JAG MÅSTE BÖRJA LEVA

Jag låg på yogamattan med solen som smekte kinderna när jag insåg det ”jag måste börja leva”. Det stack till i bröstet och jag ville värja mig mot orden. Vadå leva? Jag lever ju. Det gör jag väl? Eller?

Den där otäcka meningen följde med mig hem från yogan och har tagit plats i mig sedan dess. Jag måste börja leva. Ja …

Det händer att någon frågar mig om jag anser mig vara frisk efter min utmattningsdepression som jag insjuknade i 2012. Jag brukar svara att jag gör mitt bästa för att hålla mig frisk och att jag lever ett friskt liv. För det gör jag ju. Jag arbetar heltid, ibland mer. Jag tränar, vilar, kan utsättas för stress i perioder om jag får återhämtning direkt efter och jag har en fungerande vardag.

Men så insåg jag när de där orden tog form i min skalle: Jag måste börja leva – för att jag är inte riktigt där än. Jag håller mig frisk i mitt friska liv för att jag fortfarande sätter ramar och skapar kontroll.

Det är så mycket som jag undviker och inte gör. Jag har skapat mig en fungerande och frisk vardag för att jag har skapat rutiner som ger balans. Då fungerar allt och jag kan njuta. Men jag undviker gärna sådant som rubbar min balans.

Och jag väljer bort sådant som jag inte riktigt har kontroll över. Sådant som kräver snabba beslut. Sådant som verkar roligt men som kräver en sen kväll när det är arbetsdag efter och är i en stökig miljö. Sådant som sker för spontant. Sådant som kräver mycket social energi.

Fan. Jag måste ju börja leva. För att komma hela vägen så måste jag också våga släppa på kontrollen. Våga släppa fram det där som är livet. Att inte alltid beräkna energi in och ut på kontot. Att inte alltid låta konsekvenstänket bestämma.

Att inte alltid ha kontroll och våga förstå att det inte kommer att göra mig sjuk igen.

ptfia sofia stahl

Texten ovan skrev jag i början av oktober förra året. Läste den nu och insåg att det hänt något. Jag har kommit en bit till sedan den här texten skrevs. Jag är inte längre lika fången i kontrollen av det friska livet. Jag tar ut svängarna mer. Jag vågar chansa.

Ett litet steg som betyder enormt mycket.

 

Bild: Erik Dilexit

  1. Anna skriver:

    Oj – huvudet på spiken! Tack för att du gav uttryck för precis det jag känner men inte kunnat sätta ord på! Får jag ”låna” detta i samtal med min terapeut?’ Att Leva – det är det jag saknar.
    Tack Fia för kloka ord, som alltid.

  2. Lina skriver:

    Där befinner jag mig nu.. texten kunde lika gärna varit skriven av mig. Mår dåligt av den känslan och gått från ”frisk” från utmattningsdepressionen till att ha fallit in i en depression igen ett år senare på grund av det här inramade ovalda livet.
    Lever halvt normalt men känner mig väldigt begränsad. Det är smärtsamt men jag blir glad av att läsa att du kommit längre❤️ Det ger hopp.

  3. clara skriver:

    Vad fint Fia att du kommit en bit på vägen! Försöker också leva – en dag i taget… svårt men också lärorikt

  4. Så bra och tänkvärt skrivet!
    Känner igen mig i hur jag själv tänkte och agerade som frisk men inte fri från mina ätstörningar..
    Livet funkade, men bara så länge som jag gjorde som jag brukade, där jag hade kontroll..
    Spontana påhitt kändes svåra att hantera..
    Jag lärde mig att leva på ett sätt så att det funkade liksom..
    Ser jag tillbaka på det så var jag frisk i kroppen, men inte i knoppen..
    NU..
    Mat och ätande är inget problem längre och den kontroll jag var ”tvungen” att ha förut för att hantera livet..
    Den kontrollen har jag inget behov av längre 👍
    NU har jag börjat LEVA 💕
    Visst..
    Det finns dagar när livet kräver mera jobb av en för att flyta på..
    Men det får en ta 😉
    I det stora hela så är det såå härligt att känna friheten det är att leva utan kontrollbehov 💕

  5. Anonym skriver:

    Kan vi inte prata om hur det är att vara sjuk i utmattning men inte få förståelse/stöttning från sin omgivning? Hur ska jag tänka för att orka stå kvar på MIN sida, den sida som säger att det inte är fel på mig, att det inte är mig själv jag ska beskylla, att jag inte är en börda. Jag vet att det är jobbet som har gjort mig sjuk. Men jag har inte fått något tack för allt jag har gjort, det som till slut lämnade mig här. Hur kan jag inte beskylla mig själv?

    1. Anna skriver:

      Mig har det hjälpt att säga till familj, jobb och vänner vad professionella har sagt – ”det är läkaren/sjukgymnasten/företagsläkaren som säger att jag MÅSTE vila ofta, inte stressa, sova bra etc för att bli FRISK. Annars tar det tre år”.
      DÅ har omgivningen förstått allvaret i min situation och stöttat mig.
      (Tyvärr har inte alltid mina egna ord räckt för att bli respekterad i det jag behöver. Både sorgligt men kanske också förståeligt, utmattning är svårt att förstå även för mig som drabbad. Hur ska då andra friska kunna förstå tänker jag ibland.)

      1. Anna skriver:

        Tillägg: Och med det inre, personliga har det hjälpt mycket med psykoterapi (psykolog via vårdcentralen) och sjukgymnast. Får du inte bra hjälp i primärvården är ett tips att kontakta företagshälsovården.
        (Allt jag skriver är förstås utifrån mig själv men kan kanske vara till hjälp för någon annan).

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..