VECKANS BIKT

Såhär en söndag passar det bra med det första bikt-inlägget sedan i augusti.

I det här inlägget är det ni som har ordet!

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er så nu är det dags att vi byter.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu så garanterar jag att ni även hjälper någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

Helt enkelt ett litet verktyg för hälsan!

bikt0-2

Varsågoda, ni har ordet!

 

 

  1. Först och främst måste jag säga att jag hittade din blogg för fyra timmar sedan, och har inte lämnat den ännu.

    Känner igen mig själv i mycket av det du skriver om, som dina dagar när allting känns extra tungt, behovet av egentid och lite av din utmattning.

    Förra sommaren jobbade jag förmodligen mer än vad som egentligen är ok. Var anställd på en populär restaurang och jobbade minst åtta timmar varje pass, som högst var det 14 timmar. Var sällan ledig mer än en dag i streck och kunde jobba allt ifrån fyra till elva dagar innan jag var ledig. På det så tränade på gym så ofta jag kunde, och stressen över tempot ledde till att jag halkade tillbaka till gamla problem med ätstörningar. Blev blind för antal kalorier och trots att jag hade ett för lågt bmi redan gick jag ner ännu mer i vikt.
    I slutet av sommaren var det tänkt att jag skulle jobba i 14 dagar innan jag skulle flytta iväg till en annan ort för studier. Den nionde dagen hade jag en stor klump i halsen och var så trött att jag bara gjorde massor av fel och glömde bort saker hela tiden. Koffein hade blivit till en livboj för mig.
    I bilen på väg hem sa min kropp slutligen ifrån och jag fick min första panikattack. Trodde jag skulle köra av vägen och dö, men lyckades ta mig hem. Grät sedan okontrollerat i timmar. Var rädd för mig själv för att jag inte kunde sluta gråta och trodde på riktigt att jag hade blivit galen, var otroligt obehagligt. Den natten hade jag så intensiv ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, bara låg och vred mig i sängen och ville krypa ut ur mitt skinn. De följande dagarna fick mina föräldrar ringa till min chef och säga att jag inte kunde komma till jobbet. Jag vågade inte ringa själv, var i en sån obalans att jag kunde börja gråta av vad som helst. Skämdes också otroligt mycket för att jag inte hade orkat med mer.
    Fyra dagar efter sammanbrottet flyttade jag till orten som jag skulle studera på. Men till följd av min obalans och trötthet blev jag deprimerad, vilket gjorde mig oerhört orolig och socialt obekväm. Det ledde till att jag inte kunde prestera i skolan, tappade vänner och tillslut tog jag mig sällan iväg dit. Fick flytta hem efter ett halvår.

    Började jobba i en annan restaurang när jag kom hem igen, men nu är det i ett betydligt lugnare tempo, för det mesta. Var väldigt orolig i början och var fortfarande rätt mycket i obalans då, men det börjar plana ut sig nu. Har svårt för att svara på meddelanden och ta tag i saker, känner mig lätt jagad och behöver mycket egentid för att ladda batterierna, men överlag mår jag bra nu!
    Har även kommit igång med träningen igen, fast utan den där hetsen som jag kände innan, och äter mig även mätt på god och nyttig mat nu!

    Så, det var min bikt.
    Ser fram emot att följa din blogg!
    Ha det fint!

  2. Jag läser sista terminen på universitetet och har panik. Vad ska jag göra sen? Jag vet att det finns massor att göra och olika jobb och möjligheter, men få saker känns särskilt lockande. När jag säger till bekanta att jag snart tar examen reagerar de flesta med ”åh vad skönt”, och jag skrattar lite medhållande. Men egentligen har jag en livskris och vet inte vilken riktning mitt liv ska ta härnäst.

  3. Jag har inga vänner. Mina systrar är mina bästa vänner men jag vill ha en nära väninna att dela allt med. En bekant åkte på tjej-helg till Barcelona och då slog det mig: Vem skulle nånsin fråga mig om nåt liknande? Och det smärtar. Jag är lite blyg och tystlåten men de som lär känna mig tycker oftast om mig. Vet inte hur jag ska få vänner i vuxen ålder när jag inte har fått några under barndomen…..

  4. Lever i nån slags bubbla just nu, har träffat en kille. Vet inte alls var jag har honom alla gånger. Känns ibland som man får dubbla budskap. Hjärnan bara snurrar runt och har svårt att koncentrera mig på jobbet, eller livet överlag. Är vanligtvis en person som är väldigt närvarande, men inte nu. Han upptar typ alla mina tankar. Det är spännande, utmanande (eftersom jag varit singel väldigt länge) och rätt så jobbigt. Vet inte vart det här kommer sluta.

  5. Jag vet knappt vart jag ska börja, känns nästan lite läskigt att blotta sig såhär, svart på vitt. Jag har för första gången blivit kär och känt mig helt lycklig och trygg med en person. VI träffades i somras och jag kämpade emot ganska bra när han visade intresse. Tyckte att det var bättre att vara själv, för på så sätt blir man ju inte sårad och jag behöver inte lita på någon annan än mig själv. Men det var omöjligt att inte falla för honom. Han är en sån intressant person och trots att vi är så lika så är vi också så olika. Han visade mig nya världar och jag var så fascinerad av honom. Sen föll allt ihop och det konstiga är att jag vet inte om det hände på en gång eller om de kom smygande. Det var bara inte bra.
    Det började i början av hösten då han drog sig undan och blev lite lätt frånvarande. Och jag blev för första gången i mitt liv lite för på och fick lite panik över att han skulle lämna mig, jag skulle nämligen åka iväg tre veckor själv till andra sidan jordklotet. En resa som var planerad redan innan vi träffades, men jag var rädd att det skulle få honom att lämna mig. Han övertygade mig om att så inte var fallet och det kändes bra igen, typ. Veckan innan jag åkte iväg kom han med ursäkt efter ursäkt om varför han inte kunde ses. Så jag lämnade Sverige utan att ha sett honom på en vecka innan det. Under tiden jag var borta höll vi kontakten och jag ville så gärna att allt skulle vara som det var förut mellan oss. Så jag tror jag övertygade mig själv om det. När jag kom hem var allt som när jag lämnade och problemen kvarstod, han ville fortfarande inte ses. Men hittade bara på ursäkter. Det blev sån chock för mig, konstigt nog. Det är klart att problemen är kvar där man lämnade dem? Men jag ville så gärna tro att det skulle vara bra igen, bara jag kom hem.
    Nu har det gått ytterligare tre veckor och vi har fortfarande inte träffats. Han säger att han mår dåligt och är sönderstressad och jag försöker verkligen förstå. Jag gör verkligen det. Och på något sätt förstår jag, för jag har själv varit den av två som har mått dålig och sen blivit lämnad på grund av det. Men jag är extrovert och han är introvert, så våra beteenden skiljer sig åt. Jag vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel. Att följa hjärtat är omöjligt när det är splittrat i tusen bitar. Hur ska man veta vilken del man ska välja att följa? Jag vet inte vad jag ska göra. Stanna kvar hos någon som inte vill träffa mig och som själv säger att det beror på stressen eller lämna honom…

  6. Det kanns som jag hela tiden ar sjuk eller har nagot fel fysiskt. Ar det inte hosta och forkylning ar det onda knan eller sa ar det migran eller stress eller magont…listan gors lang. Och nara och kara (som ar underbara) papekar liksom ofta att ‘jaha ar du sjuk nu igen? Namen du ar ju alltid sjuk!’. Det blir liksom att man skams och vill inte saga till langre. Det ar ju liksom inte sa att jag vill vara sjuk. Jag gor vad jag kan for att ma bra. Nu har jag, som ar tandlakarfobi x10000, fott besked idag att efter tittat pa en CT scan vill dom prata med mig. face to face. vill inte saga vad det ar over telefon. men klargjorde att jag maste in pa sjukhus. Sa nu ar jag sa orolig tills jag fa ga ditt pa torsdag och fa reda pa vad det ar. radd och orolig. Och vill inte saga nagot eftersom jag vet att kommentarerna kommer: ‘jaha vad ar fel den har gangen?’. Det kanns sa trist och jag blir less. Vill bara vara frisk och kry. Jag vet absolut att manga har det mycket varre an mig, men det gor inte att det kanns mindre tungt.

    1. kan verkligen relatera till det du skriver ang. konstant sjuk. Jag är också väldigt mycket sjuk och när det väl bryter ut är det dessutom långdraget. Jag skäms också för att berätta att jag ”återigen har en förkylning”. Tyvärr så vet jag troligtvis att bakgrunden till det är för att jag till och från äter rätt dåligt och tränar mycket. Jag har en kropp som jag trivs väldigt mycket med men som tyvärr inte är långsiktigt hållbar då jag måste vara rätt strikt med kosten för att hålla vikten, trots träning. Det är så trist att inse eftersom att jag trivs med min kropp som den är nu:/ men hälsan måste komma först- går man upp så fort man äter sig mätt trots att man tränar mycket så är det inte sunt. (kan tillägga att jag absolut inte är undernärd utan ligger på ett lågt men normalt BMI, min kropp är helt enkelt inte gjord för denna vikt bara)

  7. Prestationsspöken och den låga självkänslan som jag haft under yngre tonåren börjar dyka upp och visa sig återigen. Nu i den övre tonåren; i större skepnad än förut. Det gör att jag känner mig oftast skör nuförtiden. Särskilt den här senaste veckan.

    Jag och pojkvännen, sedan tre år tillbaka, har det ostabilt – och har haft det ett tag nu. Det blev inte lättare när vårt förhållande övergick till ett distansförhållande. Jag älskar honom fortfarande. Tror jag. Det är så lätt att bli tveksam då vår kärlek har utvecklats till att bli bipolär, med för höga toppar och för djupa dalar.

    Dessutom drar sig min närmaste vän undan ifrån mig. Kanske på grund av att jag inte gett henne så mycket tid och engagemang på senaste tiden. Försöker intala mig själv att det beror på att min tankeverksamhet går till att fokusera på mitt love life. Men det är ingen legitim anledning. Det gör så jäkla ont för jag behöver henne mer än någonsin nu.
    Vi har inte umgåtts på flera veckor men idag tog jag initiativet och på onsdag ska vi träffas. Och jag hoppas (och tror) på att allt kommer vara nästan likadant som det varit förr. Vi klarar det mesta!

    Det som jag tänker på mest är att jag behöver ändra mitt tänk och bli snällare mot mig själv.
    Fokusera på sådant som får mig att må bra.
    Fokusera på de små sakerna i livet som ger en lyckorus som: längdskidor i skymningen med lillasyster, hårda kramar från mormor och att läsa bladbläddrare till böcker.
    Fokusera på MIG och inte jämt och ständigt på andra i min omgivning.

    Den här veckan var sämst på många sätt helt enkelt, men imorgon är det måndag och ny vecka och jag ska se till att vecka 46 blir bättre än den förgående!

  8. Jag känner oftast ingen glädje med livet. Vissa stunder kan jag verkligen känna att jag mår bra men oftast känns livet så meningslöst. Varför lever jag? Varför är livet så tråkigt? Många säger ”men gör det som är kul, gör det som får dig att bli glad.” Men om det inte finns något som jag tycker är kul eller som gör mig glad? Varför är det så mycket som är tråkigt och meningslöst? Plugga, äta, träna och sova… Det som måste göras. Vad är vitsen med det livet?

    1. Låter precis som mig det där. Bara de tråkiga sakerna man måste göra, finns inget kul att bryta av med. Har ingen aning vad som är kul. Försöker hitta nya saker att göra, men hittar inget. Vad pysslar alla andra människor med egentligen när dom har kul?

    2. Känner igen mig i det där så oerhört mycket. Känner mig ibland gråtfärdig för att jag liksom inte vill gå upp på morgonen på grund av den känslan du beskriver. Det känns liksom mörkt i hjärtat och jag är ledsen eller arg mest hela tiden.

      Har känt så här innan, när jag var yngre, så jag tror (för mig själv) att det är en fas och att det är okej. Jag får vara ledsen 2016. Men då ska banne mig 2017 vara bättre.

      Har det pågått länge för er kan jag varmt rekommendera att gå till en psykolog. Det är väldigt skönt att sätta ord på någonting en gång i veckan och att en person lyssnar och är objektiv och får se det utifrån. många gånger bidrog det i alla fall till att jag fick ett nytt perspektiv på saker och ting.

  9. Att göra saker som är svåra. Att utmana sig själv. Att utmanas och utvecklas. Alla utmanar sig själv på olika sätt. En utmaning för dig är vardag för mig. Jag vill utmana mig själv mer. Ta mig till ställen i livet där jag känner mig utmanad och utvecklas av dem. Inte bara stanna kvar i mitt trygga hem, där det är härligt och tryggt. Jag vill ut och prata med människor. Jag vill ut och njuta av denna värld som har så mycket att erbjuda!

    Jag hoppas att ni alla får en bra vecka!

  10. Den här dagen har varit den värsta på länge. Familjen har kommit i kläm och varit osams. En liten incident har varit tändvätskan för resten av dagens agerande. Detta skulle ju bara vara en härlig och mysig dag, det är ju farsdag! Jag har känt mig mer ostabil än vanligt och gråtit i mängder. Vi vet att allt egentligen beror på att vi i familjen tycker om varandra så mycket, men olika åldrar och inställning kan verkligen ställa till jobbiga situationer. Idag fanns det inget avslut förrän nu. Nu är harmonin och lugnet börjat komma tillbaka. Det blev inte en sådan fars dag jag sett framför mig. Nu däremot kommer det förmodligen dröja extra länge tills nästa gång en sådan här känslostorm urladdar. Kanske har lite pms bidragit till allt mitt gråtande och svaghet idag. Ps. Jag hade tänkt att jag skulle träna idag. Men nej, jag lyssnade till dina, Fias ord om hur man ska lyssna på kroppen och idag fanns inte krafterna där i form av uthållighet och styrka. Det blev en liten promenad runt kvarteret istället. Ds. Sådana här dagar gör ont, men de är väl säkert bra på sitt vis också.

  11. Ibland känns allt så himla bra, och ibland så himla dåligt. Just nu är de det sistnämnda. Nacken känns stel, kroppen som bly och huvudet som mos. Jag har en människa i mitt liv som jag älskar så. Han är så facinerande. Han lär mig så mycket om allt, visar mig delar av världen jag inte visste fanns och får mig att vilja stanna för att få veta mer. Åh, jag vill ha så mycket från oss. Jag älskar mål, jag älskar framtid och planering. Jag vill fundera på morgondagen och drömma om framtiden. Men han är tvärtom.

    Det är ett år sen vi träffades. Helt otänkt att gå in i ett förhållande från bådas håll. Men kärleken sa sitt och det blev vi. Han har mått mycket dåligt förr och det kom tillbaka strax efter att det blivit vi. Hans panikångest, hat på världen och ibland ovilja till att leva har brutit ned oss två. Vi har gjort slut och blivit tillsammans igen. Under vår första paus grät han och sa att han älskar mig och inget annat vill än att få ha mig. Vi hade paus i två veckor och sen hörde han av sig med en bön om att det skulle vara vi . ”om det spelar någon roll så har jag inte gjort något med någon annan”. Två månader senare kom det fram att han hånglat med någon på fyllan och ytterligare en månad fann jag konversation på tinder till ett gäng tjejer ”vill du ses ikväll?”. (Tinder skaffade han nu under vår andra paus efter att jag lagt till tinder utan att använda det)

    Han började röka igen också, fast jag hatar det. Och han ljög om det.

    Jag vet itne var jag har honom. Dessa små saker han ljugit om får mig att undra vad som händer i honom, vad han tänker, var han står. Han vill inte tänka på framtid, vilket får mig ännu mer att vackla. Jag trivs med mål, planering och drömmar.

    Jag vet inte vad. Jag borde kanske lämna, och någongång finna någon som vill lika. Men jag är kär. Och hans intressanta personlighet får mig att vilja ha mer och mer och mer.

    Hur, hur släpper man taget om någon man älskar och som man vill ha mer av? Bara för att man inte passar rent praktiskt (planering, mål, värderingar, hälsan)? Hur, hur, hur?

    Jag vill förändra honom. Få honom att värdera motion och kost, få honom att sluta röka, få honom att sätta mål i livet och längta till framtiden med mig. Jag vill ha honom i mitt liv, för den han är – men en lite vuxnare variant som kan ta hand om sig själv.

    Är jag gnällig som klagar på att han röker, inte kan städa, inte motionerar, äter för dålig mat och inte sätter lite mål och drömmar? (Jag är utb hälsocoach) Jag vet knappt ut eller in. Ena halvan av mig intalar mig att jag bara är alldeles för gnällig och ska nöja mig och andra halvan säger att man aldrig ska nöja sig med det som inte är bäst.

    Det här blev så långt skrivet. Tankarna bara vimlar i huvudet och går knappt att formulera i förståeliga ord.

    <3

  12. Jag och min sambo håller på att försöka få barn. Vi är inne i en tung period nu när inga försök har lyckats. Fyra gånger har vi besökt Danmark för insemination. Vi har lagt ut stora pengar och pendlar konstant mellan hopp och förtvivlan. Det är så svårt att inte kunna vara sig själv fullt ut och kunna berätta om vad vi går igenom. Vi hoppas att det blir femte gången gilt nästa gång.

  13. Höggravid och utmattad. Ängslig till tusen, har varit såhär hela livet. Oroar mig för ALLT. Tar all min energi och äter upp mig inifrån. ”Mina kollegor kommer inte gilla mig, barnet kommer dö i magen, jag kommer få problem med pengar”. Allt annat än framtida lycka tar upp plats i min hjärna. Vet inte vad jag ska göra åt detta.. Vill bara mysa, boa, jobba, slappna av. Men nej, så är jag inte funtad.

  14. Jag tycker det är jobbigt med alkohol. Jag brukar inte dricka. Bara ta nån öl eller cider. Men när man pojkvän dricker så får jag bara sån ångest . blir orolig. Och det är så jobbigt. För jag brukar hänga med när han frågar mig men svårt att ha trevligt när man bara tänker på hur jobbigt det är. Vet inte ens varför ? Han har aldrig gjort nått dumt när han dricker . samma med andra som är nära . när dom pratar om att dricka. Får ångest av det på en gång . jobbigt är det.

    1. Carro!

      Det är samma för mig. Jag dricker väldigt sällan och har inte varit med om något tungt relaterat till alkohol. Men ändå är det så jobbigt när pojkvännen tar några öl eller vännerna pratar om alkohol. Vet inte heller varför. Men det är så jobbigt..

  15. Min syster vill inte leva längre och det känns som om världen faller runt omkring mig. Jag vill att hon ska slippa lida men jag går sönder av tanken att behöva begrava en på tok för ung lillasyster. Jag är förbannad på vården som är fullständigt värdelös. Som gör det värre snarare än vårdar och gör det bättre. Som inte ser till individen. Som inte längre kan hjälpa henne. Och hur fan ska vi, familjen, kunna rädda henne om inte ens de utbildade kan? (eller så kan vi, men bördan och ansvaret är tungt) Ena sekunden känner jag mig helt okej och sen den andra brister allt. Av ett sms, av ett samtal, av en tanke. Jag hoppas jag vaknar upp i morgon med vetskapen om att hon fortfarande lever. En dag i taget. Ett steg i taget. Jag hoppas hon väljer livet. Snälla, välj livet. Snälla snälla snälla.

  16. Jag vill inte vara blyg. Jag vill inte vara ignorant. Och ändå är det kanske just precis det jag är. Det kanske låter som världens minsta problem, men för mig är det motsatsen. Det är såhär- en kille på mitt gym ser väldigt bra ut och vi har matchat på tinder (haha). Ingen har skrivit, ingen har sagt något. På gymmet ger vi varandra lite blickar och istället för att visa mig intresserad så tror jag att jag beter mig ignorant och nonchalant. Givetvis är det kanske bara så att han inte alls, alls bryr sig och jag tänker alldeles för mycket. Men ändå. Sådant här gör mig på sätt och vis galen. Jag hatar att vara intresserad av någon eftersom jag alltid slår knut på mig själv och självförtroendet för det mesta brister. Tänk om han dissar mig totalt?

    Han verkar dessutom vara en sådan som är social och pratar med många, tänk om han bara pratade med mig också. Hur gör man egentligen? Vad finns det för ice breaker? Och hur vågar man när man är livrädd att allt ska gå åt helvete? Jag är inte erfaren alls inom raggning och dejting, en riktigt jävla rookie. Hur gör jag? Ska jag bara låta det vara och tänka att han ändå inte är intresserad?

    1. Blir så himla träffad av det du skriver! Nästan så jag undrar om det är samma kille, haha. Jag har varit i typ samma sits – han var snygg och vi bytte blickar. Tyckte precis som du att jag betedde mig nonchalant i stället för att visa intresse, och tänkte att han inte ville prata med mig just eftersom han var så social med många andra på gymmet. Men en dag stod vi plötsligt bredvid varandra och då bara bestämde jag mig för att börja småprata med honom. Han var jättetrevlig och efter det började vi heja på varann, och pratade lite mer men ändå väldigt ytligt. Kort senare slutade han plötsligt vara på gymmet och jag insåg ca två mån senare att han inte längre var singel. Så kan det gå, men jag är ändå glad att jag försökte. Inbillar mig att han hade tagit initiativ om han hade velat nåt. Fast ibland ångrar jag att jag inte gjorde nåt tidigare. Mitt enda råd är att agera så fort du kan! Du kommer ångra dig så mycket annars! Mitt bästa tips är att fråga om han vill hjälpa dig med pass under seten om du kör nån tung övning. Eller bestäm dig för att köra precis den övningen han gör – och gå fram till honom och fråga hur många set han har kvar och om du får köra emellan. Småprata under tiden och om det känns bra, var rakt på sak och fråga om han vill köra ett pass med dig nån dag. Du har ju halva inne eftersom ni matchat på Tinder!

  17. Hej! Jag har tappat energin i kroppen sedan en månad tillbaka. Trots att jag fyller på den med energi och mat så känns benen som bly. Att promenera fungerar bra men så fort jag tar några springsteg eller liknande så finns det ingen kraft och det känns som att kroppen verkligen inte vill anstränga sig som den brukar.

    Ett exempel var när jag hade bokat ett spinning pass på SATS och tänkte dagen innan att nu ska jag ladda med extra mycket mat inför passet. Trots att jag gjorde det så fick jag inte upp pulsen alls även att jag tog i och istället fick jag mjölksyra nästan direkt och genom hela passet. Det känns så tråkigt då jag alltid har älskar träning som får mig att må så bra. Någon som vet vad detta kan bero på?

    1. Har du kollat om du har järnbrist? Exakt de symptomen hade jag för några år sedan, och det visades sig vara rejäl brist på järn. Andra näringsbrister kan säkert ge liknande symptom också, så det kan ju kanske vara bra att kolla upp! Hoppas det blir bättre för dig:)
      /Sofia

  18. Har haft en jättebra helg, träffat vänner, familj och släkt och firat min 25årsdag men jag är så dålig på att känna mig värdefull.. får typ dåligt samvete av att bli så uppvaktad, tycker inte jag förtjänar det på nåt sätt för jag är ju inte nåt speciellt.. måste bli bättre på att uppskatta mig själv istället för att förminska mig själv.

  19. De senaste veckorna har jag känt mig lugnare än någonsin. Jag har börjat hos en psykolog och förstår mig själv mer och mer samtidigt som jag blivit allt bättre på att ta det lugnt. Trots att mitt schema är luftigare än någonsin känns det också som att jag får mer gjort än innan. Så härlig känsla.
    Och till er där ute som också behöver en paus från allt men inte ”har tid”. Ta dig tid; det gör dig till en gladare, lugnare och mer tillfreds person!

  20. Vill lämna min sambo. Måste lämna min sambo. Vi förgör varann. Sakta men säkert. Är det bra mellan oss är det toppen. Men är det dåligt så är det fruktansvärt. Varit ihop i över 20 år. Två halvvuxna barn. Alltid varit såhär upp och ner. Mest ner för vi är så himla olika. Att vara den som tar steget känns tungt. Skulle hellre bli lämnad. Vi pratar inte. Enda sättet att ta mig härifrån är att fixa ett nytt boende. Känns tryggt också att veta vad jag ska till. Men inte lätt att hitta något. Brist på bostäder i min stad. Och den ska ju passa plånboken också… Känns som att jag går bakom ryggen på honom. Gör ju faktiskt det. Men han vill inte prata och det är det som kommer bli vårat fall. Jag kan inte prata med någon som tycker att prata är bara svammel. Suck. Jobbigt. Tärande. Men jag tror, och vet, att tar jag steget kommer allt bli bra i slutänden för hela familjen. Främst för mig och honom.

  21. Har känt symtom och mått dåligt i över ett år, och efter en extrem mental krasch för ett par veckor sedan fick jag svart på vitt av läkare att jag har ett utmattningssyndrom. Det känns på ett sätt skönt att få veta varför jag inte längre fungerar men det är samtidigt väldigt jobbigt eftersom det känns som att jag bara blivit ännu sämre sedan jag accepterade att jag är sjuk. Jag är inte sjukskriven eftersom jag pluggar på universitet och vill försöka klara kursen vi läser nu och kan inte gå ner i procent, men jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara det. Jag gråter varje dag innan skolan och när jag väl är där vet jag att jag knappt kan ta in ett ord av vad föreläsaren säger, än mindre få mig själv att läsa en text. Jag kan inte ta studieuppehåll för då har jag ingen inkomst. Jag vet varken ut eller in och känner mig bara så extremt trött och olycklig.
    Tack för att jag fick skriva av mig.

    1. Jag pluggar själv och känner igen känslan att vilja klara kurserna till varje pris… Men ingen kurs i världen är viktigare än din hälsa! Det går att sjukskriva sig som student och fortfarande få ersättning, ta kontakt med försäkringskassan och hör hur det fungerar. Var rädd om dig själv!

  22. Har den första helt oplanerade helgen på två månader just nu, och inser hur mycket jag behöver ensamtid för att fungera och ladda om. Har bara varit ensam, yogat, funderat, vilat och gått promenader hela helgen. Hösten har varit fantastisk men väldigt intensiv med distansförhållande, vänner, familj, släkt, en massa olika projekt osv. Allt väldigt roligt och härligt, men kanske lite för mycket bara. Har känt under hela hösten att jag allt oftare bara känt mig stressad, ensam, ledsen och bara känt för att krypa ihop under täcket och stanna där väldigt, väldigt länge. Inser nu när jag hunnit komma ikapp mig själv att jag behöver vara ensam och bara vara för att fungera.

  23. Jag har börjat kampen för att en gång för alla komma ur min anorexia. Det är verkligen (ursäkta språket) så jävla jobbigt. Det känns som att jag gått upp 20 kg på en vecka och att jag snart kommer rulla fram. Jag går runt och är konstant proppmätt, samtidigt som en del av mig skriker efter mer mat och en annan skriker att jag ska återgå till att inte äta alls. Det är inte första gången jag påbörjat en behandling, under årens lopp har jag gjort flera försök och jag är medveten om att det är otroligt jobbigt en lång tid, innan det successivt börjar kännas bättre. Problemet är att jag aldrig stått ut med de jobbiga känslorna helt och hållet utan kompromissat och kompenserat bort en del av dem. Blivit semi-frisk en tid och sedan fallit tillbaka ordentligt igen. Och det får inte hända denna gång. Därför måste jag nu stå ut. Och jag hatar varenda sekund av det. Jag hatar att må såhär, känna som jag gör. Jag vill bara ur min kropp.

    Jag försöker ta djupa andetag och tänka att det kommer bli bättre. Men det finns inget datum på när det kommer bli bättre. Det frustrerar mig. Alla säger att jag måste ha tålamod. Att jag måste förstå hur sjuk jag är och att det inte finns några snabba lösningar. Jag vill inget hellre än att bli frisk, men jag önskar det fanns en lättare väg. En enklare lösning.

    Det svåra i det hela är också att jag hade önskat få bli inlagd på ett behandlingshem och ha stöd dygnet runt. Det kommer jag inte få utan jag får dagvård alla vardagar, men middagen och kvällsmålet samt helger ska jag fixa på egen hand med stöd av min familj. Det är inte lätt. Och sedan det här att förstå att jag ska vila. Inte sysselsätta mig med saker hela tiden utan att min kropp behöver vila. Att förstå att min underviktiga kropp behöver få ta det lugnt. Det är en svår balansgång.

    Tack för att jag fick skriva av mig. Fia – din blogg hjälper mig väldigt mycket på min resa. Tack för att du är så smart, sund, mänsklig och härlig!

    1. Det går att bli frisk! Så jäkla bra att du kämpar trots smärtan. För anorexia är ett levande helvete men tro mig, det blir lättare. ❤️

  24. Hej!

    Jag skriver av lite känslor som jag behöver lufta. Jag känner mig ofta väldigt splittrad när det gäller det mesta vilket tär på mig och mina nära relationer. Jag känner mig schizofren och oklar. Ett exempel kan vara att jag ena dagen älskar grönt och den andra dagen älskar röd. Ibland känns min partner som den rätte, ibland vill jag göra slut… Och så pendlar det så regelbundet för mig vilket gör att vi inte kan utveckla vår relation då jag inte vill binda mig i en flytt eller förlovning. Lika blir det med mina vänner, ibland känns dom så rätta men ibland vill jag bara byta ut dom och önskar jag hittar vänner som jag i min fantasivärld vill umgås med. Alla dessa skiften för mig blir ibland otroligt ångestfyllda. Jag har jättesvårt att fatta beslut eftersom jag vet att jag lätt kan ändra uppfattning. Vända kappan efter vinden.

    Det känns lite som jag har tappat min inre kompass och vägledning… Jag önskar jag kunde få tillbaka den. Någon som har något tips? Jag vill kunna känna min magkänsla i beslut, tyvärr tänker jag för mycket.

    Även fast jag är omringad av människor känner jag mig så ensam. En tomhet som inte går att ta på. Men den känns. Jag flyr hellre bort i drömmarnas värld. Läser, kollar serier m.m. Allt för att inte behöva känna det jag känner. Jag har många som säger att jag kan höra av mig till dom om det är något. Men jag har så svårt för det då jag känner mig i vägen och har svårt att be om hjälp.

    Redan som liten var jag skygg för omvärlden. Speciellt de vuxna. Jag var ofta själv i och med att jag var ensambarn och lärde mig att umgås mycket med mig själv. Men idag önskar jag att jag hade ett fint kontaktnät där jag kunde älska och bli älskar för den jag var. Inte spela massa roller och bära masker, jag är så trött på det!

    Tack för att jag fick bikta av mig. Massvis med tårar släppte och jag känner mig lättare. Kram 💕

    1. Jag känner igen mig själv i det du skriver. Känns alltid som att jag är trasslig med tusen olika planer som ändras stundvis.
      Jag är tok-kär i min kille, sen kan jag börja tänka olika scenario på att göra slut och att det liksom inte känns rätt. Ifrågasätter mina känslor dagligen och tror det kommer ifrån att jag flytt från mina tankar och känslor så länge att jag helt enkelt inte vet vilka av dem som stämmer. Som du skriver: som att jag är två olika personer.
      Tänker alltid för mycket, sover dåligt för jag alltid tänket. Kan inte slappna av.
      Mitt största problem är att jag aldrig är här och nu. Jag är alltid borta när jag umgås med folk, lyssnar dåligt och har svårt att koncentrera mig.
      Umgås med familjen en kväll- sen får jag för mig att jag måste vidare till ingenting – åker hem och tänker och tänker. Har ingen ro! Är stressad av tankar och planer som slutar med att jag inte gör någonting, sitter hemma framför serier istället bara för att låta tiden passera.
      Sjukt flummigt svar här nu ser jag, som sagt- trasslig och skriver ner vad jag tänker så ser jag bara att det blir ännu mer oklart.

      Men du är inte ensam med att vända kappan efter vinden, jag gör det säkert 5 gånger per dag! Har ingenting att gå på och litar inte på vad som är rätt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..