KAN DU SÄTTA GRÄNSER?

Det här med att sätta gränser kan vara oerhört svårt. Jag tror att många upplever att det är svårt. Hur gör man? När behöver man sätta en gräns? Vad är det att sätta gränser?

Fram till för några år sedan så satte jag inte särskilt många gränser i mitt liv. Det finns många exempel på hur jag hade fått ett annorlunda resultat, och mått betydligt bättre, om jag hade vetat hur och när jag skulle sätta mina gränser.

Jag lät de flesta och det mesta köra över mig. Jag sade inte ifrån. Jag bad inte om hjälp. Jag undvek konflikter. Jag värdesatte inte mig själv. Jag hängde med. Jag ville att alla skulle må bra, ofta på bekostnad av mig själv.

Jag lät folk göra lite som de ville, bara de var glada.

sätta gränser

Det resulterade i många saker som fick mig att må dåligt i olika grad.

> En tidig pojkvän satte vårt förhållande på paus så han kunde vara med andra när det passade honom, sedan blev vi ihop igen, när det passade honom och jag väntade alltid. Han kunde göra det mesta utan att jag sade ifrån. Detta pågick i flera år och han hade all makt i vårt förhållande. Eftersom jag inte satte gränser så kunde han ta det hur långt han ville, jag fanns ju alltid kvar.

> Min värdmamma började behandla mig dåligt redan efter några veckor, när jag var Au Pair i USA. Istället för att säga ifrån eller berätta var min gräns gick så lät jag henne hållas, försökte anpassa mig och gjorde allt för att ändra på mig. Det hela utvecklades till psykisk misshandel. Jag satte aldrig någon gräns.

> Vänner har genom åren klampat in och bestämt över vår relation. Berättat hur jag ska vara, inte får vara, vem jag får umgås med, vem jag inte får umgås med, hur jag ska se ut, hur jag inte får se ut, hur min personlighet ska vara och inte vara osv.

Det här är bara några små, korta exempel. Jag önskar att vi pratar om det här med att sätta gränser. Vad har ni för relation till det? Tycker ni att det är svårt? Sätter ni gränser?

Berätta gärna hur ni upplever det. Kram!

 

  1. Jenny skriver:

    Kan inte hjälpa att känna mig lite nedstämd över insikten att det är först när det redan kraschat man inser att det behöver ske en förändring. Som med så mycket annat. Och så himla många som antagligen lever sida vid sida med exakt samma upplevelser och som inte hjälps åt och drar i bromsen! Ta hand om varandra och hjälps åt att hålla koll på varandra! Ibland ser närmaste vännen, pojkvännen eller syrran mer än en själv!

  2. Jag hade svårt att sätta gränser tidigare, ville gärna vara andra till lags och inte uppfattas som arg/besvärlig/obekväm på något sätt. Men efter en rejäl tankeställare efter min fd pojkväns svek mot mig (han ljög och lurade mig på pengar) så har mina gränser blivit väldigt mycket tydligare och tyngre. Man behöver inte bli otrevlig utan förklara att man prioriterar sig själv helt enkelt.

  3. Oj vad jag känner igen mig. Att vara så kär att man förlåter det mesta eller sitta och lyssna på en vän som säger att så som man känner/tycker eller tänker är ”Jättekonstigt”. Kunde få höra : Förstår du hur konstigt det är att du tänker så här? Idag har jag lärt mig och städat bort folk ur mitt liv som inte accepterar mig som jag är med både bra och dåliga egenskaper. Man ska aldrig behöva känna skuld för att man har svårt att släppa gamla kärlekar (på gott och ont) eller att man fortfarande bryr sig om folk som inte varit snäll mot en även fast man inte finns där längre eller hjälper till. Huvudsaken är att man lär sig. En dag (hur lång tid det än tar) har jag glömt min gamla kärlek och ser livet positivt igen. Är man en bra vän så har man funnits där och accepterat att det tar tid för en.

    Har varit utmattad under en längre period och kan se nu så här efteråt att folk passar på när man inte orkar stå emot. De vill att kunna påverka (hjälpa en) men gör det på fel sätt. Låter en inte riktigt reda ut saker själv utan ska fixa situationen. Idag skulle mycket av det som hänt inte hända eftersom jag har energi nog att avfärda eller säga ifrån.

  4. Anonym skriver:

    Jag har precis som du och många andra länge haft problem med att sätta gränser. Jag har låtit andra behandla mig lite hur som helst, vilket ofta resulterat i känslor av total ensamhet och besvikelse. Ibland till och med utnyttjad. Efter att jag i tonåren behandlades för anorexi så upplever jag att jag blivit mycket bättre på att sätta gränser gentemot andra i min omgivningen, kanske för att jag insett mitt eget värde på något sätt. Ibland går det bättre än andra gånger men jag är ändå så otroligt tacksam att så många år av psykisk ohälsa har resulterat i något så värdefullt. Kram!

  5. Tina skriver:

    Gränser, vad är de? Shit, de var ännu ett inlägg som skrek mitt namn. Jag är helt värdelös på att sätta gränser som gynnar mig. Jag är den som man alltid kan ringa och jag kommer på en minut för undsättning, som jobbar trots sjukdomar, som är överallt och ingenstans för att alla andra ska vara lyckliga och ha de bra. Alla andra går före mig. Min kropp skriker och jag borde vid detta lag lärt mig efter depressioner och gått in i väggen flera gånger och anorexi och ja jag kan hålla på i en evighet. Men icke, jag kör på för att alla andra ska må bra. Så med detta sagt, gränser och jag är inte bästa vänner.

    Du ska veta att du är en fantastisk förebild och du har hjälpt mig igenom många tuffa stunder i livet. Tack ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..