BIKTEN OM ÅNGEST

Jag vill prata om ångest. Den där äckliga ångesten som ibland kan dränera en hel varelse på energi. Ångesten som gör att man känner sig minst i hela världen och som man i stunden aldrig kan se ett slut på. Den där ångesten som är så tryckande att det pulserar innanför huden.

Jag upplever ångest i perioder.

Ibland stark prestationsångest – den kommer oftast i samband med inaktivitet som när jag ligger hemma sjuk eller de första dagarna efter en längre semester eller ledighet. Det är något med känslan av att det alltid finns någon som gör mer, är bättre, gör större saker osv som får mig att känna mig blasé och så oerhört liten.

Andra dagar kan jag kliva upp pigg som en sol för att en timme senare falla ner som en sladdrig tunnpannkaka – rakt ner i ett svart ångesthål. Ofta hinner jag inte fatta vad som hände innan hela jag är uppslukad av trögflytande ångestsmörjan och kippar efter luft.

De dagarna är det inte mycket som hjälper. Och då har vi inte ens pratat om den värsta sortens ångest som jag upplevt – panikångesten.

Release_Ptfia-36

.

Jag vill att vi diskuterar ångest i det här inlägget. Berätta om er ångest. När upplever ni den?  Vad gör ni när den tar er? Vad triggar den? Har ni lyckats vända på den?

Passa på att skriva av er om ni vill och har ni tips får ni gärna dela med er. Det här inlägget är tillägnad den förbaskade ångesten helt enkelt.

 

  1. Jag hade ingen riktig kunskap kring ångest först nu i vuxen ålder. Men jag inser nu att ångesten har följt med mig hela livet. Jag hade en jobbig barndom och när jag tänker tillbaka nu gick jag runt och var rädd varje dag. Rädd för att komma hem till något jobbigt. Idag kommer ångesten mest när hjärnan spelar spratt. När jag tänker på framtiden, vad jag vill göra med mitt liv, är det möjligt att göra det jag drömmer om, rädd för att fastna. Rädd för att inte våga ta storta steg. Jag får ångest när min kropp bråkar med mig då träningen är min meditation och när jag blir begränsad i den känner jag ångest och rädsla. rädsla för att förlora min medicin. Jag får ångest när jag fantiserar om att förlora allt det fina jag har, vad skulle jag ta mig till?

    Lite så….

    Ps, älskar er podcast!

  2. Jag drabbades av ångest när min maken drabbades av cancer. Från att ha varit en stark och driven kvinna, mamma hustru till att gå med oro i kroppen hela dagarna till att drabbas av panikattacker på nätterna. Under de 9 månade han var sjuk så sov jag kanske max 2-3 timmar per natt. När han dog så försvann ångesten direkt. För då hade det ofattbara hänt. Ångesten byttes mot kris och sorg. Jag kan känna av den ibland, om det spelas en vis låt, av vissa dofter eller om vinden blåser på ett visst sätt, så där råkallt. Det sitter lixom minnen kvar i ryggmärgen från den mörkaste tiden i mitt liv.

  3. Jenny skriver:

    Har levt med ångest så länge jag kan minnas i olika styrkor. Ångest för att jag var utstött i skolan från dagis i stort sett, skam över att man gjorde saker fel, skam att man inte passade in och var annorlunda. Senare i tonåren när jag var 16 fick jag anorexia och lever än i dag med ätstörningar. Går inte att komma ifrån, dvs ångesten finns alltid med – mer eller mindre. Prestationsångest har jag alltid haft, alltid presterat bäst av alla innan jag började på KTH bland massa andra högpresterande och förlorade min identitet som den som var ”bäst i skolan”.
    Gick nästan in i väggen för ett år sedan och då upplevde jag panikångest för första gången.

    Sjukt svårt att lära sig leva med ångest. Försöker tänka att det går över men det är så svårt att intala sig själv sånt när man har så mycket känslor.
    Ta tid till dig själv, dra ner på prestationer och försök kämpa mot att få göra saker som gör dig lycklig. Ha alltid en hobby som är helt kravlös och som bara får dig att må riktigt bra. För mig är det musiken och makeup! <3

  4. Jag har haft ångest i olika skepnader och former. Matångest när jag hade en ätstörning, panikångest, ångest över att inte lyckas, ångest för att jag har ångest osv osv. Det värsta tycker jag är skammen som jag känner, och många andra med mig, när ångesten begränsar mig och jag måste försöka förklara för andra. När jag t.ex. inte orkar följa med min sambo på någon aktivitet för att jag är helt utmattad och ångestfylld, eller när jag är bland andra människor och får panik och bara vill därifrån. Hur förklarar man för andra att man inte klarar av saker pga ångest? Det är det värsta tycker jag. Men acceptans är det enda botemedlet för mig, om jag accepterar mig kommer andra också att göra det.

  5. Jessica skriver:

    Jag lider av ångest till och från året runt, och har gjort det sedan jag kom in i tonåren. Jag är nu 23 och är expert på att överanalysera och känna in dålig stämning- vilket ibland kan vara väldigt jobbigt. Jag upplever att jag ställer extremt mycket högre krav på mig själv som vän, än vad jag själv ställer på mina vänner. Är jag inte 100 % felfri så klandrar jag mig själv extremt mycket, och jag fixar inte att någon vän är besviken på mig. Jag känner ofta behov av att förklara mig själv och det är viktigt för mig att vara omtyckt av alla. Det här är nog min största ångesttrigger. Kompisångest. Jag vill växa ifrån det!

    Finns det någon som är som jag?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..