VECKANS BIKT

Nu har vi inte haft något biktinlägg sedan i april! Det är alltså på tiden.

I det här inlägget är det ni som har ordet!

Ni väljer själva vad ni vill dela med er av. Kanske berättar ni hur ni känner er, vad ni tänker på, något som tynger er eller vad som helst som ni känner att ni vill lufta.

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er så nu är det dags att vi byter.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu så garanterar jag att ni även hjälper någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

Helt enkelt ett litet verktyg för hälsan!

pt-fia-8
 
pt-fia-7

Varsågoda, ni har ordet!

 

  1. Tina skriver:

    Hej,
    Jag har en dotter som läst 3,5 år på läkarlinjen. Utmattningssyndrom och skall tillbaks igen efter 2 år. Samma oro där. Viktigt att du vet att du är bra precis som du är oavsett om du blir läkare eller väljer ngt annat som inte har så mkt prestationspress. Försök ta bort prestationen och gör så bra du kan man behöver inte vara bäst. Man behöver inte heller ha en massa kompisar och vara perfekt utåt. Du hittar dina vänner i sinom tid och vad du vill om du inte pressar dig för mycket. Lagom duger bra. Lycka till💕

  2. S skriver:

    Alltså vet inte ens hur jag ska skriva detta. Det är så mycket som faller ihop, hela livet rasar. Har en pojkvän sedan ett par år som… är våldsam. Har flera gånger behövt uppsöka vård med svåra skador, alltid med en lögn om vad som egentligen hänt. Känt läkarnas forskande blickar men vad ska jag säga när min pojkvän står bredvid och är med mig? Jag vet att han egentligen älskar mig och inte menar att göra som han gör. En del av mig kan inte låta bli att tänka och känna att det ändå är mitt fel, att jag förtjänar det. Känner mig så kluven, har inte berättat för någon och vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur länge jag orkar bära det här.

    1. Fia skriver:

      Du förtjänar inte slag, kränkningar, hot och våld. Det gör ingen. Du förtjänar varma kramar, kärlek, trygghet och respekt. Det gör även du. För din skull, för din framtid och ditt livs skull, för din stolthet och din egen respekts skull: ta hjälp, bryt upp, lämna. Våga satsa på ett liv i kärlek.

    1. Josefin skriver:

      Så bra att du tar steget och skriver om det. Även om det säker var svårt och tog fram känslor att börja formulera och skriva det du utsätts för. Du är inte ensam. Tyvärr finns det många som lever på detta sett. I ensamhet och tystnad med dessa mörka upplevelser. Förstår att du inte är i en enkel situation. Människor är komplexa och har både bra och sämre sidor. Förstår att det finns stunder som din pojkvän även är bra mot dig. MEN, situaionen du är i är förödande. När man utsätts för fysisk och psykisk våld blir det lätt att man långsamt börjar skuldbelägga sig själv. Man börjar anpassa sig för undvika nya hot och slag och drar sig mer och mer in i sig själv. Tillsist blir det svårt att se på situationen med ”klarhet”. Din pojkvän kommer att behöva hjälp med hur han hanterar sina känslor och hur han är i relationer. Det kommer att kräva arbete och vilja ifrån honom. Sånt är tyvärr inget som riktigt går över av sig själv. Det viktiga nu dock är att du måste skydda dig själv. Att du redan fått så svåra skador att du behövt uppsöka vård får det att isa i hela min kropp. Jag skriver nästintill aldrig på bloggar, men kände nu att jag var tvungen. Jobbar inom psykiatrin. Förstår att det är tufft att öppna sig för närstående. Här är nummermed till kvinnofridslinjen (020-50 50 50) vilket är en nationell stödtelefon för dig som utsatts för hot och våld. Snälla kontakta dem. Det kommer inte att kännas bra direkt, men förhoppningsvis få känna att du har någon med dig. Du kan komma ur detta och du ska inte vara någon annan stans än där du mår bra och blir behandlad med respekt, kärlek och värme. <3 Ta hand om dig.

  3. Annie skriver:

    Jag är så glad att jag är jag! haha åh att känna tuffa känslor och ha elaka tankar men att hitta glöden igen, självförtroende, glädje och energi! Härligt! Jag vet vad jag vill, hur och vart och varför.
    Min kropp skriker efter yoga, efter kontakt, efter mindre tankar, mindre huvud och mera kropp, känsla, sinne. Mindre sökande mera varande.
    Så här kände jag inte alls för några dagar sedan, just då var jag fast i huvudet och egot. Så sänder ut en kärleks vibe till alla som är där jag var igår känslomässigt. Det kan vara lätta att glömma ibland men livet är faktiskt fantastiskt!

  4. Jag känner plötsligt en sådan tomhet och att allt som väntar nu närmaste tiden känns övermäktigt.
    I måndags började jag skolan igen efter att ha arbetat nästan hela sommaren heltid och pluggat 50% utöver det. Jag kan känna en inre stress över att jag inte gjort något utöver ”måsten” denna sommar. Allt som jag ville hinna med och göra, utflykter med vänner och familj har inget blivit av. Jag har roliga saker som väntar denna månad då jag är ledig ett par helger från jobb och ska åka iväg men ändå kommer plötsligt detta tryck i bröstkorgen. Jag vill gråta, både av ledsamhet men också av lycka för att jag har så mycket fint i livet. Ledsen för att sommaren försvinner även om det kommer en ny. Ledsen för att jag känner mig ensam trots att jag är omgiven av så fina människor. Ledsen över att känna mig ledsen istället för förväntansfull.

  5. Johanna skriver:

    Tar tillfället i akt!
    Jag trönar nästan varje dag och äter nyttig, bra och varierad kost. Jag trivs med vardagen och livet och är riktigt bra på att njuta av dagarna, jag ör en positiv rackare som kan le som ett fån bara av morgonsolen. Till 90%! Men jag är också väldigt självkritisk och tycker inte att jag ser ut som jag vill eller når mina mål, trots all träning. Och denna missnöjdhet gör mig arg! Att jag inte bara kan vara nöjd med hur jag ser ut och lever mitt liv och skita i alla ideal stör mig. Det går verkligen i vågor. Ena dagen är jag nöjd, andra dagen missnöjd. Blä, är trött på det!

    Du är min förebild fia! Tack för bästa bloggen, den ger mig nycket inspiration ocj glädjen!

    1. Jasmin skriver:

      kan instämma till 110! Önskar att idealen aldrig någonsin presenterats för mänskligheten.. så himla lätt att tycka att andra är bra som de är, men oss själva? nja..

      Tack för att du delade med dig! Kram <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..