KAN DU SÄTTA GRÄNSER?

Det här med att sätta gränser kan vara oerhört svårt. Jag tror att många upplever att det är svårt. Hur gör man? När behöver man sätta en gräns? Vad är det att sätta gränser?

Fram till för några år sedan så satte jag inte särskilt många gränser i mitt liv. Det finns många exempel på hur jag hade fått ett annorlunda resultat, och mått betydligt bättre, om jag hade vetat hur och när jag skulle sätta mina gränser.

Jag lät de flesta och det mesta köra över mig. Jag sade inte ifrån. Jag bad inte om hjälp. Jag undvek konflikter. Jag värdesatte inte mig själv. Jag hängde med. Jag ville att alla skulle må bra, ofta på bekostnad av mig själv.

Jag lät folk göra lite som de ville, bara de var glada.

sätta gränser

Det resulterade i många saker som fick mig att må dåligt i olika grad.

> En tidig pojkvän satte vårt förhållande på paus så han kunde vara med andra när det passade honom, sedan blev vi ihop igen, när det passade honom och jag väntade alltid. Han kunde göra det mesta utan att jag sade ifrån. Detta pågick i flera år och han hade all makt i vårt förhållande. Eftersom jag inte satte gränser så kunde han ta det hur långt han ville, jag fanns ju alltid kvar.

> Min värdmamma började behandla mig dåligt redan efter några veckor, när jag var Au Pair i USA. Istället för att säga ifrån eller berätta var min gräns gick så lät jag henne hållas, försökte anpassa mig och gjorde allt för att ändra på mig. Det hela utvecklades till psykisk misshandel. Jag satte aldrig någon gräns.

> Vänner har genom åren klampat in och bestämt över vår relation. Berättat hur jag ska vara, inte får vara, vem jag får umgås med, vem jag inte får umgås med, hur jag ska se ut, hur jag inte får se ut, hur min personlighet ska vara och inte vara osv.

Det här är bara några små, korta exempel. Jag önskar att vi pratar om det här med att sätta gränser. Vad har ni för relation till det? Tycker ni att det är svårt? Sätter ni gränser?

Berätta gärna hur ni upplever det. Kram!

 

  1. Kan inte hjälpa att känna mig lite nedstämd över insikten att det är först när det redan kraschat man inser att det behöver ske en förändring. Som med så mycket annat. Och så himla många som antagligen lever sida vid sida med exakt samma upplevelser och som inte hjälps åt och drar i bromsen! Ta hand om varandra och hjälps åt att hålla koll på varandra! Ibland ser närmaste vännen, pojkvännen eller syrran mer än en själv!

  2. Jag hade svårt att sätta gränser tidigare, ville gärna vara andra till lags och inte uppfattas som arg/besvärlig/obekväm på något sätt. Men efter en rejäl tankeställare efter min fd pojkväns svek mot mig (han ljög och lurade mig på pengar) så har mina gränser blivit väldigt mycket tydligare och tyngre. Man behöver inte bli otrevlig utan förklara att man prioriterar sig själv helt enkelt.

  3. Oj vad jag känner igen mig. Att vara så kär att man förlåter det mesta eller sitta och lyssna på en vän som säger att så som man känner/tycker eller tänker är ”Jättekonstigt”. Kunde få höra : Förstår du hur konstigt det är att du tänker så här? Idag har jag lärt mig och städat bort folk ur mitt liv som inte accepterar mig som jag är med både bra och dåliga egenskaper. Man ska aldrig behöva känna skuld för att man har svårt att släppa gamla kärlekar (på gott och ont) eller att man fortfarande bryr sig om folk som inte varit snäll mot en även fast man inte finns där längre eller hjälper till. Huvudsaken är att man lär sig. En dag (hur lång tid det än tar) har jag glömt min gamla kärlek och ser livet positivt igen. Är man en bra vän så har man funnits där och accepterat att det tar tid för en.

    Har varit utmattad under en längre period och kan se nu så här efteråt att folk passar på när man inte orkar stå emot. De vill att kunna påverka (hjälpa en) men gör det på fel sätt. Låter en inte riktigt reda ut saker själv utan ska fixa situationen. Idag skulle mycket av det som hänt inte hända eftersom jag har energi nog att avfärda eller säga ifrån.

  4. Jag har precis som du och många andra länge haft problem med att sätta gränser. Jag har låtit andra behandla mig lite hur som helst, vilket ofta resulterat i känslor av total ensamhet och besvikelse. Ibland till och med utnyttjad. Efter att jag i tonåren behandlades för anorexi så upplever jag att jag blivit mycket bättre på att sätta gränser gentemot andra i min omgivningen, kanske för att jag insett mitt eget värde på något sätt. Ibland går det bättre än andra gånger men jag är ändå så otroligt tacksam att så många år av psykisk ohälsa har resulterat i något så värdefullt. Kram!

  5. Gränser, vad är de? Shit, de var ännu ett inlägg som skrek mitt namn. Jag är helt värdelös på att sätta gränser som gynnar mig. Jag är den som man alltid kan ringa och jag kommer på en minut för undsättning, som jobbar trots sjukdomar, som är överallt och ingenstans för att alla andra ska vara lyckliga och ha de bra. Alla andra går före mig. Min kropp skriker och jag borde vid detta lag lärt mig efter depressioner och gått in i väggen flera gånger och anorexi och ja jag kan hålla på i en evighet. Men icke, jag kör på för att alla andra ska må bra. Så med detta sagt, gränser och jag är inte bästa vänner.

    Du ska veta att du är en fantastisk förebild och du har hjälpt mig igenom många tuffa stunder i livet. Tack ❤️

  6. Hej Fia! Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har så länge jag kan minnas låtit andra kört över mig p.g.a. att jag inte satt några gränser. I och med att det har pågått så länge så kan jag ärligt säga att jag inte alltid vet vart mina gränser går. Jag tycker det är svårt att säga ifrån då jag avskyr känslan att göra någon besviken/sur vilket resulterar i att jag tänker mer på andra än mig själv. Jag tror jag är rädd för att inte bli omtyckt av andra, och så länge jag gör andra nöjda slipper jag riskera det. Men de gånger jag faktiskt vågar säga ifrån så känns det som jag växer och jag inser att det inte är farligt utan snarare skönt!

    Trevlig söndag / Linda

  7. Så viktigt inlägg!<3
    Jag har också varit där, i det där gränslösa som bara lämnar tomhet och urholkar ens riktiga jag.. och jag är fortfarande där när jag inte vaktar på hur jag förhåller mig till andra. Det kommer inte naturligt, och jag får träna varje dag. Men det går bättre och bättre!
    Kram och styrka till alla som känner igen sig i detta!

  8. Känner så väl igen mig i det du skriver och i kommentarerna ovan. I många år hade jag nog aldrig satt en enda gräns. Aldrig sagt nej. Alltid ställt upp för allihopa. Alltid gett för mycket av mig själv i vänskapsrelationer utan att någonsin ta emot något från nån annan. Alltid lyssnat men aldrig låtit någon annan lyssna på mig. Alltid backat ett steg för att låta andra ta plats. Som tur har jag haft härliga vänner som har sett mig trots att jag inte velat bli sedd. Värst har det ändå varit på skolan och sen i arbetslivet. Jag ställde alltid upp på ALLT! Jag jobbade jämt övertid, jobbade jämt extra. Jobbade flera storhelger i rad. Kollegorna och chefen utnyttjade nog inte mig medvetet, men det är ju lätt att ringa till den som alltid säger ja. Detta eskalerade och blev bara värre tills jag en dag stod på jobbet då hela världen började snurra och väggen kom emot. Utmattad och inte ens 21 år gammal. En av de absolut svåraste saker jag ännu kämpar med är just det här att sätta gränser. Att säga nej till extrajobb. Att säga nej till fika med kompisar. Att säga nej till hedersuppdrag. Att säga nej fast jag vill säga ja, men vet att det är bäst för mig just nu att ta det lite lugnt. Att avboka inplanerade grejer ger mig ännu en obehagskänsla i magen. För jag vill ju så väldigt mycket men vet att det ibland är bäst att låta bli! Som tur så har jag förstående vänner som tycker det är okej att jag ibland bara hänger hemma för mig själv- Eller så kommer de hit och vi ligger i varsin soffa utan att göra något alls. Guldvärt! Men jag är också stolt över det jag lärt mig. Att jag vågade chansa och säga upp mig från ett tryggt jobb för att istället ta ett kort vikariat. Vikariatet blev lyckligtvis en förlängning och jag har nu ett jobb med regelbundna arbetstider. Omöjligt att jobba övertid, omöjligt att jobba extra pass. Lediga helger och lov, passar mig perfekt just nu. Trots att jag ibland saknar mitt gamla jobb inom sjukvården så känner jag ändå att jag hittat hem. Åtminstone just nu. Vägen vidare från utmattningen är den tuffaste jag gjort och jag har ännu dagar då det känns som att livet borde vara mera än så här. Men så har jag också dagar och veckor då livet pittrar i varje cell av min kropp och jag går med lätta steg framåt. Att sätta gränser är en viktig del av vägen vidare. Det är svårt, men jag lär mig efterhand.

  9. Jag tror också att gränser inför sig själv är viktiga att sätta. Vad orkar jag och när behöver jag ta det lugnt?

  10. Jag känner igen mig så oerhört väl i det du skriver. Har under hela min tonår (är 21 idag), varit en ”people pleaser”, som aldrig kunnat säga nej eller sätta gränser. Allt som oftast kände jag inte ens om något var fel eller för mycket – jag bara gjorde som andra förväntade sig och lät mig dras med i en stark ström av utnyttjande och egoism. Detta mönster hamnade jag i om och om igen, både bland vänner, skola, gymnasium och jobb. Den här våren ”vaknade jag upp”, började se med andra ögon vad jag utsatt mig själv för under dessa år. Detta har resulterat i flera veckors ilska och frustration. ALLT jag samlat på mig under åren behöver komma ut nu. Har fortfarande inte bearbetat allt, och har för tillfället en väldigt låg tröskel när det kommer till att ”anpassa” mig efter andra (dvs gå med på saker jag egentligen inte vill, utföra tjänster, tacka ja när jag vill säga nej etc). Jag sätter väldigt hårda gränser för tillfället och gör inte ett dugg mer än jag klarar av. Detta kommer nog jämna ut sig i sinom tid. Men just nu måste jag bara få ta igen allt jag aldrig kunnat med tidigare, för att så småningom kunna flyta med i någon stadig balans mellan givande och tagande. Är glad att jag äntligen vaknat ur min dvala, och hoppas att andra med liknande problem också hittar sina gränser tillslut 🙂

  11. Har tänkt på detta ett tag och det var inte förrän nu när jag fått en paus och flyttat utomlands som jag förstått hur jag har behandlat mig själv. Att jag aldrig sa nej till något. Jag blir arg på mig själv i efterhand att jag jobbade på tre jobb OCH pluggade. Förstår inte hur jag kunde göra så mot mig själv för jag känner nu när jag ”bara” har hundra procent plugg att jag blir stressad av lugnet. Nu, efter några månader har jag förstått att det är en djup stress som har satt sig för längesen. Så nu när jag har tid att jobba med mig själv så har jag försökt treva mig fram, men det är svårt att veta var man ska börja. Men det viktigaste kanske är att jag börjat ändå.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..