VECKANS BIKT!

Vi har tidigare gjort flera inlägg på temat ”bikt” där ni får ta ordet och berätta hur ni känner och vad ni tänker på. Nu är det dags igen!

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er så nu är det dags att vi byter.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig. Självklart går det bra att vara anonym ni vill.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu så garanterar jag att ni även hjälper någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

Helt enkelt ett litet verktyg för hälsan!

fia

Vad jag gör under tiden? Laddar för att ikväll bädda ner mig i soffan och läsa varenda ord ni skriver. Kram!

 

  1. Hej vackra ni!
    Är det någon som vill prata så maila mig gärna! Theresekampfer@icloud.com

    Ibland behöver man bara någon som lyssnar och svarar med små knep och knåp!

    Kram!

  2. Sofia skriver:

    Jag blev utmattad i juli. Marken rämnade under mina fötter. 20 år ung låg jag på bottnet. Ju mera tid som gått desto mera har jag insett att min utmattning var mera själslig än jag trodde först. Visst, jag jobbade alldeles för mycket. Både under tiden jag studerade och efteråt. Men jag tror att det oftast ligger något bakom som driver en in i väggen. Den första tiden låg jag hemma hos mina föräldrar och grät. Men varje dag tog jag mig upp ur sängen, på något oförklarligt vis, och bäddade sängen och klädde på mig. Sen lade jag mig ner igen men för mig var det viktigt det där att jag bäddade sängen och satte kläder på mig och inte lämnade i pyjamas under täcket. Idag kan jag inte förstå hur jag klarade av det. Så småningom började det dyka upp saker från min uppväxt som jag blev tvungen att ta itu med. Jag är uppväxt på ett ställe där en väldigt sträng religiös rörelse är stark. En rörelse som hotar med straff om du gör fel. Trots att mina föräldrar inte varit stränga och straffat mig på något vis så har detta präglat mig oerhört mycket. Ända sedan jag var ett litet barn har jag kämpat för att alltid göra rätt, alltid vara alla till lags och då jag misslyckats har jag nästan gått sönder av besvikelse. I högstadiet blev jag mobbad och det ledde till att allting förvärrades. För att på något vis få beröm strävade jag efter att alltid vara bäst. Hela mitt värde låg ju i mina prestationer. Jag presterade i skolan, på jobbet och i privatlivet. Allt handlade om prestationer. Då såg jag ju inte det så men nu senare har jag insett att det var så. Ända fram till nu har jag tvivlat på om jag är älskad av familj och vänner. Nu har jag insett att de alltid har älskat mig men jag har inte varit förmögen att ta emot det eftersom jag bara förväntat mig beröm då jag gjort något bra. Många är de saker som kommit upp under de här månaderna, de senaste i förra veckan. Oräkneliga nätter utan sömn med oro och ångest. Jag har varit livrädd för att aldrig kunna leva på riktigt igen. Livrädd för depression och panikångest. Jag har inte vågat drömma framåt. Jag har varit livrädd för att det alltid ska lämna så här. Ibland har jag blivit rädd mig själv, mina tankar och känslor. Jag minns då jag tog i min, älskade, knubbiga lilla brorsdotter och kände kärlek till henne igen. Under en lång tid kände jag ingenting. Jag såg på den ljuvligaste ungen och visste att jag borde känna kärlek men jag kände bara; ingenting. Jag grät då jag äntligen kände något igen. Livet har sannerligen varit mörkt men någonstans har det ändå varit en skiftning av ljus i det mörka. Nu de senaste veckorna har jag igen haft en svacka, men den lossade nu då ännu en hop med skräp kom upp i ljuset och jag kunde bli fri från det. Det är av nåd vi får ta itu med vårt förflutna sa en fin människa åt mig för inte så länge sedan. Jag tror hon har rätt. Och trots att livet varit mörkt och jobbigt har alltid de rätta människorna varit där då jag behövt dem. Jag har förlorat några vänner på resan men jag har vunnit några systrar för livet. Vänner som jag kan gråta inför utan att behöva dölja något. Jag har blivit vän med en alldeles underbar 75-årig kvinna som är full av livsvisdom. Hon har jobbat som diakonissa och ibland träffas vi och pratar. Ibland ringer hon bara för att höra hur jag har det. Hon lånar ut böcker som hon tror skulle passa mig och hittills har de varit mitt i prick. Och så ber hon för mig. En annan underbar vän släpade med mig på utflykter i höstsolen trots att jag egentligen inte orkade. Under de stunderna djupt inne i skogarna kunde jag sluta grubbla. Om så bara för en stund. Jag är så tacksam att hon orkade ta initiativ till att göra saker då jag hade fullt upp med att orka andas. Jag har fått rensa ut bitterhet och besvikelser och det har varit jobbigt. Men värt det. Nu sitter jag här med en klump i halsen och fuktiga ögon. Tänk hur långt jag kommit ändå. Livet är ju en process och jag kämpar med att hitta balansen. Men ändå. Tänk hur långt jag kommit. Nu har jag jobbat halvtid sen december och det har gått ganska bra. Vissa dagar har det varit tungt men andra dagar har det gått som på räls. Och nu väntar jag på besked om ett nytt jobb. Ett jobb som jag väldigt mycket vill ha. Jag tror jag skulle trivas med glada och spralliga barn. Så jag hoppas det går vägen. Jag jobbar med att bygga upp min självkänsla och att ta tid till att varva ner och bara vara. Ibland är det frustrerande och jag skulle kunna ropa och skrika för att jag vill så mycket men inte har kraft till allt jag vill. Det kan vara så frustrerande. Men allt har sin tid. Och det tar tid att växa och bli hel.
    Oj, så mycket svammel det blev men skönt att bara få låta tankarna bli till ord i en salig röra. Tack Sofia, för att vi får lasta av oss här. Till dig som kämpar, till alla oss som kämpar, STOR KRAM. Jag vet att du inte tror att det någonsin blir bättre. Men jag lovar dig, det blir bättre. Du är älskad.

  3. Anonym skriver:

    Jag har gått igenom en skoltid med mobbing plus två misslyckade förhållanden. Min självkänsla hamnade totalt i botten och jag kände mig såå värdelös. Jag trodde verkligen inte att jag klarade av nåt. Jag vågade inte va ute bland folk längre, fick panik och var tvungen att fly… Jag kände mej så uttittad och bedömd. Jag var livrädd för vad folk skulle tänka och tycka om mej.
    I somras när jag mådde som sämst efter att ”min stora kärlek” inte orkade med mej längre, utan lämnade mej för att jag skulle jobba me mej själv. så bestämde jag mej för att fixa dehär, jag skulle bli lycklig igen! På egen hand. Jag läste en självhjälpsbok om självkänsla, varenda ord sög jag åt mej. Jag utmanande mej stenhårt! Gjorde saker som jag aldrig vågat förr! Jag flyttade, skaffade nya helt underbara vänner, nytt jobb.. Sen när ”min stora kärlek” hörde av sej igen, så insåg jag att det var nog inte bara mej det varit fel på. Han är väldigt manipulativ, påpekar alla fel jämt, inte konstigt att jag hamnade ”på botten”. Han är inte bra för mej. Det blev inget mer mellan oss, och det gör ont för jag älskar honom fortfarande, trots allt. Ändå känns det bäst att inte vara med honom..

    Iallafall så känner jag mej så lycklig nu! Jag tror på mej själv och älskar att vara just jag! 🙂 umgås bara med människor som ger mej massa positiv energi. Jag försöker inte längre vara andra till lags jämt, utan tänker mer på vad jag vill/mår bra av. Men det känns som att jag lever i en enda väntan. Jag längtar efter kärlek, men jag orkar inte med ett till hjärtekross…

  4. S skriver:

    Idag sa min pojkvän att han kände sig bortprioriterad på grund av min träning. Det var i den sekunden jag insåg att jag tagit så många steg tillbaka i min relation till träning och mat. För 3,5 år sedan drabbades jag av ortorexi och allt kretsade kring att träna stenhårt för att kunna äta ett par salladsblad. Riktigt så illa är det verkligen inte nu för tiden, men det där beteendet med att träna för att få äta har smugit sig på igen. 90% av min vakna tid går att till att tänka på vad jag ”kan” äta i relation till vad jag gjort av med. Jag hoppar över mål för att kompensera för utebliven träning eller ”onyttigheter”. Jag märker att varken kroppen eller hjärnan fungerar som de ska. Inte ens mitt hjärta. För hur kan jag göra så här mot någon jag älskar? Jag vill inget hellre än att bli av med det här, men hur gör man? Rösten i mig är alldeles för stark. Jag älskar min pojkvän och vill inte förlora honom på grund av min osunda relation till mat och träning.

  5. R skriver:

    Allt känns bara kaos för mig just nu. Gråter varje dag och känner så stor press och krav att jag knappt orkar fortsätta.. Försöker klara av tredje året på gymnasiet med höga betyg samtidigt ta körkort, har dessutom en jobbig relation till mat och mig själv, har inte några vänner som hör av sig och bryr sig, utan festar mest hela tiden vilket jag inte vill och hamnar därför utanför. Ja mitt liv känns väldigt jobbigt just nu och går upp och ner.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..