MIN NYA VERKLIGHET

Klockan är 22.40 och Kim har precis tagit ut Edith på en kvällspromenad för att jag ska få sitta ner och skriva det här blogginlägget. Det är en ny verklighet med henne och vi håller fortfarande på att lista ut vår nya vardag tillsammans. Igår bestämde vi oss för att testa det här med att ha en tid att passa för att värma upp inför torsdag då jag ska fota övningar till mina sidor i amelia klockan 10.

Vi har inte haft några tider att passa sedan hon kom så det kändes skönt att testa och se hur det kunde vara. Målet var att vara på Sickla när de öppnade klockan 10 och det gick bra. Gick upp någon timme innan, ammade på båda brösten, varsin dusch, något blöjbyte och frukost till både mig och Kim. Tror vi landade på Sickla fem över tio.

Nu känns det lite tryggare inför torsdag. Hur underbart det än är att vara i den här bebisbubblan så ser jag ändå fram emot att börja hitta någon form av vardag igen, tillsammans med Edith. Ser fram emot att få ta med henne och hitta vad som fungerar för oss, allt blir lite mer på riktigt då. Vi är fortfarande så skyddade i vår bubbla, bara vi tre.

Stundtals så blir jag också väldigt nervös vid tanken på att Kim ska börja jobba och jag ska ansvara för henne hela dagarna och samtidigt försöka sköta mitt jobb de dagar jag inte är föräldraledig.

Tröstar mig med tanken på att jag inte är ensam, det är många kvinnor i min bransch som gjort exakt detta. Jag får hitta stöd och råd hos dem. Plus att jag har min koordinator Elin. Och Kim som gör allt han kan för att underlätta.

Det snällaste jag kan göra är nog att försöka följa med i att ingen dag är den andra lik och att ibland så kommer vi behöva boka om med kort varsel, ibland kommer allt att kännas superlätt och en del dagar så känns det mesta som kaos. Det är en ny verklighet med en ny liten älskling som man helst bara vill sitta och se på hela dagarna.

Två bilder från tidigare idag när jag började skriva min förlossningsberättelse. Det blir ett långt inlägg, hoppas ni orkar läsa! Hinner förhoppningsvis klart med den inom de närmaste dagarna.

 

  1. Anonym skriver:

    Åh vad mysiga bilder! Följer endast dig. Råkade ramlar in på andra bloggar under kvällen, märker genast att jag mår sämre och börjar jämföra mig osv. Men alltid när man kommer in på din blogg igen mår man bättre! Den är så äkta och jordnära, inte fejk och ytlig som så många andra bloggar… Kram på er! <33

    1. ptfia skriver:

      Tusen tack för fantastiskt värmande ord! <3 <3

  2. Frida skriver:

    Ska bli intressant och ”kul” läsning att få höra din förlossningsberättelse <3

  3. Sofia skriver:

    Hej Sofia, jag har precis börjat lyssna på er podd omänskligt och är nu på avsnitt 2. Började fundera på vad ni pratar om där, vardagspusslet, och jag känner verkligen inte igen mig, snarare tvärtom, och jag gillar det inte. Jag jobbar deltid, är i ett förhållande där min kille är 6 år yngre än mig, har massa vänner där de flesta har fått barn ganska nyligen. Eftersom jag jobbar deltid är jag ledig vissa vardagar och jobbar varannan helg så har jag väldigt mycket egentid, jag VILL göra massa grejer med vänner. Men dels så har de barn att ta hand om så jag känner mig aldrig som någons prio, och dels så är det för det mesta jag som måste höra av mig och det blir inte av eftersom just den där lilla ansträngningen att faktiskt höra av mig inte blir av så ofta. Så i slutändan så så blir det inte att jag träffar mina vänner sådär jätteofta. Jag hade så gärna velat ha någon vän där jag känner att jag är en prioritet för den personen. Sen till min pojkvän, han är en underbar fin, snäll, förstående person. Men vi är rätt så olika när det kommer till att vara aktiv och göra saker. Han vill oftast planera in någon aktivitet varje dag, efter jobb och på helger. Medans jag vill ha dagar fria att var spontan på, där det i slutändan kan leda till att man bara är hemma och lallar omkring i pyjamasbyxor hela dagen. Han har massor med kompisar (singelkillar) som delar hans intressen och dom hörs flera dagar i veckan och planerar in saker, och jag kan känna mig avundsjuk på det och blir nästan irriterad på honom för att han gör massa saker som han tycker är roligt, medans jag inte har någon som hör av sig. Jag vill inte vara den avundsjuka och irriterade flickvännen. Sen det här med barn, som jag skrev tidigare så har flera av mina ganska jämnåriga vänner fått barn, alla ganska samtidigt. Så från att ha haft massa vänner som har haft tid att ses, till att knappt någon som hör av sig har gett mig dålig självkänsla. men det har även gett mig en längtan efter barn, eftersom jag inte heller är den som jag var för 6 år sen när jag gillade att springa på krogen varje helg. Nu vill jag också ha någon annan att lägga min tid på, men här är inte jag och min pojkvän på samma plan, och det kan jag förstå för han är ändå 6 år yngre än mig och vill inte ha ansvar över någon annan än sig själv. De här ligger som och gnager i bakhuvudet på mig. Jag vill vänta tills han är redo, men inte för länge heller eftersom jag ändå är 31 år nu.
    Så jag kan verkligen inte känna igen mig i det där vardagspusslet som ni pratar om, och jag önskar att jag hade det lite mer som det än det ”tråkiga” liv jag har nu. Hade varit så intressant att höra vad ni har att säga om det här i en podd, för alla har inte människor som drar i en hela tiden, och det får iaf mig att känna mig ganska ensam.
    Tack för en viktig poddcast!
    /Sofia

    1. Anna skriver:

      Känner igen mig i det du skriver. Kram på dig!<3

    1. E skriver:

      Hej! Vill bara säga att jag känner igen mig i det du skriver. Det om att ingen drar i mig. Jag har också pojkvän, i mitt fall är han 6 år äldre än jag och jobbar hela dagarna medan jag är hemma och pluggar (och går och väntar på att han ska komma hem….), och jag har några vänner/bekanta och sådär, men min enda bästa vän bor i Malmö medan jag bor i Uppsala, och de vänner jag har i Uppsala är liksom bara vänner eller bekanta. Så jag har inte heller någon vän här som prioriterar mig. Vissa dagar känns det okej, just för att jag ju har min sambo, min familj och min bästa vän, medan jag vissa dagar kan sitta och storgråta för att jag känner mig så ensam. Tror det mycket har och göra med att jag inte är med i det där klassiska tjejgänget som tydligen alla verkar vara med i. Alla utom jag, liksom. Så känns det ofta. Som att alla är med i ett gäng eller har så himla många runt sig som VILL va med dem och ha dem hela tiden, medan jag bara…. är ensam. Så vill väl mest bara säga att DU ÄR ABSOLUT INTE ENSAM i att känna som du gör <3

    1. ptfia skriver:

      Tusen tack för att du delar med dig! Så intressant och viktigt att prata om. Vi kommer att lyfta och ta upp det i ett kommande avsnitt där vi ska prata om just ensamhet. Helt övertygad om att du inte är ensam om dessa tankar och känslor (som ni fantastiska läsare också kommenterat här under). <3

  4. Sofia skriver:

    När kommer övningarna i AMELIA? Är det inriktat efter förlossning? 😊

    1. ptfia skriver:

      De kommer i varje nummer, har två stående sidor (en med övningar och en fråga & svar)! 🙂

  5. Isabel skriver:

    Hej Underbara fia, Jag träffade dig på bokhandeln i Göteborg, och fick träffa dig och krama dig och prata med dig,WOW det var så fint häftigt och stort nu vill jag säga hur varm och alla känslor jag blir av att se att dig och Edith,Stor grattis till att blivit mamma och eran familj alla 3 <3
    Grattis på hennes namnsdag
    Kramar Isabel <3

    1. ptfia skriver:

      Åh tusen tack! Det värmer så! <3 <3

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..