ATT PRATA OM KÄNSLOR – DET SVÅRASTE SOM FINNS?

Jag var på en ljuvligt bröllop i helgen. Förutom alla intryck, all kärlek och allt annat fint som bröllop innebär så var det en sak som fastnade hos mig. I en av pauserna mellan alla tal så kom en moster/faster fram och utbrast ”det är så fint, det här med att de vågar prata om känslor, och att de berättar om när de mått dåligt och tar med det i talet. Det är så modigt! Det gjorde inte vi i vår generation när vi gifte oss, vi pratar ju aldrig om känslor”.

Och det är ju precis så. Vi pratar helst inte om känslor. Oavsett vilken generation man tillhör så är ju känslor och känsliga saker sådant som lätt sopas under mattan. Vi lär oss tidigt att gaska upp oss när vi gråter, att borsta av knäna när vi ramlar och att inte ställa obekväma frågor. Vi pratar gärna – så gärna – om trevliga, glada, lättsamma och vardagliga saker – men sällan det som blir jobbigt eller känsligt.

Jag vet inte hur många gånger mina närmaste har sagt ”nu pratar vi om något roligare” när jag envisats med att fråga om det där jobbiga som pågår i livet.

Som jag och Anna har pratat om i vår podcast Omänskligt så många gånger – nästan alla av oss behöver bli bättre på att våga ställa den där extra frågan, våga prata om det där som är obekvämt och att lyssna på svaren vi får.

Release_Ptfia-44

Min upplevelse är att många tycker det är jobbigt att prata om känslor innan man faktiskt gör det, men att det blir en enorm lättnad (som nästan känns fysiskt) när man väl får beröra det där som tynger en. Det är ju befriande att få lätta sitt hjärta. Det är ljuvligt att ha pratat ut, hittat en lösning på en konflikt eller fått berätta hur man egentligen känner innerst inne.

Vi måste bara våga göra det lite oftare. Öva helt enkelt.

 

  1. Jag skulle absolut också vilja bli bättre på att prata om känslor. Och att fråga, men då gäller det att jag kan lyssna och svara? Vad säger jag när någon verkligen öppnar upp och berättar att hen verkligen inte mår bra?

    1. Tack för din fråga och att du delar med dig. Jag tänker att jag lyfter din fråga i ett eget inlägg så kan vi lyfta det tillsammans med alla kloka läsare. Kram!

  2. Du är så fantastiskt duktig på att skriva Fia! Alla dina texter är så varma, kloka och klockrent formulerade. Jag håller med dig i allt du skriver här, och vill bara tacka för att du ger mod till att våga! Känslor är bland det svåraste som finns. De ska sorteras, man funderar i tusentals år innan man vågar öppna sig och visa känslorna, men jag håller med dig! Vi skulle alla behöva visa och prata mer om känslorna, tänk hur bra vi alla skulle må!
    Tusen tack för podcasten också! Den är fantastisk!

  3. Upplever precis samma sak! Jag har gått i terapi i många år och har lärt mig den vägen att det är okej att prata/visa känslor. Idag är förmågan att våga visa, fråga och känna bland det viktigaste jag har. <3

  4. Spekulerar hejvilt nu men när jag läste dina tankar (som jag absolut håller med om) så fick jag en fundering om att det här med att inte prata känslor och högkänslighet verkligen borde hänga ihop. Det senare är ändå relativt nytt för gemene man. Har i vuxen ålder faktiskt bara vänner som jag kan prata om känslor med och som alla har den emotionella mognaden. Det är otroligt viktigt för min del och jag undviker verkligen relationer där man inte kan prata om både måenden och skeenden. De finns liksom inte tid och plats för dem!

  5. Jag håller med i mycket av det du skriver. Att det gärna skulle bli mer okej i omgivningen, mer naturligt, att prata om hur vi känner och mår. Och då framför allt att det inte skulle vara så stor grej som det är nu att prata om de tråkiga och jobbiga känslorna. Då tror jag att många skulle må mycket bättre, man skulle känna en lättnad och inte känna så mycket att man är ”fel” och nästan jobbig som inte bara mår bra (vilket ingen gör hela tiden men vissa låtsas det) och allt är tipp topp (som är det enda många vill höra).
    MEN jag vill berätta om hur jag mår och mina känslor när JAG vill. Jag vill absolut inte ha de där följdfrågorna om mitt innersta när och var som helst. Inte av en bekant, inte i en butik eller på bussen eller när jag äntligen får ork att fika med en kompis. I det senare fallet vill jag slippa mitt dåliga mående för en stund (om det är så) och prata om roliga saker.

    1. Håller med, man vill prata när och om man själv vill. Sen blir ju inte allt bättre av att prata om det. Jag är uppväxt med att prata om saker men lägger oftare locket på nu när jag blivit äldre och tryggare i mig själv. Upplever att det tynger mig mer att prata och älta i vissa fall. När jag var liten skulle minsta oro vridas och vändas på vilket snarare gjorde allt jobbigare. Det beror kanske på vad man har för erfarenheter av att prata och få hjälp av andra. Man ska väl göra det man mår bäst av helt enkelt 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..