NÄR 406 PERSONER KOMMENTERADE ATT DE LIDER AV MATÅNGEST

Den 26 november 2014 skrev jag ett blogginlägg om matångest. Det såg ut såhär:


Jag vill prata om matångest. Det här är en snårig skog att gå i då det finns olika typer av matångest. Vi har den självklart uppenbara där det handlar om ätstörningar och blir en sjukdom, en diagnos.

Sedan finns det den mer ”vardagliga” (konstigt uttryck men missförstå mig rätt) matångesten som tar energi från livet och vardagen. Tankar på mat och ätande som komplicerar relationen till mat.

Det är självklart också ett osunt beteende och kanske i förstadiet till en diagnos men det har ännu inte nått dit. Förstår ni vad jag menar?

Matångest finns i olika uttryck och egentligen är väl alla typer av den på något sätt ett uttryck för något som är inte är sunt eller helt friskt, men jag vill höra er som är på den ”vardagliga” (det dåliga uttrycket igen..) nivån. Som inte upplever att det har blivit en regelrätt diagnos eller ätstörning. Som sagt, försöker uttrycka mig försiktigt för att inte bli missförstådd.

Ni som förstår hur jag menar och upplever detta, berätta om era erfarenheter och relation till detta. Jag vill veta hur vanligt detta är. Vi behöver prata mer om matångesten som finns någonstans i gränslandet.

Om ni vill så räcker det om ni skriver ”jag känner igen mig” eller ”+1” och var anonym om ni vill. Behöver få någon form av siffra på hur många som faktiskt känner sig drabbade av en komplicerad relation till maten.


Det inlägget ledde till att 406 personer berättade. 406 personer som vågade öppna upp sig i mitt kommentarsfält och beskrev sin dagliga ångest över mat och ätande, om sin komplicerade relation till mat och att det påverkade deras liv.

Jag gissar att det här inte har blivit bättre, även om jag såklart önskar det. Låt oss prata om det här igen. Berätta om dig. Var anonym om du vill. Berätta om din relation till mat och ätande.

Stort tack för din tid! ♥

 

  1. Jag känner också igen mig i det så många skriver. Kan sedan jag var ca 10 år minnas att jag har tänkt på hur jag har sett ut och jämfört mig med folk i min omgivning. Under många många år definierade jag lycka och framgång i hur jag såg ut, hur många kilon jag vägde. När jag var 14 år eskalerade det hela i en ätstörning som från början var mer åt anorexihållet som efter tiden utvecklades till bulimi och som sedan under ca 10 år pendlade mellan anorexi, bulimi, ortorexi. Det som är så himla synd är att jag verkligen inte hade behövt gå ner ett enda gram där när jag utvecklade en ätstörning i 14 års åldern. Man fattar inte det förens efteråt men en ätstörning gör en verkligen inte någonting bra. Trots att man har gått ner är man olyckligare än någonsin och dessutom skadar man sin kropp så, helt i onödan. Det tog 10 år med upp och nedgångar innan jag fattade att lycka inte sitter i vikten. Idag mår jag bättre än någonsin men vissa delar av ätstörningen sitter fortfarande djupt inrotade i mig. Idag har jag lärt mig att leva med och ignorera tankarna när de kommer men har man väl varit sjuk i en ätstörning så tror jag aldrig riktigt att den försvinner helt. Jag tog heller aldrig emot någon hjälp för min ätstörning, vilket jag idag verkligen önskar att jag hade gjort. Då kanske den inte hade behövt fortgå så pass länge. Men jag vågade och ville helt enkelt inte. Det var för skambelagt. Just därför är det så himla viktigt att vi helt tiden fortsätter att sprida information om detta så att fler ska våga söka hjälp samt sluta och normalisera det anorektiska utseendet.

  2. Frida skriver:

    Känner igen mig. Hade ätstörning som tonåring och går ständigt omkring med känslan att jag är tjock och vill bli smalare. Vilket gör att jag har matångest. Jag är helt normal viktig, vissa skulle säga att jag är smal, men vill ändå alltid bli smalare. Jag äter hälsosamt och helt normalt men ångesten finns alltid där. Trist att det måste vara så på grund av hur medier och dylikt tycker att vi ska se ut. Är helt klart påverkad av detta.

  3. J skriver:

    Är idag friskförklarad, gått snart 2 år efter 15 år i ätstörningsträsket (första hotet om inläggning var vid 9-10 års ålder). Men! Det går att bli frisk! Det krävs ett val, aktivt arbete, sluta följa triggande konton osv. Men ja… komplicerad relation har jag ännu till mat, den försvinner inte i första taget. Men ju mer jag pratar om det/öppnar upp mig, ju mer energi jag lägger på att försöka bli mer kroppspositiv (mycket finns på insta) och ju mer jag vågar gå emot ångesten och utmana mig själv, desto lättare blir det o desto mindre plats får den vidriga ångesten. Så nä lätt är det inte, men det går! Glöm heller aldrig att det är okej att säga ifrån om någon yttrar sig på ett sätt som gör dig obekväm/ger dig obehag!

    Massor av kärlek och pepp! Ljuset finns där inom er!

  4. Sofie skriver:

    Viktigt inlägg <3
    Kämpat med ett ätstört beteende och min (skeva) kroppsbild i dryga 20 år, och fortsätter kämpa. Det är svårt. Och det är så sorgligt.

  5. Patsy skriver:

    Jag har alltid haft ett okomplicerat förhållande till mat. Under barndom och tonår var det bara ”mat” som jag åt när jag var hungrig och slutade när jag var mätt. Har dock alltid kunnat äta mycket, speciellt av pasta.
    Jag har alltid ätit allt, och unnat mig godsaker då och då. Men just sockret har eskalerat, senaste åren har jag överätit socker och kolhydrater generellt. Till slut började jag närma mig min högsta vikt som gravid, utan att vara gravid.
    Jag började deffa och träna bra men bara en period.

    Nu äter jag enligt LCHF och det funkar ju men jag undrar om det är rimligt att jag ska äta så här hela livet. Får jag aldrig dricka coca-cola igen?
    så nu är jag där, jag äter ”nyttigt” men unnar mig något gott ibland.

    Och mat upptar alltför stor del av min dag och mina tankar för att det ska vara helt sunt känner jag själv.

Lämna ett svar till Patsy Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..