DEN DÄR FÖRBANNADE ÅNGESTEN

När klockan ringde klockan 6 imorse så var jag pigg och redo att kliva upp. Ändå gjorde jag inte det. Kims varma rygg lockade mer, så jag låg kvar och somnade om. Hade glömt att ställa om ett alarm så det ringde efter en stund igen och jag somnade om, igen. Det blev som någon typ av utdragen snooze – min värsta start på en dag.

När det väl var dags att kliva ur sängen så var den där pigga känslan som bortblåst och jag dröjde mig kvar i sängen en stund till. Hade svårt att vakna. Sedan följde en sådan där morgon som ofta (läs: i princip alltid) är starten på ångest. Det är som att jag fastnar och inte kommer vidare. Fastnar framför spegeln och blir fulare för varje sekund jag står kvar. Och då går det inte att gå vidare för då känns allt fel. Kläderna byts, håret känns fel, är inte ansiktet väldigt svullet? Och hur trött kan man egentligen se ut. Helvete. Kläderna byts igen.

Jag fastnar med frukosten som inte smakar något. Scrollar på telefonen utan att se. Dröjer. Fastnar. Blir kvar. 

Försöker packa väskan, glömmer något, packar om, kommer på något nytt och fastnar. Glömmer cykelhjälmen, går tillbaka. Får med mig de illaluktande soppåsarna som stått innanför dörren i två dagar och blir kladdig om fingrarna. Svär och undviker att möta blicken i hissen. Dumpar soporna och helst mig själv i sopnedkastet och fortsätter ner i garaget där cykeln väntar.

Idag har den sällskap av tre mopeder som parkerats så fint att de blockerar alla cyklar och jag blir förbannad. Svär och irriterar mig på folk som bara tänker på sig själva och ”ME ME ME” hela jävla tiden. ”Det passar mig att parkera mopeden lite slavrigt här så det blir bra för mig”. Om någon behöver sin cykel imorgon? Deras problem.

Blir så frustrerad att jag knappt kan börja agera. Försöker löjligt nog lyfta bort moppen som blockerar min cykel tills jag inser att den är förbaskat tung, låst och jag är gravid och bör inte lyfta så tunga föremål. Dålig kombination.

Så händer det, som en dålig version av en scen ur SKAM. En dörr öppnas och moppekillarna kommer! En har ironiskt nog bar överkropp och hår som sticker fram under kepsen. Det är nästan som att de glider fram i slow motion sådär som SKAM-William alltid gör. Nonchalanta, obrydda och ägare av världen och garaget vi står i. Två 15 åriga pojkar som inte ser faran i den förbannade ångestfyllda gravida kvinnan.

Jag attackerar direkt de närmar sig och säger något om att det ju var oerhört smart att placera sin moppe just där och tänk till nästa gång osv. OSV. och plötsligt är jag gammal. Jag ser ju hur jag uppfattas i deras ögon. De ignorerar mig, är fortsatt tysta, undviker ögonkontakt och den ena glider upp på mopeden och drar iväg medan den andra släntrar tillbaka till dörren de kom ifrån, troligtvis för att äta en svettig ostmacka i sin bara överkropp och njuta av det där sommarlovet.

Min morgon fortsätter och känslan av ångest, trötthet, fulhet och att det mesta i mig är fel består. Och jag tänker inte ens försöka ändra på nuläget, kanske går det över. Eller så gör det inte det och det är okej. 

 

  1. Martina skriver:

    Precis så är det ju. Ställde klockan imorse för att gå upp i hyfsad tid (precis slutat mitt säsongsjobb, så kan inte säcka ihop tänker jag) men drog mig alltför länge, tänkte att denna dag ska jag träna, sen duscha och bli fräsch för att sen koppla av lite innan kvällens mindfulnesskurs. Tji fick jag, ligger fortfarande i soffan, äckligt hår, utan att ha kollat mig i spegeln så vet jag hur trött jag ser ut. Har lätt att fastna i slösurfandet och liksom bara fastna i ”ingenting”. Man är medveten men samtidigt inte, man bara är i denna ångestdvala. Men så googla jag på hur man ska träna när man är utmattad och kom in på din blogg. Så glad! Och nu förstår jag också varför jag idag inte orkar någonting. Igår gick jag en liten promenad plus tvättade två maskiner tvätt. Inte så konstigt att jag är slutkörd! Även om det känns som en omöjlighet i detta nu att bli pigg så blir jag ändå påfylld med energi när man läser om andra som är och har varit i liknande situationer som en själv. För det känns ibland som man är så ensam i hela sin situation. Och det är ingen som förstår hur man känner om man själv inte varit där. Tack för du har delat och delar med dig av din resa!

  2. Elin skriver:

    Tack för att du sätter ord på det jag känner just nu!

  3. Men fy f**n för de där dagarna, det är inte klokt så irriterande och i vägen folk kan vara då! Tycker det är gött att dom dagarna spela en hård Silvana Imam-låt eller dyl högt i hörlurarna och låtsas att man är gangsta!👊🏻

    1. ptfia skriver:

      <3 Ska komma ihåg till nästa gång! :)

  4. Men fy f**n för de där dagarna, det är inte klokt så irriterande och i vägen folk kan vara då! Tycker det är gött att dom dagarna spela en hård Silvana Imam-låt eller dyl högt i hörlurarna och låtsas att man är gangsta!👊🏻

  5. Sophie skriver:

    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver å så bra du uttrycker dig och roligt 😀 Ja fick ett leende på läpparna när jag läste ditt inlägg, även fast din dag måste ha varit riktigt jobbig, så är det skönt att veta att man inte är själv med dessa känslorna
    🙂 Stå på!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..