BEHOVET AV ATT PRATA

Jag vågar påstå att vi lever i en tid då många mår mer eller mindre dåligt. En del kämpar med psykisk ohälsa, andra upplever att livet är periodvis tungt och någon kanske har fokus överleva i sin vardag. Och mitt i allt det här så finns ett behov av att prata. Jag märker det hela tiden. Det behövs inte mycket för att någon ska bjuda på en hel livshistoria eller berätta de mest privata och jobbiga saker.

Jag vet inte hur många gånger som jag ställt den vanliga frågan ”hur mår du”, sett personen i ögonen och visat uppmärksamhet, vilket resulterat i att en hel utläggning om jobbiga och dränerande saker som pågår i personens liv. Trots att vi kanske inte känner varandra särskilt väl.

Och alla gångerna då jag träffat någon för första gången på en fest och pratat om något vardagligt för att sedan ställa en fråga om något jobbrelaterat och det visar sig att personen också är/har varit utmattad/utbränd/deprimerad etc. och berättar hela sin historia.

Jag påstår inte att jag gör något magiskt som får folk att prata, jag frågar och lyssnar på svaret. Ställer en följdfråga och lyssnar igen. Det lilla som att faktiskt lyssna gör att man ibland får mer än vad man kanske räknat med. Och det säger mig att behovet av att prata är enormt.

ptfia

Har vi slutat pratat med varandra? Är det en bidragande orsak till att vi mår så dåligt – för att vi sällan får prata om hur vi faktiskt mår, känner eller hur livet påverkar oss?

 

  1. Elin skriver:

    Sofia, detta är ett så himla viktigt inlägg! Jag tror att många har svårt för att prata om känslor. Jag känner många gånger att jag behöver prata men jag känner inte att någon är mottaglig att lyssna. För pratar man om saker som man mår dåligt över och kanske till och med släpper ut gråten så skapar man drama i andras ögon. Det är tufft. Jag vet inte riktigt hur man ska lösa det. Stor kram till dig!

  2. Karin skriver:

    Relativt ny på mitt jobb. Igen. Det är av denna anledning jag byter jobb. Jag saknar pratet. Jag saknar intresset. Jag saknar medmänniskorna. Det genuina. Där jag får ”ha en kass dag”, ”får brista ut i gråt” där det är OK att vara människa med alla ens sidor. Det är ju på jobbet vi spenderar stora delar av våra värdefulla timmar på dygnet. Problemet är också motsatsen – att om du är som jag, och är nyfiken, vill prata, vill veta, vill väl- så undrar ofta din medmänniska (kollega ex) vad det är för fel på en? Vad vill jag hen? Har jag en dold agenda? Eller blir man kallad knasig. Ofokuserad- inte effektiv som engagerar mig för mkt i kollegorna och ”stör och pratar”. Det är en rädsla. Att jag ska ”smitta ned” deras tid och anseende. Jag har blivit knäppt med fingrarna från tidigare chefer. Som sagt till mig som en hund att vara tyst följt av ”fokusera in i skärmen”. Alltså. Inte konstigt att människor är rädda och inte vågar prata. På jobbet. Någon övervakar en. Och ändå visas undersökningar/ledarskapsartiklar ständigt om vikten av att ha kul och pausa jobb med annat. Inte konstigt att medarbetare är rädda. Rädda för att prata om det finns kvar gamla strukturer där du uppmanas att ”fokus in i skärmen”.

    1. ptfia skriver:

      Tack för att du delar med dig! <3

  3. Hanna skriver:

    Jag har pratat väldigt lite med mina tjejkompisar under många år. Det är nog inte särskilt bra för välmåendet. Men jag orkar faktiskt inte. Dumt, säkert, för det får en nog att må bra att få ventilera livet! Nu på senare år sen jag har fått barn har det mest varit prat med andra mammor i mammagruppen typ om bebisarna och det har varit väldigt värdefullt. Men inte mycket prat med mina kompisar om mig själv och de själva, alltså hur vi mår och inte bara bebisarna :). Jag blev väldigt fokuserad på att vara mamma ska tilläggas, och tappade bort mig själv inser jag nu sex år senare.
    Jag som människa har känt mig ensam, svag och orolig. Sen två år har jag en utmattningsdepression. Det kanske inte hade blivit lika illa om jag hade månat om att prata om mig, tagit mina behov på allvar. Blivit lite peppad av kompisar att tänka på mig själv, att jag kan genomföra det som skulle vara bäst för mig nu t ex. Maken hade behövt byta arbetstider och jag jobb när vi fick barn, efter mammaledigheten.
    Vi gjorde ingen förändring och jag kraschade.

    1. ptfia skriver:

      Tack för att du delar med dig! Ta hand om dig, kram! <3

  4. Lotta skriver:

    Jag tänker att vi delvis slutat prata med varandra då vi ”pratar” så mycket via sociala medier. Det jag också tänker är att många är enormt rädda och besitter stor okunskap i bemötande av psykisk ohälsa. En rädisa att våga lyssna.
    Jag vågade lyssna på min vän som mådde ofantligt dåligt och jag frågad henne rakt ut om hon planerade självmord vilket hon gjorde så vi åkte till psykiatrin. Hon lever idag och hon har sagt att hon hade varit död om jag inte hade funnits där. Vi behöver sprida mer kunskap just om psykisk ohälsa, bemötande. Folk behöver inte ha upplevt psykisk ohälsa själv men jag tycker att fler behöver sätta sig in ide vanligaste sjukdomarna som så ofantligt många lider av. Det är tufft.

    Vi behöver fler av oss, som vågar lyssna och vågar höra svaren.

    Tack för en fantastisk blogg. Den var mitt största stöd när jag var som mest sjuk i utmattning. Stort grattis till din dotter, jag har en 12 veckor gammal dotter. <3
    Stor kram

    1. ptfia skriver:

      <3 <3 <3!!!! Tack för att du vågade lyssna och för att du delar med dig här så vi alla kan lära av det du gjorde!

  5. Maria skriver:

    Jag flyttade för ca fem år sen från storstaden till landet. Bl.a. för att jag var utmattad och behövde lugn och ro.
    Jag lider av depression, ångest, tvångssyndrom, panik och annan ohälsa. Det finns både för och nackdelar med landet, men jag upplever att det går lite långsammare här, att man tar sig mer tid att prata med varandra. Särskilt på somrarna har visst folk här all tid i världen och umgås väldigt mycket. Flera gånger har jag sett två bilar från motsatt håll stanna på en landsväg för att de i bilen pratar. Lite gulligt!
    Tror man småpratar mer på landet än i storstan. Det är min känsla. Och det uppskattar jag för det mesta. Det känns mänskligt.

    1. ptfia skriver:

      Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, så spännande att höra! <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..