VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT

Vi måste prata om det här nu. Varje dag, överallt, så möter jag personer som mår dåligt. Det är mina närmaste och det är främlingar. Det är en berättelse från någon av er som läser bloggen och det är någon som berättar sin sanning i sociala medier. Det är gymnasieungdomarna jag träffade för några veckor sedan. Det är mina bekanta och det var mig själv för bara några år sedan.

Vi har det bra ekonomiskt och socialt. Vi är trygga, har boende och lever en rimlig vardag. Vi har det bra i teorin. Och vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag och två vänner pratade om det här med 30 års kriser (eller livskriser) tidigare idag och konstaterade hur vanligt det är. Och det är ju inte så konstigt när vi lever som vi gör. Vi kör på, pressar, bokar in, stressar, gör det som förväntas, stänger av, plöjer, strävar efter att uppnå nya mål, upptäcka världen, bli perfekta, se perfekta ut och leva perfekt. Och så kör vi på lite till.

Och på allt detta kommer omgivningens förväntningar, samhällets normer och ramar som man ska passa in i. Vi slår knut på oss själva för att leva som robotar. Utan känslor, utan konflikter. Alltid i hjärnan och det logiska. Och gärna som alla andra, det blir bekvämast så.

Det är inte så konstigt att vi tillslut börjar ifrågasätta vår tillvaro. Vi reflekterar ju aldrig. I allt det ovan så finns det ingen plats för att känna in hur en mår, vad en själv vill och om det här beslutet jag tog då känns bra idag.

När ska vi få plats att ta hand om oss själva när vi är så upptagna med att försöka uppnå det som förväntas av oss. Hur kan så många människor få gå runt och må så fruktansvärt dåligt utan att det händer något. Det är ett problem som är så stort att det är svårt att ens veta vart man ska börja.

Jag kan tro att vi skulle komma en liten bit på väg om vi redan som barn fick lära oss integritet, att säga nej och att stå tryggt i sig själv. Och att vi här och nu får skapa en styrka i oss själva. Vi behöver inte räcka till för alla. Vi är mänskliga. Vi gör så gott vi kan. Det är inte meningen att vi ska leva ett ”perfekt” liv. Det viktigaste en kan göra är att ta sig tiden att fråga sig själv – hur vill jag leva och för vem?

Det kan vara en liten början.

 

  1. Jag såg ditt inlägg,jag läste några rader,känner igen mig.Just nu e jag så jävla arg,min syrra o jag går ofta ut med grannens hund,sen ville jag springa sista biten,det ville nt hon,så hon drar i Harry,sen går jag ut och e så arg,sen kmr hon ner och säger att hon har lämnat Harry…Då skriker jag fula ord,sen går hon hem.Mamma säger då att jag mst gå hem,min syrra går du ner o letar eft mig.Sen säger hon att vi aldrig får gå ut med Harry!Mår så jävla dåligt!

  2. Hej Fia! Psykisk ohälsa börjar bli mer okej att prata om men är ändå så svårt. Blev sjukskriven för utmattning för ett år sen och de flesta i min omgivning har haft svårt att prata om det och har inte frågat hur jag mår. De har nästan låtsats som om att allt varit som vanligt. Och nu när jag i våras avslutade min sjukskrivning helt tror i princip alla att jag är frisk. Att jag är gamla Therese igen. Glad och sprallig. När jag förklarar att jag inte mår hundra, att jag inte fungerar som tidigare får jag höra att det sitter i mitt huvud för ingen runtomkring märker det. Så sa min chef till mig i alla fall. Det svåraste med att vara utmattad och att komma tillbaka tycker jag har varit att människor inte förstår att det finns ett före och ett efter för mig. Jag kommer aldrig bli som förr. Som tur är har jag världens bästa sambo och vi ska i oktober bli föräldrar till vårat att andra barn. Precis som du säger i det senaste podd avsnittet är jag stolt över vad min kropp klarat av de sista åren.
    Tack för en fin blogg och en bra podd. Kram!

    1. ptfia skriver:

      Tack för att du delar med dig! Ta hand om dig! Kram!

  3. Elin skriver:

    Så otroligt viktigt inlägg! Jag tänker precis så här jag med. Det är tragiskt att så många ska må dåligt. Kram till dig! <3

  4. Lisa skriver:

    Fantastiskt skrivet. Det är så jäkla sant, man ignorerar alla signaler och prioriterar att ”lyckas” och leva upp till allas förväntningar framför att ta hand om sig själv. Jag har massor med gånger tänkt att jag behöver uppta terapin igen, men prioriterar jobbet före.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..