest. Min ångest kan triggas igång av socker, oavsett om tankarna drar igång gällande kalorier etc. Det finns en skillnad mellan fysisk ångest och tankemässig ångest, för mig är det två helt olika saker. Så där måste du (personen som skrev kommentaren) vara helt ärlig mot dig själv. Började det i kroppen eller i huvudet? Var det kroppen så kanske man inte behöver dra så stora växlar och börja oro sig för en ätstörning. Men började det i huvudet med tankar på kalorier, träning etc, så kanske det finns saker kvar att jobba med gällande ätstörningsproblematiken.

  12. Det är jätteviktigt att man får proffesionell hjälp när det handlar om ätstörningar! Mitt tips i sådana situationer är att göra tvärt emot vad ångesten vill. Jättejobbigt, men att genomlida ångesten, att utmana den, är bästa sättet för att må bättre.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..