VECKANS BIKT

Såhär en söndag passar det bra med det första bikt-inlägget sedan i augusti.

I det här inlägget är det ni som har ordet!

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er så nu är det dags att vi byter.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu så garanterar jag att ni även hjälper någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

Helt enkelt ett litet verktyg för hälsan!

bikt0-2

Varsågoda, ni har ordet!

 

 

  1. s.p skriver:

    Först och främst måste jag säga att jag hittade din blogg för fyra timmar sedan, och har inte lämnat den ännu.

    Känner igen mig själv i mycket av det du skriver om, som dina dagar när allting känns extra tungt, behovet av egentid och lite av din utmattning.

    Förra sommaren jobbade jag förmodligen mer än vad som egentligen är ok. Var anställd på en populär restaurang och jobbade minst åtta timmar varje pass, som högst var det 14 timmar. Var sällan ledig mer än en dag i streck och kunde jobba allt ifrån fyra till elva dagar innan jag var ledig. På det så tränade på gym så ofta jag kunde, och stressen över tempot ledde till att jag halkade tillbaka till gamla problem med ätstörningar. Blev blind för antal kalorier och trots att jag hade ett för lågt bmi redan gick jag ner ännu mer i vikt.
    I slutet av sommaren var det tänkt att jag skulle jobba i 14 dagar innan jag skulle flytta iväg till en annan ort för studier. Den nionde dagen hade jag en stor klump i halsen och var så trött att jag bara gjorde massor av fel och glömde bort saker hela tiden. Koffein hade blivit till en livboj för mig.
    I bilen på väg hem sa min kropp slutligen ifrån och jag fick min första panikattack. Trodde jag skulle köra av vägen och dö, men lyckades ta mig hem. Grät sedan okontrollerat i timmar. Var rädd för mig själv för att jag inte kunde sluta gråta och trodde på riktigt att jag hade blivit galen, var otroligt obehagligt. Den natten hade jag så intensiv ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, bara låg och vred mig i sängen och ville krypa ut ur mitt skinn. De följande dagarna fick mina föräldrar ringa till min chef och säga att jag inte kunde komma till jobbet. Jag vågade inte ringa själv, var i en sån obalans att jag kunde börja gråta av vad som helst. Skämdes också otroligt mycket för att jag inte hade orkat med mer.
    Fyra dagar efter sammanbrottet flyttade jag till orten som jag skulle studera på. Men till följd av min obalans och trötthet blev jag deprimerad, vilket gjorde mig oerhört orolig och socialt obekväm. Det ledde till att jag inte kunde prestera i skolan, tappade vänner och tillslut tog jag mig sällan iväg dit. Fick flytta hem efter ett halvår.

    Började jobba i en annan restaurang när jag kom hem igen, men nu är det i ett betydligt lugnare tempo, för det mesta. Var väldigt orolig i början och var fortfarande rätt mycket i obalans då, men det börjar plana ut sig nu. Har svårt för att svara på meddelanden och ta tag i saker, känner mig lätt jagad och behöver mycket egentid för att ladda batterierna, men överlag mår jag bra nu!
    Har även kommit igång med träningen igen, fast utan den där hetsen som jag kände innan, och äter mig även mätt på god och nyttig mat nu!

    Så, det var min bikt.
    Ser fram emot att följa din blogg!
    Ha det fint!

  2. J.E. skriver:

    Jag läser sista terminen på universitetet och har panik. Vad ska jag göra sen? Jag vet att det finns massor att göra och olika jobb och möjligheter, men få saker känns särskilt lockande. När jag säger till bekanta att jag snart tar examen reagerar de flesta med ”åh vad skönt”, och jag skrattar lite medhållande. Men egentligen har jag en livskris och vet inte vilken riktning mitt liv ska ta härnäst.

  3. Patsy skriver:

    Jag har inga vänner. Mina systrar är mina bästa vänner men jag vill ha en nära väninna att dela allt med. En bekant åkte på tjej-helg till Barcelona och då slog det mig: Vem skulle nånsin fråga mig om nåt liknande? Och det smärtar. Jag är lite blyg och tystlåten men de som lär känna mig tycker oftast om mig. Vet inte hur jag ska få vänner i vuxen ålder när jag inte har fått några under barndomen…..

  4. Tina skriver:

    Lever i nån slags bubbla just nu, har träffat en kille. Vet inte alls var jag har honom alla gånger. Känns ibland som man får dubbla budskap. Hjärnan bara snurrar runt och har svårt att koncentrera mig på jobbet, eller livet överlag. Är vanligtvis en person som är väldigt närvarande, men inte nu. Han upptar typ alla mina tankar. Det är spännande, utmanande (eftersom jag varit singel väldigt länge) och rätt så jobbigt. Vet inte vart det här kommer sluta.

  5. Lisa skriver:

    Jag vet knappt vart jag ska börja, känns nästan lite läskigt att blotta sig såhär, svart på vitt. Jag har för första gången blivit kär och känt mig helt lycklig och trygg med en person. VI träffades i somras och jag kämpade emot ganska bra när han visade intresse. Tyckte att det var bättre att vara själv, för på så sätt blir man ju inte sårad och jag behöver inte lita på någon annan än mig själv. Men det var omöjligt att inte falla för honom. Han är en sån intressant person och trots att vi är så lika så är vi också så olika. Han visade mig nya världar och jag var så fascinerad av honom. Sen föll allt ihop och det konstiga är att jag vet inte om det hände på en gång eller om de kom smygande. Det var bara inte bra.
    Det började i början av hösten då han drog sig undan och blev lite lätt frånvarande. Och jag blev för första gången i mitt liv lite för på och fick lite panik över att han skulle lämna mig, jag skulle nämligen åka iväg tre veckor själv till andra sidan jordklotet. En resa som var planerad redan innan vi träffades, men jag var rädd att det skulle få honom att lämna mig. Han övertygade mig om att så inte var fallet och det kändes bra igen, typ. Veckan innan jag åkte iväg kom han med ursäkt efter ursäkt om varför han inte kunde ses. Så jag lämnade Sverige utan att ha sett honom på en vecka innan det. Under tiden jag var borta höll vi kontakten och jag ville så gärna att allt skulle vara som det var förut mellan oss. Så jag tror jag övertygade mig själv om det. När jag kom hem var allt som när jag lämnade och problemen kvarstod, han ville fortfarande inte ses. Men hittade bara på ursäkter. Det blev sån chock för mig, konstigt nog. Det är klart att problemen är kvar där man lämnade dem? Men jag ville så gärna tro att det skulle vara bra igen, bara jag kom hem.
    Nu har det gått ytterligare tre veckor och vi har fortfarande inte träffats. Han säger att han mår dåligt och är sönderstressad och jag försöker verkligen förstå. Jag gör verkligen det. Och på något sätt förstår jag, för jag har själv varit den av två som har mått dålig och sen blivit lämnad på grund av det. Men jag är extrovert och han är introvert, så våra beteenden skiljer sig åt. Jag vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel. Att följa hjärtat är omöjligt när det är splittrat i tusen bitar. Hur ska man veta vilken del man ska välja att följa? Jag vet inte vad jag ska göra. Stanna kvar hos någon som inte vill träffa mig och som själv säger att det beror på stressen eller lämna honom…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..