VECKANS BIKT

Hej torsdag! Jag kämpar på med förkylning och kurerar mig långsamt. Känner att huvudet fortfarande inte är helt klartänkt och insåg att det är närmare två månader sedan vi hade en bikt här i bloggen. Det är verkligen dags och passar extra bra eftersom jag själv inte har så mycket att bidra med. Ni får ta ordet!

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är erat forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

pt-fia-7

Ser fram emot att läsa era ord ikväll. Tack för att ni delar med er ♥

 

  1. Jag känner mig så ensam. Pluggar i Sthlm och bor tillsammans med min pojkvän, har två timjobb och en superfinklass med människor jag verkligen tycker om. Men ingen av dem (personerna i klassen alltså) har riktigt fastnat. Ni vet, sådär att man blir vänner på riktigt och inte bara i skolan. Den här helgen är min pojkvän och hälsar på hemma i Dalarna där vi kommer ifrån och jag sitter ensam i vår lilla lägenhet med tårar som inte vill sluta rinna nedför mina kinder. Jag känner mig så ensam. Det är rekordvärme och världens finaste dag, men här sitter jag. Jag har hört av mig till flera i min klass men ingen kan ses. Jag vågar inte ringa min mamma, fina mamma, för att berätta att jag mår skit. För jag vet att det skulle krossa hennes hjärta att få höra att jag känner mig ensam och ledsen. Jag skulle kunna ta mig ut själv och hitta på något men jag klarar inte av att möta alla människor, alla kompisgäng och familjer.

    Jag har aldrig vart jätteduktig på att skaffa vänner, är liksom inte supermega social och extrovert. Jag älskar min utbildning och har snart gått klart mitt första år, men jag är så rädd för att det ska fortsätta såhär. Ensamheten. Och jag hatar sociala medier, ser alla som har det så jävla bra med sina kompisgäng… Och jag vet att jag borde undvika dem, de sociala medierna, när jag mår såhär men det går liksom inte. Jag fastnar totalt. Antar att det blir ännu en hemma dag idag.

    Min blick är död numera, ni vet…sådär matt och utan glimt. Men jag säger att allt är bra för orkar inte vara till besvär. Vill bara bädda ner mig och dra täcket över huvudet. Begrava mig i en serie och låtsas att kompisgängen jag kollar på på TV är mitt. Den nivån är jag på. Patetiskt.

    Man skulle ju kunna tro att jag längtar hem, till Dalarna alltså. Och det gör jag såklart ibland. Men jag mådde inte toppen när jag flyttade därifrån heller, så det är så blandade känslor att åka dit. Istället längtar jag bort, till en framtid där jag mår bra. För den måste komma snart.

  2. Tack – för att möjligheten att skriva av sig öppnades!

    Det är mycket nu. Väldigt mycket.
    Varit sjuk i förkylning, halsont, bihåleinflammationer etc sedan 30 december, snart ett helt halvår. SÅ trött, ledsen och sorgsen över att ALDRIG få känna mig helt frisk. Okej att det är min sons första vintersäsong på förskolan, men trodde väl ALDRIG att det skulle generera i sjukor av denna karaktär. Eller är det egentligen bara baciller som anfallit mig? Jag har börjat fundera på om jag drabbats av ”livet”. För det ÄR och har VARIT mycket. Kan det kanske vara stress, press och allt det där som i sin tur leder till ohälsa som sjukdomar, virus och en infekterad kropp?

    Vi flyttade till hus i november, 2016, och varken jag eller min sambo trivs hundra. Bara det en stress – vad ska vi göra?
    Vi fick vår son (född 2014) genom IVF och valde i april i år att sätta in vårt sista sparade frysta ägg på samma klinik som sist. Blev gravid – men fick missfall 1 ½ vecka senare. Det var vår sista chans inom landstinget. Som vi dessutom fick bekosta själva, drygt 10 000 kr – för 1½ veckas lycka …
    Nästa steg är privat klinik och en ännu mer hutlös summa – drygt 60 000 kr för tre köpa ivf behandlingar, där vi ju inte på något sätt är garanterade att lyckas.
    Vi är OERHÖRT tacksamma för vår son förstås, som vi hade lyckan att få på första ivf försöket. Men vi är ju inte klara med barn. Vi känner ju det i hela kroppen!
    Som pricken över i:et så trivs jag inte med mitt jobb.

    Så ja .. kan kanske sista halvårets vidriga mående, ivf med allt vad det innebär, missfall, hus-fail och missnöje på jobb har lett till att kroppen inte mår bra? Någon som varit med om liknande? När halsen liksom kärvar, får sjukdomskänsla efter minsta ansträngning och känner ett allmänt missnöje i hela kroppen.

  3. Jenny skriver:

    Är inne i en ond spiral av socker/godis/mat-missbruk. Trivs inte på jobbet, har gått upp i vikt, är stressad, känsla av att inte räcka till, försöker bli gravid och blir oerhört nedslagen av (hittills två) misslyckade försök (trots jag vet att det är helt normalt att det tar tid). Håller på att göra mig en ny plan, försöker få ett nytt jobb där jag har en mer ledande position och kan styra mer själv.

  4. Jag oroar mig nästan konstant över framtiden. Under hela hösten sökte jag jobb och när jag äntligen fick ett jobb som jag trodde att jag ville ha, trodde jag också att alla mina problem automatiskt skulle försvinna. Det gjorde de inte (surprise). Det är inte det att jag vantrivs på jobbet, men jag känner en enorm stress över att jag inte älskar det. Att jag studerat i 3 år och detta är resultatet. Att jag inte vågade satsa på några av de utbildningarna som kanske verkade intressantare men som alla sa ”inte gav några jobb.” Om jag valde en utbildning där jag visserligen fick jobb, och sen inte gillade jobbet… Vad var det då värt?
    Jag är aldrig avundsjuk på personer som är mer ”framgångsrika” än jag, men jag ÄR avundsjuk på de som verkligen brinner för sina jobb. Jag vaknar de flesta morgnar och oroar mig för att jag aldrig ska bli lycklig. Det är det som skrämmer mig mest.

  5. Hej!
    Jag har kämpat mot olika sorters ätstörningar sedan jag var 14/15 år. Idag är jag 23 och allting har förvärrats senaste tiden.
    Just nu är jag inne i en ond cirkel med hetsätning, kräkning, kompensationsträning, ångest och strikta kostscheman/träningsscheman. Dessutom ska jag åka på olika resor med familj/vänner vilket ger mig mer ångest/oro eftersom jag inte kommer kunna träna eller äta som ”jag borde”, vilket i sin tur ger mig mer ångest och oroskänslor.
    Den här jävla ätstörningen gör att jag sällan umgås med mina fina vänner, skjuter familjen och pojkvännen från mig och blir allt mer ensam. Fan.

    Den sista maj har jag fått en tid hos en terapeut jag gick hos tidigare. Förhoppningsvis kommer det hjälpa och sommaren kommer bli betydligt ljusare än vad det senaste halvåret har varit.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..