ORDBAJS 182748

Jag jobbar hemifrån och trampar runt. Har svårt att fokusera på en sak och är lite sådär splittrad och trött som jag blir ibland.

Å ena sidan har jag en hel del att avverka jobbmässigt, å andra sidan så borde jag bara lägga allt fokus på en viktig sak.

Det är så många texter och blogginlägg jag vill skriva, men de fastnar lite i tangenterna. Orden kryper fram och det flyter inte naturligt. Det är för övrigt det skönaste som finns i jobbet, när orden liksom springer ur huvudet och ner i händerna.

Som att de bara måste få bosätta sig i en text och få en mening.

Jag har sådana stunder. Stunder då jag kan sätta mig helt fokuserad och låta allt flöda. Är så tacksam för att det händer.

Något annat som upptar mina tankar är det här med kreativitet. Nu när Elin jobbar med mig har jag fått en helt ny energi och kreativitet.

Helt enkelt för att det finns plats för det igen. I och med det så lär jag känna mig själv på flera plan. Inser att en del sidor i min personlighet behöver få breda ut sig lite till. Det är spännande och lite skrämmande att lära känna sig själv.

Igår fick jag hem nya numret av Amelia och möttes av mig själv, de intervjuar mig om min utmattningsdepression. Inser flera saker när jag läser.

> Det känns så fruktansvärt länge sedan.

> Det känns märkligt att tänka på hur övertygad jag var om att jag hade full koll som människa innan sjukdomen. Jag var så säker på att jag kände mig själv fullt ut och var ”klar” på något konstigt sätt.

> Jag undrar om det alltid kommer att följa med mig.

Utöver detta så är det så många tankar som rusar i huvudet nu för tiden. Det är som att något väckts till liv efter att ha varit i en lång dvala.

Minns att det var så under sjukdomstiden, en dag insåg jag att det var helt tomt i mitt huvud. Det fanns inte en enda tanke.

Det tog alldeles för mycket energi att analysera, fundera och reflektera så alla sådana lyxiga funktioner stängdes av. Det enda som då producerades var ångest, tomhet och alla dränerande sjukdomsrelaterade känslor. Ja jädrar.

sofia ståhl2222-6

För att avsluta världens längsta ordbajs: Ibland är det fint att få skriva av sig och reflektera över förändringar som sker.

Vill ni också ordbajsa? Dela gärna med er. Vill läsa era tankar! Kram!

 

  1. Karin skriver:

    Ni är flera som skriver om utmattning och ”vågskålen”, ”balansen” och att hitta rätt igen.. Jag var sjuk länge och jagade den där ”gyllene” vägen, som om det fanna en alldeles särskild stig med hemlig adress. Jag funderade på om jag skulle bli kvitt och någonsin fri..

    Jag läste ”Du är fullkomlig” av Irma Alm och träffade även henne några tillfällen (hon är psykolog), det gjorde mig frisk. Såhär i efterhand, via boken, förstår jag ju att jag höll mig själv kvar. Så länge jag förväntar mig att återfalla, så återfaller jag, så länge jag oroar mig över att kraschar efter en tillfälligt hektiskt period-så kommer jag göra det, så länge jag ser mig som ex-utmattad med svagheter så kommer jag att vara just precis den personen.

    Boken är fantastisk både vid ångest, oro, nedstämdhet, utmattning och fobier. Och för precis alla andra också, vill jag påstå. Sen ger konkret information, på ett enkelt sätt.

    Finns att köpa på levareko.se
    Må väl!

  2. Frida skriver:

    Just nu sitter jag på jobbet och känner hur den lilla krabaten i magen rör sig. Senast i går så köpte vi kläder till vår lilla krabat som ska bäras på BB. Runt den 19 december är vi räknade med att bli tre. Vet att min man är livrädd för att det bara kommer att vara två som kommer från BB, inte tre som vi är nu.
    Men jag vart så glad i går när han för först gången ens snegla på bäbiskläder. Jag fråga vad han tyckte var fint och han hitta en body med igelkottar på, ett par blå byxor med fot och en luddig ute mössa med öron på. Efter det var det storhandling som gällde och vi gick in för första gången på avdelningen för blöjor, nappar, nappflaskor m.m. Jag plocka ner våtservetter och tvättlappar i korgen. Då kommer de här orden från min man som jag har lyckats vifta bort så många gånger tidigare ut ur hans mun igen, ”tänk om vi inte blir tre, hur gör vi då med allt vi har köpt?”. Jag tröstar och säger att vi löser det då om det händer, för jag är väl medveten om att det kan hända. Men denna gång var det annorlunda. Jag kunde inte vifta bort det som jag bruka.

    Vid frukosten så sitter han och strålar av lycka och sägen att snart, snart har vi vår bäbis som vi längtat så efter i 33 veckor. Men orden från mataffären sitter kvar och jag känner inte att livet i min mage har rört på sig på morgonen som den brukar men när jag sätter mig i bilen så får jag en lite spark. det tar ungefär ca 30 min att köra till jobbet. Under de 30 min så hinner jag tänka på orden som fortfarande sitter kvar. Tänk om, tänk om vi bara är två som kommer hem från BB. Jag vet inte om det är hormonerna i kombination med vetskapen om att min det snart är alla helgons dag då jag ska till minneslunden men min syster för att tända ett ljus för vår pappa som fattats oss i 1,5 år. Jag tappar fattningen och låter tårarna rinna längs min kind hela vägen till jobbet…

  3. Mia skriver:

    Jag har insett de senaste två veckorna hur viktig sömn är för mig. Har börjat hos en psykolog precis och när vi pratar om mitt mående inser jag att de sämre dagarna nästan uteslutande uppstår vid för lite sömn. Har precis börjat plugga och tänkt extrajobba två-tre dagar per vecka men inser att det inte går om jag inte får sova ordentligt.

  4. Ordbajs eller inte, du ger mig hopp om att man (läs jag) kan vara företagssam även efter en utmattning. Förstår dock att jag behöver ta med mig min erfarenhet och göra det i ett annat tempo. Men jag längtar till att vara frisk och få arbeta. Kram

  5. E skriver:

    Jag har varit sjukskriven 3 av 6 veckor för början till en utmattning. Imorgon ska jag hälsa på mitt jobb och säga hejdå till dem då jag sjuksrkevs under min uppsägningstid där. Jag har ångest och är så nervös men vill verkligen komma och säga hejdå ordentligt. jag har ocskå saker jag behöver hämta och lämna där. Jag tror jag är nervös för hur jag ska känna över att komma i lokalerna. Jag är så klart nervös över hur jag ska reagera på att träffa personalen och brukarna men det är något med att komma in i rummen där jag mått dåligt. Jag försöker tänka att det kommer kännas väldigt skönt efteråt när jag varit där och fått ett avslut men nu har jag som en klump i magen. Jag kommer vara där en kort stund, jag ska försöka fokusera på att jag går dit av egen vilja och jag kommer också gå hem när jag vill. Det är inte någon som tvingat mig dit utan jag har valt det själv för att få ett avslut. Jag vill säga hejdå, tacka för allt dem lärt mig och sedan gå och lämna det kapitlet bakom mig och fokusera på det som kommer, mitt nya jobb. På kvällen ska jag träffa mina nya kollegor och det känns väldigt kul, som ett tydlig markering för mig själv att jag nu gjort vad jag kan. Jag tror jag också är rädd att någon ska vara arg eller otrevlig för att jag ”försvann”. Att jag efter en helg inte kom tillbaka mer. Det känns liksom pinsamt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..