VECKANS BIKT

Några av den här bloggens mest uppskattade inlägg är de här ”skriva av sig”-inläggen som jag kallar för bikt.

I det här inlägget är det ni som har ordet!

Ni väljer själva vad ni vill dela med er av. Kanske berättar ni hur ni känner er, vad ni tänker på, något som tynger er eller vad som helst som ni känner att ni vill lufta.

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er så nu är det dags att vi byter.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu så garanterar jag att ni även hjälper någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

Helt enkelt ett litet verktyg för hälsan!

humelbo-9

,. bild av Erik.

  1. Louise skriver:

    Har läst igenom flera av kommentarerna och känner igen mig i flera tankar, känslor och situationer ni delar med er av. Vad modigt och fint att ni väljer att dela med er. Det får mig att känna mig mindre ensam.

    Jag vill bara pausa tiden just nu! Är extremt stressad över att tiden går och att jag inte tar till vara på den på rätt sätt. Om en månad avslutar jag mitt andra år på universitetet och i höst blir allt annorlunda… Jag kommer att börja studera med en helt ny grupp där jag inte känner någon sen tidigare. Jag måste byta bostad. Och det som oroar mig absolut mest är att nästan alla mina vänner och min älskade pojkvänner kommer att vara utspridda över hela jorden då det åker på en utlandstermin.
    Det har tagit mig så pass lång tid att trivas i denna stad och hitta rätt utbildning att jag bara vill få hinna njuta innan denna trygghet försvinner ifrån mig.

    Ni som har erfarenhet av att vara ifrån de man helst vill spendera varenda minut tillsammans med. Hur gör man? Hur överlever man saknaden?

  2. Anna skriver:

    Har ångest ikväll. Jag hade ätit väldigt lite kolhydrater så jag var trött i eftermiddag och orkade inte träna som jag tänkt. Åkte hem och försökte plugga men det gick inte heller. Därför åt jag väldigt mycket popcorn och blev pigg. Mår dåligt över att jag är allt eller inget, mår dåligt över att jag känner ångest. Vill kunna känna fan vad bra jag var som åt min popcornsskål, den behövde jag. Fan jävla hjärnspöken. Så litet problem som blir så stort.

  3. Anonym skriver:

    Har distansförhållande med min pojkvän och vi har varit i en svacka ett tag nu. Vi bråkar mycket. Går och tänker som en tok, får det till att allt han gör är det för att han inte vill vara med med mig. Om en månad ca flyttar jag hem över sommaren (studerar på en annan ort) och jag längtar så himla mycket tills vi bara får vara tillsammans och komma i ordning med allt igen för att jag är fortfarande lika säker på att det är han jag vill vara med.

    Men.. dstansförhållande suger.

  4. Janina skriver:

    Jag mår bättre. Att kliva upp på morgonen är inte lika tufft längre. Jag orkar göra saker och jag börjar känna igen mig själv. Allt tack vare att jag börjat äta mer. Kanske min anorexi snart får sig ett slut.
    Jag tänker på framtiden. På vilken utbildning som är den rätta, vilken väg jag ska välja. Jag önskar jag hade svaret. Är tjugoett år och borde leva mer i nuet.

  5. H skriver:

    För ibland vill jag bara skrika ”lätt för er att säga”. Jag är väl medveten om att vi alla är olika (på alla sätt men tänker utseendemässigt/kroppsligt). Gener, uppväxt, vanor, muskler, hur väl kroppen kan tillgodose energi/näring, förbränning och så vidare. Och jag håller helt med om att man inte ska ha några förbud, att mat ska vara varierad och att vi ska njuta av den. Men ändå tycker jag det är så orättvist ibland, att vissa människor är naturligt smala och andra där jag räknar in mig själv får kämpa hårt för att ha en ”normal” kropp (och ja, alla har sitt de kämpar med) men åter igen ändå, orättvist! Så när naturligt smala människor säger att inga förbud ska finnas och att vi ska äta lite av varje och njuta av maten så vill jag bara skrika: LÄTT FÖR ER ATT SÄGA!!! (Inget mot narturligt smala människor utan orättvisan jag är arg på)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..