NÄR 406 PERSONER KOMMENTERADE ATT DE LIDER AV MATÅNGEST

Den 26 november 2014 skrev jag ett blogginlägg om matångest. Det såg ut såhär:


Jag vill prata om matångest. Det här är en snårig skog att gå i då det finns olika typer av matångest. Vi har den självklart uppenbara där det handlar om ätstörningar och blir en sjukdom, en diagnos.

Sedan finns det den mer ”vardagliga” (konstigt uttryck men missförstå mig rätt) matångesten som tar energi från livet och vardagen. Tankar på mat och ätande som komplicerar relationen till mat.

Det är självklart också ett osunt beteende och kanske i förstadiet till en diagnos men det har ännu inte nått dit. Förstår ni vad jag menar?

Matångest finns i olika uttryck och egentligen är väl alla typer av den på något sätt ett uttryck för något som är inte är sunt eller helt friskt, men jag vill höra er som är på den ”vardagliga” (det dåliga uttrycket igen..) nivån. Som inte upplever att det har blivit en regelrätt diagnos eller ätstörning. Som sagt, försöker uttrycka mig försiktigt för att inte bli missförstådd.

Ni som förstår hur jag menar och upplever detta, berätta om era erfarenheter och relation till detta. Jag vill veta hur vanligt detta är. Vi behöver prata mer om matångesten som finns någonstans i gränslandet.

Om ni vill så räcker det om ni skriver ”jag känner igen mig” eller ”+1” och var anonym om ni vill. Behöver få någon form av siffra på hur många som faktiskt känner sig drabbade av en komplicerad relation till maten.


Det inlägget ledde till att 406 personer berättade. 406 personer som vågade öppna upp sig i mitt kommentarsfält och beskrev sin dagliga ångest över mat och ätande, om sin komplicerade relation till mat och att det påverkade deras liv.

Jag gissar att det här inte har blivit bättre, även om jag såklart önskar det. Låt oss prata om det här igen. Berätta om dig. Var anonym om du vill. Berätta om din relation till mat och ätande.

Stort tack för din tid! ♥

 

  1. Jag känner också igen mig i det så många skriver. Kan sedan jag var ca 10 år minnas att jag har tänkt på hur jag har sett ut och jämfört mig med folk i min omgivning. Under många många år definierade jag lycka och framgång i hur jag såg ut, hur många kilon jag vägde. När jag var 14 år eskalerade det hela i en ätstörning som från början var mer åt anorexihållet som efter tiden utvecklades till bulimi och som sedan under ca 10 år pendlade mellan anorexi, bulimi, ortorexi. Det som är så himla synd är att jag verkligen inte hade behövt gå ner ett enda gram där när jag utvecklade en ätstörning i 14 års åldern. Man fattar inte det förens efteråt men en ätstörning gör en verkligen inte någonting bra. Trots att man har gått ner är man olyckligare än någonsin och dessutom skadar man sin kropp så, helt i onödan. Det tog 10 år med upp och nedgångar innan jag fattade att lycka inte sitter i vikten. Idag mår jag bättre än någonsin men vissa delar av ätstörningen sitter fortfarande djupt inrotade i mig. Idag har jag lärt mig att leva med och ignorera tankarna när de kommer men har man väl varit sjuk i en ätstörning så tror jag aldrig riktigt att den försvinner helt. Jag tog heller aldrig emot någon hjälp för min ätstörning, vilket jag idag verkligen önskar att jag hade gjort. Då kanske den inte hade behövt fortgå så pass länge. Men jag vågade och ville helt enkelt inte. Det var för skambelagt. Just därför är det så himla viktigt att vi helt tiden fortsätter att sprida information om detta så att fler ska våga söka hjälp samt sluta och normalisera det anorektiska utseendet.

  2. Känner igen mig. Hade ätstörning som tonåring och går ständigt omkring med känslan att jag är tjock och vill bli smalare. Vilket gör att jag har matångest. Jag är helt normal viktig, vissa skulle säga att jag är smal, men vill ändå alltid bli smalare. Jag äter hälsosamt och helt normalt men ångesten finns alltid där. Trist att det måste vara så på grund av hur medier och dylikt tycker att vi ska se ut. Är helt klart påverkad av detta.

  3. Är idag friskförklarad, gått snart 2 år efter 15 år i ätstörningsträsket (första hotet om inläggning var vid 9-10 års ålder). Men! Det går att bli frisk! Det krävs ett val, aktivt arbete, sluta följa triggande konton osv. Men ja… komplicerad relation har jag ännu till mat, den försvinner inte i första taget. Men ju mer jag pratar om det/öppnar upp mig, ju mer energi jag lägger på att försöka bli mer kroppspositiv (mycket finns på insta) och ju mer jag vågar gå emot ångesten och utmana mig själv, desto lättare blir det o desto mindre plats får den vidriga ångesten. Så nä lätt är det inte, men det går! Glöm heller aldrig att det är okej att säga ifrån om någon yttrar sig på ett sätt som gör dig obekväm/ger dig obehag!

    Massor av kärlek och pepp! Ljuset finns där inom er!

  4. Viktigt inlägg <3
    Kämpat med ett ätstört beteende och min (skeva) kroppsbild i dryga 20 år, och fortsätter kämpa. Det är svårt. Och det är så sorgligt.

  5. Jag har alltid haft ett okomplicerat förhållande till mat. Under barndom och tonår var det bara ”mat” som jag åt när jag var hungrig och slutade när jag var mätt. Har dock alltid kunnat äta mycket, speciellt av pasta.
    Jag har alltid ätit allt, och unnat mig godsaker då och då. Men just sockret har eskalerat, senaste åren har jag överätit socker och kolhydrater generellt. Till slut började jag närma mig min högsta vikt som gravid, utan att vara gravid.
    Jag började deffa och träna bra men bara en period.

    Nu äter jag enligt LCHF och det funkar ju men jag undrar om det är rimligt att jag ska äta så här hela livet. Får jag aldrig dricka coca-cola igen?
    så nu är jag där, jag äter ”nyttigt” men unnar mig något gott ibland.

    Och mat upptar alltför stor del av min dag och mina tankar för att det ska vara helt sunt känner jag själv.

  6. Tänker på mat konstant. Älskar mat och att baka, men mitt problem är att jag har ett allt eller inget-tänk vilket förstör så mycket och det sjuka är att jag är fullt medveten om det men ändå lär jag mig aldrig hur illa jag kan må när jag ätit mycket sött. Kan se fram emot att sambon ska iväg en kväll för då kan jag äta massa choklad och sötsaker, men samtidigt tänker jag att nej, jag borde inte se detta som ett tillfälle att äta onyttigt, för det skadar ju faktiskt bara mig själv. Sedan blir jag så otroligt förvirrad av alla olika tankar som surrar runt om – har försökt äta efter macros men känner att det är extremt tidskrävande även om konceptet tilltalar mig då det faktiskt kräver att jag tänker till och jag går aldrig hungrig när jag äter efter det, snarare tvärt om. Men så har jag inte tålamod att se om det blir något resultat utan började titta på viktväktarna eftersom det funkat för mina kollegor. Räknar macros samtidigt för att se hur det stämmer överens och för att fortsätta välja bra mat, men det går ju inte ihop riktigt heller – så hur kan båda två sätten fungera för att få en mer tonad kropp och gå ner lite i vikt? När jag har slut på smartpoints enl. viktväktarna har jag oftast en hel del kalorier kvar på macros….är extremt förvirrande. Då tränar jag ändå 6 pass/ vecka och är stark, men så syns det ändå inte på mig att jag är vältränad vilket är sjukt frustrerande. Tappar lätt motivationen då till träning. Så konstant tänker jag på mat, hur jag ska lägga upp min dag, blir ställd och låst och får lätt panik när min matplan behöver kastas om för att jag blir bortbjuden eller så. Därav – vissa dagar helt disciplinerad och vissa dagar kan jag vräka i mig massa sött samtidigt som jag tänker att detta är ju inte klokt, men ändå fortsätter jag….

  7. Jag har matångest. Har haft det i flera år nu. Började med att jag inte var nöjd med hur jag såg ut och tyckte att det verkade som en bra idé att äta mindre. Räknade kalorier och så. Det slog om, antar att kroppen skrek efter mat för att jag var undernärd, vilket jag var. Dessa två stadier har bytt av varandra. Önskar att jag hade tänkt annorlunda när jag var lite yngre. Jag var inte tjock. Nu försöker jag tänka på vad min kropp kan göra istället för hur den ser ut. Jag kan springa, skratta, vara med dem jag tycker om. Utan min kropp hade jag inte fått uppleva allt som faktiskt har hänt, bra och dåligt. Jag skulle inte så uppleva alla fantastiska känslor. Har fortfarande ångest inför mat, men jag kan säga att det är bättre. Vet inte hur jag ska göra för att bli av med det helt, men i dagsläget är det i alla fall bättre än det har varit.
    Det var ganska skönt att få skriva detta. Tack Fia!

  8. Jag är 33 och har i snart 20 år haft en komplicerad inställning till mat. Jag älskar mat, både laga och äta, vilket jag förbannat många gånger. Sorgligt egentligen att något man älskar ska vara något man hela tiden motarbetar. Hur mitt hat-kärleksförhållande till mat ser ut har växlat under tiden, från hetsätning till hårdbantning och allt däremellan. Ända gången jag egentligen känt mig helt bekväm i min kropp (och därmed njutit mer av mat) var när jag var gravid. Trots att jag då såklart var tjockare än nånsin 🙂
    Stort grattis till graviditet Fia! Ska bli så mysigt att få följa er. Kram

  9. När jag läste det här i helgen var jag inne i en riktig matångest-bubbla. Jag kände att jag ville skriva här, att jag behövde skriva av mig. Men jag orkade inte, allt var alldeles för dimmigt och mörkt. Den där jävla rösten inne i mig mullrade som en vulkan som snart får utbrott. Den jävla rösten som har begränsat mig och mitt liv i snart fem år. Eller egentligen ännu längre. Vet inte ens när det började.

    Jag hade haft en riktigt härlig helg med fika, godis, ”onyttig” mat och vila men allt det där ruckade på min så kallade ”balans”. Jag föll djupare och djupare, kranen öppnade sig och jag smygåt allt möjligt för att dämpa kaoset jag kände. Allt var ju redan ”kört”. När jag läste det här inlägget hade jag tryckt i mig fyra skålar med fil och müsli, trots att jag redan var proppmätt efter middagen och efterrätt. Jag gick och la mig med kalasont i magen och en krypande känsla i kroppen, som om något höll på att äta upp mig. Jag kunde inte ens pussa min pojkvän godnatt, utan låtsades sova.

    De senaste veckorna har jag funderat mycket över min relation till mat och träning. Har insett att det inte alls har att göra med hur jag ser ut, är nöjd med kroppen och den är väldigt funktionell i min aktiva vardag. Beteendet handlar bara om kontroll. Och jag vågar inte släppa den. Jag vet inte varför och inte hur. Men jag vet att ätstörningen (för det är vad det har varit och vad det fortfarande ibland är) liksom vuxit fast i mig och jag blir inte av med den.

    Det är många som vet att jag haft problem men det är ingen som vet att det fortfarande kommer upp till ytan. Har sagt i snart fyra år att jag ska sluta med det jag håller på med, ”på måndag”, ”efter sommaren”, ”efter nyår”, ”när jag börjar jobba”, ”när jag flyttar”, ”när jag börjar plugga”, ”när jag flyttar ihop med min pojkvän”, ”när jag byter stad”, etc. Men jag har inte slutat än, och ingen vet om det. Har flera nära vänner som jag skulle kunna prata med. En del som vet om min historia frågar ibland hur det går med mat och träning men jag är så jävla bra på att ljuga.

    Jag vill inte vara den ätstörda personen. Vill inte att folk ska börja granska mig och mina val. Vill inte behöva ta hjälp. Detta är är ju min trygghet. Om än fejkad och ohållbar, men det är min trygghet. Hur gör man för att säga tack och bock till hela sin grund? Vad har jag kvar då? Och vem är den 25-åriga tjejen som jag bara sett skymten av de senaste fem åren?

  10. Pingback: Har du matångest?
  11. Så länge jag kan minnas har jag velat bli lite smalare, lite mer vältränad. Tränat massor. Slutat äta det här och slutat äta det här. Nyligen började jag spy upp maten jag åt. Tyckte inte att jag var värd den. I ”nyktert tillstånd” förstår jag att det är så fel och vill inte, men när jag väl står där sen så är det inte lika lätt att stå emot. På något sätt känns det som att jag får makt att styra. Jag är LIVRÄDD för att föra över det här på framtida barn.

  12. Så länge jag känner att jag har balans så får jag inga ångesttankar, men så fort jag avviker och fikar extra mycket eller tränar för lite under ett par dagar eller liknande så känns det jobbigt i huvudet 🙁

  13. Jag kan sedan knappt ett år tillbaka äntligen konstatera att jag inte har matångest längre! Det gör mig glad och oerhört stolt över mig själv. Har tänkt mycket på kropp och mat sedan jag var 12 då kommentarer och pikar från några nära mig förändrade min syn på kroppen. Successivt plockade jag bort det ena ”onyttiga” efter det andra. Prommender blev tvångsmässiga, gick in på toan för att hoppa, göra situps och springa lite då och då. Kunde aldrig vara stilla, matkontrollen blev värre och tillslut 15 år gammal hade jag anorexia. Fick snabbt hjälp och försökte verkligen att vilja bli frisk men vågade inte fullt ut. Ett drygt år senare ansåg jag mig själv vara frisk, vilket jag vet nu att jag inte var. gick på samtal med en psykolog på ätstörningsenheten ytterligare ett år men det hjälpte inte så mycket. En massa annan skit hände i familjen i samma veva och en förälder valde att bilda ny familj med en som inte ville ha mig med i bilden. När det hände blev ätstörningarna så små i det riktiga livet och på nåt vis, som jag fortfarande inte förstår, är hur jag bara kunde släppa så mycket kontroll på den delen av mig. Nu, 1,5 år efter det så känner jag att min relation till mat är sund och trots att jag lever med en medvetenhet om innehåll ,etc så styr det inte mig. Istället utnyttjar jag mina erfarenheter genom att ALDRIG uttala mig om att ”åå vad jag är tjock, jag åt en hel chokladkaka själv” eller ” jag vill ha en bulle men jag borde inte” eller ”jag skippar brödet till maten, hörde att det är dåligt”. Vi måste bli bättre på att inte låta sådana kommentarer flöda runt oss, oavsett om det är så man känner. Men jag måste bara säga att för 1,5 år sedan var jag frisk men hade inte en helt sund relation till mat. Tänkte, planerade och var liksom lite kantig när det kom till just mat. Hade jag nöjt mig där med att vara lagom frisk så hade jag aldrig fått uppleva känslan av totalt ångestfritt ätande som jag har idag. Och som jag njuter så det är värt det! Nu är jag 19 men känner mig som 29 efter alla erfarenheter haha men jag känner mig mer än redo att möta livet som frisk och i framtiden visa mina barn vad balans innebär.

    Tack Fia för en fantastisk blogg! Du slutar aldrig att inspirera med dina genuina och ärliga inlägg.

  14. Jag har (intalar jag mig iaf) ett ganska sunt förhållande till vanlig mat. Jag tycker om mat, äter det jag tycker är gott och tills jag känner mig mätt. Det som däremot spökar är det där med socker. Sockret ger mig ett ständigt dåligt samvete, speciellt i perioder när jag är stressad eller på annat sätt mår lite sämre. Någonstans i bakhuvudet mal det ständigt: Nu har jag ätit godis x antal dagar den här veckan -Jag borde inte äta så mycket sött- Jag borde verkligen sluta – varför äter jag fast jag inte vill – hur många dagar har jag klarat mig nu – nu har det gått x antal dagar sen sist jag kanske ska unna mig något – varför åt jag det där när jag klarat mig så länge – och sen börjar alltihop om igen. Det är som ett jäkla hamsterhjul och det retar mig enormt att jag inte lyckas ta mig ur det. I jämförelse med mycket annat bland kommentarerna här så är det egentligen inget stort problem, men det känns inte heller som ett sunt beteende. Och framför allt så känns det sorgligt att något jag äter (eller inte äter) ska behöva vara ytterligare en sak på den långa lista över saker där jag borde prestera bättre.

  15. Jag har haft ätstörningar i hela mitt liv. Redan när jag var 8 år gammal utbrast min farmor hysteriskt: ”Du måste ju BANTA!” när hon fick veta vad jag vägde. Jag var fullkomligt normalviktig, och dessutom tidigt utvecklad. Problemet var att jag hade fyra väldigt taniga kusiner som hade en anorektisk mamma, och min farmor såg dessa som normen, och jämförde mig med dem.

    Jag har haft alla ätstörningar som det finns ett namn på. Bland annat UNS i perioder, fyra år med bulimi, ett år med ortorexi och de sista tre åren med anorexia (som jag fick diagnos på). Just anorexin gick så långt att jag gick i behandling i drygt ett år. Ätstörningsvården i Sverige är dock ett skämt, för det enda min psykolog tjatade om var att jag måste äta mer. Om det hade varit så enkelt som att ”bara äta mer” hade jag ju aldrig blivit sjuk. Hon fokuserade ingenting på det verkliga problemet – VARFÖR just JAG blev sjuk. Det var bara ett evigt tjat om att äta mer. Behandlingen gav mig absolut ingenting, utan jag blev till slut frisk på egen hand.

    Idag är jag 31 år, gift, har en 3-årig son och andra barnet ligger och växer i min mage. Jag blev fysiskt friskförklarad för fyra år sedan (för ätstörningsvården friskskriver patienterna så fort de nått normalvikt, oavsett om sjukdomen sitter kvar mentalt eller inte), och psykiskt friskförklarad (enligt mig själv) tio månader senare när jag fick veta att jag var gravid efter många års ofrivillig barnlöshet. Det var som om allt det kroppsliga, utseende och vikt inte spelade någon som helst roll, i alla fall inte just då. Tankarna kom dock smygande tillbaka efter cirka ett år.

    Jag är inte hundra procent fri från ätstörningar idag. Inte så att jag är sjuk, för det är jag inte, men jag kommer nog aldrig att bli fri från tankarna helt och hållet. Det enda sättet att hålla ångesten borta för mig är att faktiskt äta hälsosamt, och med det menar jag mat som jag mår bra av. Jag känner mig frisk när jag äter bra. Jag har ingen ångest, jag äter mig mätt och jag känner aldrig att jag behöver kompensera mitt ätande med träning, kräkning eller laxering som jag gjorde förut. Tankarna kommer bara när jag äter ”fel” (enligt mig), och för mig är det inte på något sätt handikappande att utesluta vissa saker. Jag är inte underviktig idag, och min kropp fungerar precis som den ska under förutsättning att jag äter som jag mår bra av. Jag hatar inte min kropp heller, jag känner mig inte värdelös och efter att ha överlevt en dödlig sjukdom som anorexia har jag fått en väldigt stark självkänsla.

    Inte för att jag är förvånad, men blir dock väldigt ledsen när jag läser om hur många som inte har nått den punkten än. Jag vet hur överjävligt det är att sitta fast i klorna på en ätstörning. Jag hoppas att alla här inne känner att de inte är ensamma, och att det GÅR att bli frisk! Det tar tid, lång tid, men det går! Jag vill bara krama om er allihop och berätta några solskenshistorier från verkligheten om friska och fria människor som tagit sig ur sin sjukdom. Ge inte upp! <3

  16. +1

    Började jag bo tillsammans med min bästa vän som hetså, åt knappt något under de dagar hon kunde och vräkte i sig andra dagar. Ett enda trassel helt enkelt och det påverkade tillslut mig.

    Sen 2013 har jag varit deprimerad av mat, svultit vissa dagar för att vräka i mig andra dagar. Kompensera, kompensera och fortsätta kompensera för att sedan vräka i mig igen.
    Har testat kostscheman/träning för att kunna äta mig mätt och det har funkat ett tag, sen är jag tillbaka där igen.
    Sumpat relationer pga det, haft ångest av att umgås med familj, gå på kalas osv. om jag haft dåliga dagar där jag ätit mig svullen.
    Haft bra dagar med helt rätt tänk, för att återigen hamna i gamla mönster igen.

    2016, i vintras försökte jag mig på att träna och äta rätt igen – utan förbud och utan att vara manisk och det funkar. Jag har dåliga dagar ibland, ångest över att jag åt lite extra men så tänker jag att vissa dagar kräver kroppen mer och ibland mindre så har värnat mer om mina relationer och låter inte maten styra mig.
    Men kan fortfarande få ångest och tänker nästan alltid på mat och hur veckan kommer att se ut.

  17. Jag tycker att relationen till mat har blivit så svår. Förut så tänkte man knappt på det, man bara åt. Nu är det så mycket en ska tänka på: det ska vara mycket protein, mycket grönsaker, rätt kolhydrater, rätt fett, inget ris, inte överkonsumera mejeriprodukter, inte gluten, inte äta för mycket rött kött, inte hel- och halvfabrikat, inte si eller så. Förut var mat liksom bara mat, nu är mat så himla mycket mer. Det är en identitet, en åsikt som ska visas upp och ifrågasättas.

  18. När jag mår dåligt så är mat det enda jag tänker på. Jag vill äta konstant! De senaste helgerna har jag isolerat mig hemma, ensam. Har bara velat äta och vila och kolla på serier. Nu i helgen blev jag extra medveten om detta. Jag sa högt Vad fan håller jag på med? För jag lagade mat hela tiden och åt allt jag kunde hitta hemma (var för trött för att gå och handla). Det fanns inget stopp i mig! Som tur är har jag hög ämnesomsättning och lägger inte på mig så lätt, men jag känner mig svullen och får såklart ont i magen av att äta så mycket och ofta – och mår dåligt av det. Men det är som med allt, om det inte finns någon balans så är det osunt. Nu är jag tillbaka i vardagen och lyckades ta mig till jobbet idag (bokstavligt talat så snubblade jag mig in till jobbet idag. It’s one of those day). Och nu sitter jag utan mat till det är dags för rast, och det känns bra att jag inte kan sitta och konstant äta. Tungt att jobba nu, men det tvingar mig till lite balans.

  19. För några år sedan, när jag gick gymnasiet, så hade vi tjejer i klassen en otrolig hets och ångest kring mat. vi tyckte att vi var för tjocka och åt endast fil och flingor till lunch. Det var ingen bra relation till mat.
    När jag sedan gick genom en livskris strax efter gymnasiet gick jag upp ca 20kg pga att jag tröståt.
    När jag sedan gick ner dessa kilona lyckades jag för första gången i mitt liv att hitta en sund inställning till mat. Lagom av allt-tänk för att inte gå under av alla krav att äta nyttigt och gå ner i vikt.

    När jag sedan blev utmattad skalade jag bort de få måsten och krav jag hade kvar kring maten ännu mer. Ibland var jag sugen på en middag mestadels bestående av grönsaker och ibland blev det korv och makaroner. och det var helt okej!

    Nu har jag dock hamnat i en för mig ny situation. Lunch-lådor på jobbet. Och mina kollegor stoltserar när de har en välkomponerad och nyttig matlåda med sig och det ska kommenteras ifall någon inte har så nyttig lunch.
    Otroligt jobbigt och vissa dagar hade jag mycket hellre suttit och ätit lunch själv än med dessa kollegor. Tillbaka till gymnasiet igen liksom… suck!

    För faktum är att ibland äter jag en lunch enligt kostcirkeln med protein, kolhydrater och med halva tallriken fylld med grönsaker
    men ibland har jag inte har tid eller energi för annat än den där stekta falukorven och makaronerna och då blir det så, det är JAG helt okej med, varför ska då andra människor kommentera detta…

    Min poäng i allt detta är att det är otroligt svårt att komma från matångesten, för även om man lyckas jobba med den och hitta en acceptans själv så finns den ständigt kvar runt en i ens kollegor, vänner eller familj. Alla ska tycka och tänka något och inte minst när det gäller mat.

  20. Tänker på mat och vad jag äter hela tiden. Svälter/hetsäter om vartannat. Vill så gärna vara en ”medveten person” som ser bortom media, normer och hur man ”ska” se ut, men det nästlar sig in mitt innersta. Svårt att känna sig sjuk när det inte syns utanpå, och man inte är anorektiker. Men vet ju att det här är ett sjukt beteende.

    Tack för viktigt inlägg! ❤

  21. Tack snälla Fia för att du tar upp denna tråd!! Du är en stor inspiration för oss alla, och jag är så tacksam för varje inlägg du skriver med dina fina värderingar!

    Jag har varit sjuk i anorexi, ortorexi och bulimi sedan jag var 15 år gammal. Det hela började med att en vän till mig blev sjuk i anorexia, och jag minns att jag där och då bara tyckte att det var hemskt, kände mig avskräckt från att själv drabbas och ville föregå med ett gott exempel.

    När vi sedan började gymnasiet började det eskalera. Vi var ett stort tjejgäng där några triggade varandra och andra såg hjälplöst på, där fler blev sjuka, började få ätstörningar och försökte dölja det, medan övriga i gruppen pratade om de sjuka när de inte var där och ständigt sköt upp när de skulle prata med den som var mest sjuk. Vi såg på oss själva som den mest öppna och välkomnande grupp vi någonsin varit med om, men vi hade mycket som var outtalat.

    Idag, efter gymnasiet, har jag tagit avstånd från gruppen, men jag förlorade alla de vänner jag älskade (och fortfarande älskar) så mycket. Jag kan inte längre träffa de tjejer som var (och fortfarande är) sjuka tillsammans med mig. Jag gick ifrån att ha stora vänkretsar, till att vara ensam och isolerad med mina tankar.
    Vissa dagar tänker jag att det ska bli bättre, men ibland drömmer jag fortfarande om att bli smal, få snygga muskler och kunna prestera bra fysiskt. Till hösten börjar jag läkarlinjen, och jag är rädd för att jag inte ska klara av det med tanke på min bakgrund.

    Är jag ensam om att må såhär?

  22. Jag vet att jag har matångest, jag vet bara inte hur jag ska förklara/beskriva det. För att någon ska lyssna (och inte bara höra) så måste man ”vara det ena eller det andra”. Jag är inget. Jag är allt.
    Jag tränar. Älskar träning. Har spelat fotboll, handboll, ridit, simmat, osv… Handboll var drömmen, vill fortfarande spela det och kanske jag kommer det igen även efter min knäskada, men det är ett annan historia.
    Jag har mixtrat med maten sen jag var 11-13år. Alltid varit större än ”normalt”, låg alltid över ”normalkurvan” hos skolsköterskan som sa att jag skulle tänka på vad jag stoppade i mig, det var ju inte så konstigt då jag kunde äta sött 4-7ggr/vecka (och LJUGA om det för att jag skämdes). Men jag har också alltid tränat 4-5ggr/ vecka exkl. Matcher. Jag har alltid varit stark även om BMI:et sa något annat.
    Jag började tänka på vad jag åt, gick ner lite runt kinderna (lärarna såg det och jag fick ett 👍) men sen orkade jag inte hålla mig ifrån det söta och jag blev hungrigare än vanligt när jag växte rejält på längden. Jag tyckte jag var dålig och mat blev även min ”räddning” från att inte gå sönder inombords.
    Nu (övretonåren till -25) går det fram och tillbaka. Jag älskar mat. Jag hatar mat. Jag äter bra mat och skitmat. Jag måste väga/räkna mat, jag äter tills jag är mätt. Jag äter sött, jag äter inte sött.
    Vissa kan kalla det balans. Det gör inte jag som är i det, för jag mår inte bra av det. Balans är när man mår bra.
    När man äter kladdkakan utan att få vilja göra tio burpees eller säga ”OM jag äter bra och tränar idag kan jag få 43.57g kladdkaka”, är det inte bra. Det känns (det är) maniskt och att man aldrig är värd något om man inte äter bra under en viss tid (gärna äta ett underskott av kcal) OCH tränar på det. Jag kan ofta knappt se mat som mat längre, det blir bättre men långt ifrån bra, jag ser det som ångest. Värst är på restaurang eller hos någon annan som lagat maten, och när man vet att det är fika efteråt.
    Och jäklar vad man kan ljuga om hur ens beteende till mat är och om ens matångest kommer den måltiden eller inte. Det händer ju bakom stängda dörrar. Det händer inom mig.

  23. Känns viktigt att säga att det finns tjejer som har ett 100% kärleksfullt och ångestfritt förhållande till mat (och sin kropp) eftersom det verkar så otroligt vanligt med ätstörningar och ångestfyllda tankar..
    Jag har aldrig haft någon ångest kring mat, ens i tonåren. Älskar mat och att äta typ mest av allt och tycker om min kropp – ger kroppen massa bra näring och rörelse men också lite ‘onyttiga’ godsaker då och då utan att noja över det. Hoppas att fler kan få uppleva det och njuta av livet!

  24. Jag har bulimi. Började med ortodoxi som nästan övergick i anorexi och nu istället bulimi. Det är ett jävla helvete. Jag hatar den. Ändå kan jag inte bli frisk. Gått i ätstörningsprogram / KBT men jag verkar inte kunna bli helt frisk. Kämpar varje dag men orkar snart inte mer. Hur svårt ska det vara? Kommer jag någonsin att bli helt frisk? Vill jag inte bli frisk eller vad är mitt problem? Vad är ens frisk? Hur blir man vän med sin kropp och sina tankar? Allting sitter så djupt rotat och jag är så trött så trött. Önskar att jag aldrig mer kommer att kräkas eller känna ångest kring mat. Den förstör mitt liv och drar ned hela min livslust på minus. Önskar att jag tyckte om mig själv och min kropp oavsett vikt eller form och att det inte är det som avgör mitt värde.

  25. Jag känner också igen mig i det här. Var alltid lite mullig i min uppväxt och kommer ihåg att jag redan när jag var 6-7 år kunde tänka att jag ville ”klippa” bort fettet på magen med en sax. I tonåren tränade jag mycket bollsport och blev ganska smal och okej med min kropp, men då jag hade en del muskler sa skolsköterskan fortfarande att jag klassades som överviktig vilket sänkte mitt självförtroende något enormt. När jag var ungefär 15 år började mycket ångest kring maten. Vid ungefär 17 års ålder hade jag haft myskväll med en tjejkompis som var en riktig gottegris. Jag fick riktigt grov ångest och skuldkänslor så jag spydde efter att hon hade gått hem. Detta fortsatte i nästan två år: så fort jag var ensam hemma länsade jag skåp och frys efter onyttigheter som jag sedan spydde upp.

    Våren innan jag skulle ta studenten tog jag kontakt med en pt och fick kostschema och träningsschema trots att jag verkligen inte behövde det, jag vägde 67 kg på mina 173 cm. I efterhand kan jag inte förstå hur denna licencierade kost- och träningsrådgivare kunde ta betalt av en osäker 18-årig tjej för att i princip ge henne ätstörningar. Hela mitt liv kretsade den våren till att gymma, promenera och vara hungrig. En dag fick jag nog och jag fick ett uppvaknande. Jag förstod att det inte var värt det. Då hade jag förlorat många vänner, gjort slut med min pojkvän (som turligt nog inte gav upp på mig så vi blev tillsammans igen) men jag hade också fått en ny syn på livet.

    Nu, två år senare, måste jag ofta påminna mig själv om att det inte är värt att falla tillbaka dit där jag var. Jag väger nu ett par kg mer än vad jag gjorde innan ”dieten” men är inte överviktig och äter allt. Men visst kommer rösten i bakhuvet åtminstone några gånger per dag, särskilt då jag är ensam och då ett pressat schema gör att träningen blir bortprioriterad.

  26. Japp här en till, älskar mat och allt sött och gott men tankarna mina är hela tiden uppfyllda av vad jag skall äta och när och allt skulle helst behöva vara hälsosamt utom till kvällen då kroppen skriker efter kolhydrater och har fått för lite under dagen så då blir det lite glass och annat varje kväll och sen ångest på det… Vill bara vara hemma och äta det som jag själv lagat. Så onödigt o så svårt att komma ur…

  27. Till alla er som öppnat upp sig kring er matångest – jag vill bara samla er allihopa och ge er en stor kram <3

  28. För några år sedan tog tankar om mat upp väldigt mycket av min tid. Jag åt alldeles för lite och mina tankar störde verkligen min vardag. Jag friidrottar på tävlingsnivå och det är helt klart därifrån det kom. På tävlingar har alla små shorts och toppar och är jättesmala, det fick mig att tänka att jag måste äta så hälsosamt som möjligt. Många friidrottare jag känner har drabbats av ätstörningar. Jag kände mig stolt om jag åt en liten portion och jag kände mig hemsk om jag åt något onyttigt. Nu däremot har det blivit mycket bättre. Det låter simpelt och konstigt men när jag började gymnasiet så vände det. Jag har tunga dagar och måste läsa mycket och nu har jag inte längre tid att tänka så mycket på mat. Jag kan aldrig vara hungrig för att jag behöver vara skärpt då jag studerar. Att äta något onyttigt är inte ett problem mera. Det känns så obeskrivligt skönt att vara befriad från de negativa tankebanorna.

  29. Tror ibland att jag blivit sund och borta från sådana tankar, men så är det bara när jag tränar mycket eller råkat bli smalare av någon anledning. Så fort jag inte känner mig helt bekväm i kroppen så kommer tankarna att jag önskar att jag kunde bli smalare och tänker att jag borde styra maten mer. Men jag jobbar mot mig själv och äter vanliga middagar och godis osv ändå bara för att inte låta dumtankarna vinna. Kommer från en syskonskara med ätstörningar så det har blivit naturligt. Men tankarna är ju kvar och kan få en att må piss. Har samtidigt ett ideal som inte är möjligt för min kroppsform så det är också en dum grej i det hela. Men träning underlättar och är min nyckel, endorfiner är livet. När man dock kommer från träningen sp blir det dumt igen, och det är ju inte sp det ska vara. Man ska fp ha träningsfria perioder utan ångest

  30. Att så himla många kommenterar detta gör mig ledsen ändå.. Märker det själv när jag bloggar om ätstörningar, folk har ett behov att prata om det, ett behov som tyvärr få verkar vilja/våga/orka göra IRL. Det måste ändras på tycker jag!

  31. Jo tack, matångesten finns där i bakhuvudet… även om jag har en sundare relation till min kropp och mitt ätande än vad jag någonsin haft. Tänk om jag skulle tänka på typ franska glosor lika mycket som mat och min kropp! Då skulle jag kunna flytande franska för länge sedan…

  32. Jag är en av många som har matångest. Jag har varit sjuk i bulimi och hetsätningsstörning i ett par år och misstänker ett återfall med ätstörningarna tyvärr. Uppvuxen med föräldrar som bantat om vart annat och värderingar om ”rätt och fel” gällande mat har jag upplevt tydligt. Det ”förbjudna” triggade igång skiten i kombination med mobbing, utanförskap och psykisk ohälsa på annat sätt. Tycker det är svårt med mat och träning då det är något man måste ha för att leva. Detta kan låta sjukt, men ibland har jag önskat att mitt matmissbruk vore ett alkohol eller drog- missbruk istället bara för att man kan leva utan att dricka alkohol men mat och träning krävs för att må bra. Skitsvår balansgång det där…tur att man inte är ensam om det. Önskar och hoppas att jag en dag ska fått ordning på mig själv och mitt mående. Jag vill trots allt må bra.

  33. Hej.
    Jag har sedan jag var omkring 14, 15 år kämpat med min osunda relation till mat – idag är jag 30 snart 31 år gammal. Det borde bli ungefär 16 år av osunda tankar och känslor. Jag har aldrig fått någon diagnos, aldrig heller trott att jag är sjuk för jag kan ju äta. Genom åren har det inte blivit lättare av att närstående kommenterat min kropp på ett negativt sätt. Jag är egentligen normalviktig med ett normalt BMI men i mitt huvud är jag tjock, fet, äcklig, ful osv osv… jag känner enorm skuld och skam om jag äter något som inte är nyttigt eller som faller utanför kostschemat jag har från min PT. Jag är avundsjuk på människor som kan äta vad de vill och ändå vara vackra. Jag vet inte hur jag kan leva utan denna ångest.. det har varit en del av mitt liv i så många år så jag vet inget annat. Den ständiga inbillningen att jag blir lycklig bara jag går ner i vikt och ”blir av med magen”. //K

  34. När jag fick höra från min modellagentur att jag måste gå ner några centimeter för att kunna jobba började jag också fokusera mer på vad jag åt och hur jag tränade. Det har gått bra och jag är otroligt glad över att jag gjorde det för ett helt nytt matintresse har nu öppnat upp sig. Men samtidigt tänker jag osunt mycket på mat. Det känns nästan som att jag tvingas in i en ätstörning eftersom mitt jobb säger åt mig att vara på ett visst sätt (och därmed inte kunna äta vad jag vill). Jag älskar min kropp, oavsett hur den ser ut, men jag blir ständigt påmind om att den inte duger. Det är tufft att äta supernyttigt och tvinga kroppen till ett tillstånd som inte är normalt och samtidigt göra det på ett hälsosamt sätt. Jag har själv valt att jobba med det här, men ibland undrar jag om det är värt det. Än så länge har jag lyckats hålla det på en hälsosam nivå eftersom jag fortfarande kan njuta av onyttigheter utan att må dåligt, men jag tänker på alla andra tjejer där ute som inte har den självkänslan jag har. Känner att den här kommentaren blev lite osammanhängande men ville samtidigt dela med mig av min syn och inställning till mat. Egentligen skulle jag vilja leva som dig Fia, äta nyttigt i grunden men unna mig av livets goda emellanåt, men jag kan inte för att jag måste hålla måtten. Det är en ständig balansgång och kamp i min hjärna.

  35. Jag har anorexi. Jag hatar mat. Jag älskar mat. Jag önskar att jag aldrig behövde äta igen. Någonsin. Men mer än mat så hatar jag min kropp. Jag hatar den så intensivt att jag tappar andan. Det känns som att huden brinner och det kryper på hela in- och utsidan. Jag önskar att den försvann, krympte ner till det ingenting som jag är. Jag är så ledsen och trött på att hata mig själv.

  36. Du är så bra! Älskar att du tar upp ämnen som syns överallt i samhället men här i bloggen från ett (tyvärr) sällsynt perspektiv där hälsa, välmående, avsaknad av prestation och resultat alltid kommer först. Jag kan inte säga att jag lider av matångest utan snarare att jag har en relativt sund inställning till mat och träning. Jag försöker äta det jag vill och är sugen på i måttliga mängder. Men trots det så finns ju de där sjuka tankarna någonstans längst bak i huvudet. Trots att jag njuter av godispåsen så kommer det en besvikelse eller en tanke om hur jag ska kompensera för den efteråt. Jag är lite mer missnöjd med mig själv och min karaktär efter att jag ätit kakor eller annat gott fastän jag är ensam hemma. Jag funderar ibland på hur mycket mer än de rekommenderade 2000 kalorierna jag fått i mig under en dag. Och när jag gör detta så blir jag alltid lite ledsen, att jag också i någon mån blivit offer för samhällets sjuka hets om träning, mat, utseende och matkontroll. Så spannet inom matångestspekrat är brett och jag vill lyfta att det finns sjukliga tankar och en stor påverkan även hos oss som i stort har en sund inställning till mat. Tack för att du tar upp detta så viktiga ämne!

  37. Jag har kämpat MOT min kropp och mitt välbefinnande alldeles för länge, sedan 14-års åldern och nu är jag 38… önskar varje dag att jag kunde släppa mina osunda tankar kring mat och min kropp. Det tar så mycket energi, energi som jag hellre hade lagt på min familj. Jätterädd att ”smitta” min dotter med dessa tankar och försöker vara noga med att absolut inte prata om att jag känner mig tjock osv när mina barn är med. Tänker ofta att det vore väldigt befriande att bara få vara, äta det jag vill och träna i lagom mängd, att träna för att det är skönt och inte för att bli smal. Hoppas jag når dit en vacker dag. Försöker verkligen och jag vill verkligen

  38. Jag lider av denna matångest sedan 14 års ålder, på den tiden gränsade det nog mer mot en regelrätt ätstörning men idag 8 år senare är det ”bara” en generell matångest. Tyvärr förvärras den så fort jag börjar träna, träning har liksom alltid hört ihop med hälsosam mat för mig (pga påverkan från ideal, internet osv) så jag har svårt att separera dem. Även om jag älskar träning. Just nu försöker jag hitta en bra balans mellan träningen och maten, äta ”normal” kost och inte ha några förbud men visst tänker jag en gång extra när jag äter vissa saker, t.ex godis och det är sällan ångestfritt…

  39. Oftast är min relation med mat bra. Min mamma har haft anorexia när hon var ung, det spökar på något sätt bak i mitt huvud och motiverar till att jag INTE ska falla dit. Ändå så tänker jag mycket på det. Mitt jobb är ganska centrerat kring vad man äter, hur mycket och att träna – det ÄR jobbigt de dagar man inte är på topp, andra dagar flyger det över en. För 2 år sedan tog det slut med min pojkvän, kanske första gången på länge som jag mådde bra igen vilket resulterade i att jag gick upp i vikt och såg mer hälsosam ut. Ändå försökte jag allt jag kunde att planera och försöka strukturera i hur jag kunde göra för att gå ner dem igen. Men så har jag mammas historia, att jag aldrig skulle våga ta det så långt, insåg att jag hellre mår bra och unnar mig en påse chips. Jag vill må bra! Ju äldre jag blir inser jag att jag kommer inte vilja ha spenderat en stor mängd av mitt liv av att oroa mig för mat. Jag behöver den!

  40. Matångest som varje dag gör sig påmind…Är lite överviktig sedan några år bakåt, och tänker varje dag på hur jag ska gå ned i vikt, äta mindre och träna mer….

  41. (Råkade visst skicka innan jag var klar)
    Jo för ca två år sen var jag med i en tävling med fokus på att gå ner i vikt, träna varje dag och begränsat kaloriintag. Det ledde till att jag efteråt mådde väldigt dåligt och matångesten finns fortfarande kvar. Jag har svårt att njuta av vad jag äter och mat är främst för att mätta. Om jag unnar mig något så är det inte ett enkelt beslut och aldrig utan någon form av ångest. Jag känner mig lätt misslyckad då. Det är mycket bättre och jag har påbörjat kbt som jag hoppas kommer förbättra min relation till mat och till mig själv. Jag tycker att det är väldigt bra att du tar upp detta ämne för det behöver pratas mer om det. Det syns inte alltid på utsidan när man har problem med mat och det är inte alltid man vågar prata om det.
    Vänliga hälsningar Elin

  42. Alltså Fia, du är så bra!! Och så viktigt att prata om det!

    Min relation till mat börjar successivt att bli bättre igen, men usch vad mycket ångest det varit kring mat, kaloriräknande och träning genom åren.

  43. Hade fram till att dottern föddes för fem år sen inte brytt mig om vad jag vägde. Det var väl också då hetsen i sociala medier startade? Platta magar här, nyttiga luncher där, träningspass och fler platta magar. Idag har jag ångest över mitt sötsug, vill äta nyttigare. Vill inte gå upp i vikt. Men vill samtidigt leva livet och njuta. Jobbar inom vården och ser unga svårt cancersjuka som bara vill en enda sak. Och det är inte att räkna kalorier!!

  44. Hej!
    Min relation till mat är inte den bästa. För lite mer än två år sen var jag med i en tävling med

  45. Så viktig sak att prata om och faktiskt lyfta som något fel och osunt! Jag upplever att det ofta framställs som raka motsatsen och istället uppmuntras! Självklart bör en livstilsförändring mot att äta hälsosamt uppmuntras, men jag kan själv känna att det gått överstyr när jag inser att jag räknat kalorier mer än hälften av mitt 20 åriga liv?!?

    När jag tänker efter tänker jag nog på mat mer eller mindre alla dygnets timmar. Eller rättare sagt på vad jag ska och inte ska äta. Men det är snårigt när vi också är intresserade av mat, hälsa och välmående. När går tankarna om mat från medvetna och intresserade till ångestfyllda? Ser jag en god efterrätt eller maträtt i en tidning är ju min instiktiva tanke ”Åh vad gott, det borde vi göra i helgen”, dock är det väldigt sällan den tanken inte följs av matångest och kroppshat. Det är som att man aldrig riktigt får vila från matångesten. Det kan ju kännas som att utan ”kontrollen” över vad man äter så skulle världen gå under – men skulle man inte behöva en semester från matångesten då och då?

  46. Var lite rund när jag var barn och upp i tonåren. Det rann av mig i gymnasiet när jag började röka.. har alltid känt mig ”stor”. Alla säger att jag är smal, mager till och med. Jag kan inte se det. Ett tag skämdes jag för att äta. Till och med nör jag var nere på 53 kg och var jättesmal så kände jag mig kraftig. Får lätt ångest när jag äter ”dåligt”. ibland var jag till och med riktigt nöjd med mig själv när jag gick och la mig hungrig. När jag sen började äta ordentligt och gick upp lite för nåt år sedan fick jag frågan från en kollega om jag va gravid.. jag hade slutat röka och lagt på mig lite, dumt nog började jag röka igen o tappade några kilo. Jag är inte sjuk och har ingen diagnos men beteendet är ju knäppt?! Men nästan alla kvinnor jag nämt detta för känner igen sig. Har vi alla lite ätatörningstendenser?
    För tillfället försöker jag att äta riktig mat, vill börja träna igen men har skjutit på det för att jag kan lätt bli lite manisk. Och så får jag ångest och tycker att jag inte tränar tillräcklig mycket eller rätt form av träning osv. Så nu tar jag det lite lugnt och försöker tycka om mig själv mer för att sen kunna ha en sund relation till allt det där. Va fint att du tar upp det.

  47. Jag har tidigare haft en ätstörning men har sedan några månader tillbaka blivit frisk. Jag har fortfarande inte en bra balans eller en hälsosam relation till mat. förrut var jag väldigt strikt när det kom till hur jag fick äta, jag åt väldigt hälsosamt och alldeles för lite. Numera är det helt tvärtom, det har spårat totalt med kosten. När jag väl äter sötsaker äter jag på tok för mycket, jag kan inte stoppa i tid och det är något som jag tycker är väldigt jobbigt. Det är alldeles för mycket ”allt eller inget” tänk både när det kommer till kost men också träning. Hur tar jag mig ur det här?
    Bra att du tar upp just det här ämnet för tyvärr är det ju väldigt vanligt redan vid tidig ålder.

  48. Tankarna finns tyvärr där hos även mig, träningsångest, matångest och prestationsångest överhuvudtaget.

  49. Även om det är högst motvilligt jag erkänner det, så ligger tankarna där bak i huvudet och gror. Funderar på vad man ska/inte ska/borde/inte borde äta…

  50. Känner igen mig.
    Behöver mentalt förbereda mig på att vågen kommer visa en annan siffra på kvällen
    Planerar hur nästa veckas måltider endast ska bestå av gröt
    Bestämmer att jag ska godis/chips/sockeruppehåll men backar sen för jag inser någonstans att det inte funkar
    Gillar inte att känna mig för mätt
    Överväger ibland att ta bort fruk och bär då rädslan för socker är för stor
    Har nästan blivit vegetarian trots att jag älskar kött och kyckling. Upplever min sundrare då
    Har bilder i telefonen där jag jämför min kropp innan och efter gym-perioder
    Går förbi produkter jag egentligen skulle vilja äta
    Tittar alltid tillbaka på bilder och önskar att jag ”var lika smal som då”
    Väger mig i princip varje dag
    Ifall jag tycker att någon i min närhet ser smalare ut försöker jag komma på anledningar till varför (kortare än mig, yngre, tränar inte och behöver inte lika mkt mat, äter godis ist för mat osvosvosv)
    Jag vill så gärna att det ska försvinna men jag tror samtidigt att jag helst skulle vilja gå ner i vikt. Och då är jag 167 cm lång och väger 56 kg. Jag vet att jag inte behöver gå ner i vikt. Men den skeva bilden är ändå fast i huvudet…

  51. Tack för en superbra och tänkvärd blogg Fia!
    Jag har aldrig lidit av den typen av matångest eftersom jag alltid har ätit allt. Hemifrån lärde jag mig att man bara äter godis, glass mm på helgerna och det blev naturligt. när jag var ca 8-11 år så bjöd skolan på mycket ohälsosam mat och jag rejält också samtidigt som jag inte rörde på mig speciellt ofta. Då, i 12 års åldern stämplade jag mig själv som tjock och ful, och visst var jag lite överviktig men absolut inte mycket. Jag funderade på hur man bantade men gjorde det aldrig, tack och lov. När sedan träning på en mer satsande nivå kom in i mitt liv så rörde jag på mig allt mer och började omvärdera min egen syn på mig själv, jag skulle ju vara nöjd oavsett. Idag så har jag mycket kunskap om mat och jag försöker äta det jag mår bra av. Ser alltid till att äta en lagom lunchportion i bamba och har med frukter som mellanmål medans jag äter sötsaker på helgerna men skulle det dyka på på en vardag så försöker jag att inte få ångest över det. Nu har jag kontroll över mitt magintag på ett sunt sätt och äter det jag vill vilket är så befriande! Dessutom lyckades jag vända min bild av mig själv, idag är jag helt normalviktig och tycker om min kropp. Gäller bara att hoppas att beteendet hänger i resten av livet, jag är trots allt bara 17 år. Kram på er där ute alla fina! <3

  52. Jag har lidit av ätstörning, en blandning mellan anorexi, bulimi och ortorexi. Två år som allt, precis allt kretsade kring, när, vad, hur och varför jag skulle äta. Tränade även på vilodagarna och kunde knappt äta om jag inte hade träna hårt.
    Jag gav upp allt för träningen, kunde inte gå ut med vänner eller följa med på födelsedagsfiranden eller ha myskvällar för då skulle jag missa träningen… och ´´mulla i mig mat´´ som jag så elakt sa till mig själv.
    Två år kanske inte låter så himla lång tid men det är två år som jag aldrig kommer få tillbaka, jag är frisk idag, eller ja.. frisk vet jag inte om man någonsin blir efter en sådan helvetisk sjukdom men iallafall friskare än sjukare.

    Jag önskar ingen denna sjukdom, det syns kanske inte alltid och man får ofta höra att det är självförvållat, usch vad jag hatar det :/
    Jag vet inte vad jag vill komma med denna kommentar men TACK finaste Fia för en så bra blogg! <3

  53. Jag var en av de 406 som skrev ”+1” som svar på ditt inlägg. Blev förvånad nu över att det var så länge sen som 2014. I alla fall så har mitt förhållande till mat blivit enklare och bättre sedan dess. Jag har insett att min matångest hängde ihop med träningsångest och rädsla över att bli otränad, slapp och gå upp i vikt om jag tränade eller åt ”dåligt”. Men någonting hände då jag för två somrar sedan skadade ryggen och till följd av det inte kunde träna alls på ca 6 månader. Det var så klart jättejobbigt och skapade stundtals ångest under den perioden, men allt eftersom insåg jag att jag visst kunde äta som jag alltid gjort, även om jag inte tränade, och ändå hände inget konstigt med min kropp. Det blev någon slags vändpunkt för mig, och efter det har ångesten varit mycket lättare, och kommit vid färre tillfällen. Jag fick ett mer avslappnat förhållande till både mat och träning efter den hösten, och det försöker jag hålla fast vid idag.
    Tack för att du skriver om detta, och en stor (frivillig) kram till alla som kämpar! <3

  54. Jag har alltid älskat mat. Men jag har också alltid haft en komplicerad relation till mat. Genom åren har jag pendlat mellan att äta utan reflektion, använt appar för att räkna kalorier, tröstätit & stoppat fingrarna i halsen åtminstone 3ggr. Har dock aldrig faktiskt spytt upp maten, för att paniken & ångesten har hunnit före. Tagit tag i mig när jag haft fingrarna i halsen & rutit åt mig att jag vet bättre än så. För det gör jag. Idag är jag 20 år & har nog insett att tröstätandet är det som påverkar hela mitt sätt att äta. För om jag mår bra psykiskt & fysiskt så tröstäter jag inte. Men om jag mår dåligt så tröstäter jag & hamnar i den där onda spiralen där mat blir komplicerat & påfrestande. Att jag dessutom lever med en pojkvän som inte riktigt förstår mitt tröstätande eller min matångest är såklart jobbigt. Han har aldrig haft några problem med maten & förstår inte hur jag, som rationellt fattar att tröstätande inte är bra, ändå gör det. Jag försöker förklara att tröstätandet sitter djupt rotat i mig från barndomen & att ibland när matångesten slår till så griper den tag i mig så hårt att den blir oövervinnerlig. När jag skriver det här så inser jag att min relation till mat är mer komplicerad än vad jag trott. Jag har alltid sett mig själv som tjejen med en bra relation till mat. Fyfan. Fyfan för matångest. Tack för att du skriver om det här<3

  55. Jag känner igen mig. Jobbiga tankar om mat är en del av min vardag. Tänker varje gång jag äter något om jag verkligen borde äta/ha ätit det, om det var ”värt det”.

  56. Tack för en underbart inspirerande, tankeställande och äkta blogg Fia. Detta ämnet är jätteviktigt att prata om. Jag uppskattar att du tar upp det.

    Matångest har funnits med mig mer eller mindre varje dag efter att jag som 13-åring drabbades av anorexia. Jag lyckades bli ”frisk” och utåt sett normalviktig rätt snabbt. Men inuti är jag långt ifrån sund i mina tankar. Det finns dagar då jag får njuta till fullo av all fantastisk mat som finns. Dagar då hjärnspökena håller sig undan. Men majoriteten av alla dagar innehåller ångest över vad jag stoppar i mig, hur mycket, hur ofta, ja tankarna bara snurrar. Det blir en sådan dubbelsidig bild av mat. Det ska vara härligt, trevligt, gott och tillfredsställande att äta. Det är ju vårt bränsle, vi är beroende av det. Att vi samtidigt kan njuta av att fylla på energi är ren lyx. Men lyxen har en tendens att mörkbeläggas för mig och för många andra. Det är hemskt. Det tar så mycket energi och tid av ens liv.
    Stor kram

  57. Ja, matångesten är ett faktum också hos mig. Det började i högstadiet med vänner som bantade och ständigt jämförde sig med andra. Jag, som sedan länge sett ner på min kropp tog efter, läste på om dieter och kalorier, drog ner på mat, förbjöd socker och hoppade över måltider. Så småningom urartade alltihop, jag åt minimalt under dagarna, för att sedan falla handlöst i hetsätningar på eftermiddagarna, efteråt spydde jag upp maten. Skulle jag vågat öppna mig för någon hade jag fått diagnosen bulimi, men det gjorde jag inte. Istället levde jag i skiten under nästan två år innan jag förstod att vad jag gjorde skadade mig både fysiskt och psykiskt. Idag är jag fri från de beteendena som skulle gett mig bulimidiagnosen, men mycket finns kvar i mitt huvud. Ångesten kring mat tar fortfarande alldeles för mycket av min energi.

  58. Usch. Denna ångest alltså. Jag är en ångestperson i allmänhet och hittade till just matångesten 2012, strax innan jag fyllde 18.

    Jag var under hela min uppväxt extremt smal och brydde mig inte alls om vad jag åt. Jag har nu en romantiserad bild av livet innan matångesten. Hur jag åt MAT i så stora mängder att jag aldrig var sötsugen osv.

    2012 då. Ja då hade jag blivit lite större än vad jag var som 14åring (konstigt?!) och ville helt plötsligt bli smal igen. Skaffade den där jävla skitappen Lifesum, som då hette shapeup. En app där man lägger in all mat man äter och den räknar ut hur mycket kalorier du får i dig. Appen har bott i min telefon sedan dess. Jag kan se exakt vad jag ätit, varje dag, fem år tillbaka i tiden. Så sjukt.

    Nu ser livet ut som så att jag SPAR på kalorierna hela dagarna, så jag ska ”ha råd” med något sött på kvällen OM jag blir sugen. Ett beteende som resulterar i att jag såklart alltid är sötsugen på kvällen eftersom jag ätit så dåligt under dagen. Ångest på hög nivå när jag käkar godis och glass varenda dag..

  59. Matångest är hemskt! Svårt att veta vart gränsen går mellan Matångest och ätstörningar. Jag tänker alltid på det jag äter, räknar inte öppet kcal men har koll på det mesta och räknar i bakhuvudet. Det ska tilläggas att jag är smal, för smal. Normalt bmi men för låg fettprocent. Har inte haft mens på flera år, kroppen vill inte. Jag vet att jag måste bryta det här, jag är på god väg. Har gått upp i vikt men ingen mens. Måste jag verkligen bli ännu större undrar min sjuka hjärna. Well, jag tar en dag i taget, vissa dagar är bättre eller sämre än andra.

    1. Känner igen mig! Har ett BMI som är precis på gränsen och är egentligen för smal för vad min kropp ”ska vara”. Det vet jag eftersom att jag räknar kalorier i bakhuvudet och ligger på ett underskott i förhållande till vad jag tränar, utan att gå upp eller ned. Äter jag normalt (alltså som jag bör i förhållande till min träningsmängd) ett par dagar går jag upp i vikt direkt, vilket är ett tecken på att min kropps stabila vikt är några kg högre än vad jag vill och tillåter den att vara helt enkelt. Det knepiga med min kroppssyn är att jag älskar min kropp med kläder, men tycker att den är för benig när jag är lättklädd. Mensen är oregelbunden och näst intill obefintlig, jag blir svullen jämt och ständigt och vaknar ibland på nätterna av hunger. Utåt mår jag prima och min kropp ser bara ”vältränad” ut, finns många tjejer som är naturligt smalare än mig. Vill bryta mig ur detta mönster men vet inte hur, har haft det såhär i flera år. Känner någon igen sig så snälla skriv! Kram.

      1. Tilläger till mitt inlägg ovan: det har även hänt att jag stoppat fingrarna i halsen, även om gångerna är få. Dock så har jag aldrig lyckats spy upp någon särskild mängd. För några år sedan så hände det även att jag hetsåt sötsaker när jag var hungrig, men detta är ett beteende som har försvunnit helt sedan 2-3 år tillbaka.

  60. Hej 🙏
    Jag minns första gången jag började få en osund relation till maten. Jag var 16 år och en kompis bror, som kände mitt ex, sade att mitt ex hade sagt att jag blivit ful. Att jag var finare förr när jag var smalare. Den kommentaren satte sig djupt i mig. Där och då bestämde jag mig för att bevisa för honom att jag också minsann kunde vara fin igen. Jag börjar experimentera med maten. Tog bort all socker och kolhydrater och började motionera, samt dokumentera varje vecka alla kilon och mått över hela kroppen. Tillslut blev det nästan att jag svälte mig själv varje dag. Jag blev besatt och varje dag handlade om att tänka på mat och motion. Slutade umgås med vänner och att vara spontan. Fick beröm ifrån omgivningen att jag blivit så smal och fin, vilket triggade igång mig ännu mer, det var ju så härligt med bekräftelse tyckte jag . Jag lyckades nå mitt mål och mitt ex tyckte jag blivit fin igen.. Efter detta har jag alltid haft ett okomplicerat förhållande till mat och testat många dieter. Jag har även förknippat smalhet med att vara fin, överviktig att vara ful (på mig själv) .

    Idag är jag inte lika smal som jag en gång var. Varje gång jag ser mig i spegeln hör jag mina tankar säga att jag borde ta tag i kosten och motionen. Återigen utesluta allt socker och kolhydrater, för det är ju snart dags att visa sig i bikini. Jag får ren ångest av att känna att jag inte kan bada i sommar på grund av min kropp. Det är dock jag själv som tillåter det att bli ett problem. Men tankarna och känslorna är så starka.

    Nästa helg på valborg ska jag träffa ett gäng killar som jag träffade förut, jag hör mig själv resonera att jag ska ”svältäta” från måndag till söndag nästa vecka för att eventuellt bli lite mindre så att jag blir ”snyggare” till träffen .. så hemskt 😔. Jag försöker jobba med min självkänsla och känna att jag duger som jag är precis just nu. Vissa dagar känns det bättre än andra. Någonstans inom mig vet jag att jag är värdefull oavsett. Att mitt inre och hjärta är vackert. Förhoppningsvis känner man det vid mötet med mig.

    Tack för att jag fick skriva av mig det var skönt 💖

  61. Jag har en fråga.. anser man att ätstörning kan vara åt båda hållen? Alltså att man tänker på mat och äter väldigt mycket också? Handlar om en annorlunda inställning till mat och ätande? Eller handlar det bara om ästörning som i att till slut inte kunna äta?

    1. Jag tycker att det är en ätstörning när man äter för mycket och mycket i livet kretsar till mat. Jag önskar man kunde läsa/prata mer om det. Jag har dessa problem tillsammans med en övervikt. Det du gör i bloggen fia är viktigt!

  62. Känner igen mig. Har väl när jag varit yngre haft en mer komplicerad relation till mat än nu, med ständiga bantningsprojekt jag inte riktigt lyckades med. Nu förstår jag att jag då gjorde exakt som min mamma – hon har alltid varit missnöjd med sin kropp inför oss barn och alltid bantat, avstått från viss mat eller pratat om planer att gå ner i vikt.

    Nu när jag är äldre vet jag bättre och tycker att min relation till mat, min kropp och rörelse idag är sund. Samtidigt kan en stressig vecka som inneburit mycket ”onyttiga” mellanmål, halv- eller helfabrikat jag slängt i mig i stress göra att jag känner någonslags skuld eller ångest. Har jag fikat mycket en period får jag också ångest. Det handlar inte om att gå ner i vikt eller banta men en rädsla att gå upp. Jag tror samhället lär oss att det är SÅ dåligt att vara tjock att vi fostras av den rädslan, att det är en katastrof att inte vara jättesmal. Går du ner i vikt får man komplimanger, går du upp får du bantningsråd. Jag är liksom inte tillräcklig bara jag äter och lever, typ. Det med mat är absolut komplicerat!

    1. Är.precis likadan! Samma uppväxtmiljö också (men fantastisk på andra sätt). Jag tror dock att i dagens överflöd av mat och kanske framför allt socker så mår jag ( som har lätt att gå upp) bäst av att ha regler för hur jag kan äta. Jag mår inte bra av socker och godis varje dag tex. Man har ju olika förutsättningar och vissa kan äta allt men andra behöver ”regler” för att må bra och slippa ångest över det man äter. Önskar att jag också bara kunde äta det jag ville om jag rörde på mig (tränar varann dag). Men jag måste vara noga med maten med. Men är det då en ätstörning? Visst att jag tänker mycket på det men upplever ju att jag måste det för att må bra i kroppen. .

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..