MÅNADENS BIKT

Hej fredag!

Jag bläddrade bak i arkivet och insåg att det är en mindre evighet sedan vi hade en bikt här i bloggen. Det är verkligen dags och passar extra bra eftersom jag själv inte har så mycket att bidra med just idag. Ni får ta ordet!

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är erat forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

Ser fram emot att läsa era ord ikväll. Tack för att ni delar med er ♥

 

  1. Mönstren upprepar sig. Falla ihop. Likt ett korthus. Vara rädd. Klamra sig fast. Gråta. Låta tid ha tid. Resa. Resa sig upp. Borsta av sig. Vara glad. Vara hög. Omtänksam. Vilja. Vilja Rädda. Alla. Ramla ihop. Ramla ned. Andas. Mörker. Flyta ut. Konturlös. Ta hand om mig. Någon. Farligt. Ansvar. Glöm aldrig. Är detta allt?

  2. Jag hatar fars dag. Hela sociala medieflödet fylls av hyllningar till allas pappor. Och min egen som skitit i mig i över 25 år. Jävla skitdag. Jävla skitpappa.

    1. Känner med dig! Har inte heller ngn bra relation till min pappa, fars dag känns så himla falskt från mitt sätt. Avundas alla som har fina relationer till sina föräldrar, ta vara på dom!

  3. Vill bara att min mamma ska vakna igen… Att läkarna kan hjälpa henne så jag får prata med henne och höra hennes tankar igen

  4. Jag är så ledsen och förvirrad att det håller på att äta upp mig. Jag är gift och har en fantastisk dotter på fyra år. Hon är verkligen mitt allt och är så efterlängtad efter många år med IVF behandlingar. Problemet är relationen mellan mig och min man. Han är supersnäll och världens bästa pappa… MEN känslorna från mitt håll finns inte där längre… och de har inte gjort på många år. Jag tycker om honom men som vän. Jag vill bryta upp… men har samtidigt så himla dåligt samvete över att förstöra en familj.. och tanken på att inte få träffa min dotter varje dag äter upp mig. Också så himla rädd för att bli ensam resten av livet. Hur vet man vad som är rätt? Tänk om man ångrar sig?

  5. Jag har varit tillsammans med min kille i 12 år. Vi har distansförhållande och varje gång vi ses och hörs känns det som att vi glider längre ifrån varandra. Han är min bästa vän men det är nog det som är problemet. Min bästa vän men kanske har känslorna försvunnit. Vi har inte roligt längre och jag har börjat tveka på en framtid tillsammans. Jag är livrädd för att gå skilda vägar men jag vill samtidigt inte känna såhär för personen jag är tillsammans med.

  6. Jag känner mig totalt nere, hela min kropp är slut och jag vill bara sova. Hade tenta igår och hade pluggat mycket och kände att det här kan jag. Sätter mig i salen och gör den och det känns bra. Tills jag precis lämnat salen och inser att jag slarvat bort flera poäng…tror tyvärr inte jag kommer få godkänt och har sån ångest över detta. Till saken hör att det har varit en tuff höst ( börjat plugga på heltid och har tre små barn och allt ska klaffa). Men jag känner jag mig bara uppgiven och vet att det kommer kännas då jobbigt att träffa de andra på måndag, jag skäms och känner mig så dålig.

  7. Har en dotter på 9 månader. Kämpiga första fem månader med extrema magproblem på henne som försvann snabbt sen. Hon är glad, pigg och överallt helatiden. Sover bara i bärsele dagtid, max en timme. Jsg älskar henne över allt annat men det känns som jag kvävs av att jag aldrig får pusta ut. Nu ska hon börja äta riktig mat, och jag hatar matlagning. Får ångest varenda dag så fort mat ska levereras på bordet. Går ofta långa dagar utan att stoppa i mig något för hinner inte/orkar inte/vet inte vad eller tar något onyttigt och snabbt. Kan ibland komma på mig själv med att ha gått 9 timmar utan att ha stoppat i mig någonting. Hon somnar vid 18:30 och då är jag mer död än levande och går och lägger mej kring 21. Sen tar jag hennes 3-4 uppvak per natt innan det är uppgång 06:30. Min sambo hjälper till till viss del men det är fortfarande jag som drar denna familj framåt med allt vad det innebär. Känner mej sällan glad längre, allt är bara ett jäkla projekt dygnet runt.

    1. Barnen klarar sig fint på barnmat tills de blir större! Sen vill man ju så klart att de ska gilla den mat de vuxna också gillar och det kommer. Ta en sak i taget! Matkasse kanske, med enkla snabba rätter? Kan din sambo laga middag efter jobbet och göra extra så alla har till lunch dagen efter?
      Vad det gäller nätterna och sömnen säger jag av egen (inte så bra) erfarenhet – dela på nätterna med din sambo! Ta varannan natt så du kan sova ostört varannan natt i (helst i annat rum). Det är nödvändigt för ens hälsa.
      Ångrar så att jag inte sa till min man att han måste ta varannan natt för jag blev ett vrak.
      Lycka till!

  8. Jag känner mig så uppgiven. Jag har gått i terapi i två år, haft utmattningsdepression två gånger och lidit av panikattacker. Den mörkaste perioden är förbi och det är jag tacksam för. Ändå känns det som att jag har en lång väg att gå. Jag bor utomlands och min släkt o mina bekanta hemma verkar tro att jag lever nåt slags drömliv här, lol… om de bara visste. jag kom hit på grund av att jag hittade jobb här o stannade på grund av att jag går i terapi här. Jag vill egentligen flytta tillbaka hem men köerna är kortare här, orkar inte flytta hem och ställa mig i kö igen, hitta en ny terapeut, berätta min historia från början igen…
    ibland undrar jag om jag någonsin kommer att hitta en pojkvän eller ens ett jobb jag trivs med. Varje gång jag är i närheten av mina mål snubblar jag på mållinjen och känner mig bara mer uppgiven.

  9. Jag är jävligt trött på skit.
    Jag har haft ont i min kropp efter en avslutad elitsatsning inom löpning, och det känns som att det aldrig går över. Trots att jag äter mediciner som är antiinflammatoriska och smärtstillande, och trots att jag varit hos typ alla typer av vårdare som sjuksköterska, sjukgymnast, läkare, naprapat osv så är det som att inget hjälper. Det gör så ont i mig att se den pigga och energiska personen jag är vara helt nedbruten och nu ha ont varje dag.

  10. Har varit på jag vet inte vilket läkarbesök i ordningen idag och ligger nu i sängen med min sorg och plåster i armvecken efter ytterligare en provtagningsrunda av så många. Jag inser att jag har gett upp hoppet om att vi kommer hitta vad som är fel, och det är så bottenlöst dränerande att tänka på att jag kommer att få leva såhär sjuk resten av mitt liv. Nu är det 14 månader sedan jag sist hade mens. Har underställ, 2 täcken över kroppen och fryser ändå så det smärtar. En puls på 40 slag per minut och återkommande blodsockerfall. Det kan inte ska vara såhär för alltid. Allt jag önskar mig är att få bli frisk igen.

  11. Jag vill erkänna att jag ljuger ofta för min släkt för jag orkar inte träffa dom, jag vill inte träffa dom. Jag är väldigt konflikträdd så ljuger för det mesta om att jag jobbar eller att jag är sjuk. Jag orkar inte med tjafset som skulle uppstå, även om jag ibland bara skulle vilja be dom sköta sitt så sköter jag mitt så är det färdigt så. Men jag vet att skitsnack skulle uppstå och jag inte där än att jag kan ta den fighten.
    Jag hoppas att jag en dag ska slippa detta, ta tjuren vid hornen och säga mitt och sen får det vara bra så. Men jag är som sagt inte där än, utan tar till vita lögner istället, tyvärr…

  12. Jag är 25 år gammal, pluggar och har min sambo på 35 år. Någonstans har vi ju alla stora grejer kvar såsom hus och barn, o jag bara känner att jag är så jädra sent på det med studier samtidigt som det inte finns någon annan väg (jobbade på Ica innan där min kropp strejkar helt). Jag blir så frustrerad över att jag inte tagit tag i studierna tidigare o att jag inte kan påverka detta nu. Samtidigt som jag är otroligt hård mot mig själv, inser inte mitt egenvärde för fem öre och pressar mig upp över öronen (annars är jag inte värd ngt tror jag 🙄). Får KBT för mina tidigare händelser i livet såsom ätstörningar, mobbing, allmän psykisk ohälsa, rädsla och social fobi. Det går framåt. Jag är ändå positiv och ser det goda men jag klandrar mig för att jag stoppar processen så att säga

  13. Jag är så fruktansvärt hårt mot mig själv och har en sådan dålig syn på mig själv. Ibland på nätterna när jag inte kan sova så kan jag tänka att jag inte förtjänar att ligga i sängen och försöka sova, utan istället borde jag sitta uppe och tentaplugga. Sen ska jag kliva upp i ottan och springa intervaller på löpbandet tills benen kroknar och sen så ska jag sitta och plugga till olika tentor och examinationer tills hjärnan inte orkar mer. Dock så kommer det ju dagar då jag inte klarade av att kliva upp i ottan och springa tills benen inte bar och sen så kunde jag inte fokusera på plugget heller. Då känner jag mig så fruktansvärt dålig som människa. Det låter så sjukt när jag sitter och skriver det såhär i efterhand, men det är det som samtidigt tynger mig. Kram på er och grattis till er fina dotter!

  14. Hej alla ni fina! <3 Är 30 år gammal och har fortfarande inte träffat mannen i mitt liv. Våndas och mår dagligen dåligt över detta och är rädd att jag aldrig ska träffa ngn! Vill också bli sambo, få barn osv. och känner att tiden bara går, Har dejtat via Tinder osv. men mest träffat skitstövlar eller killar som det av en eller annan anledning inte känts rätt med. Oron över att jag aldrig kommer träffa ngn att skaffa familj med håller på att äta upp mig :(. Är det ngn annan som känner igen sig? Eller ngn som varit i denna situation? Hur gjorde ni? Alla tankar och tips tas tacksamt emot!

    1. Åh, jag känner igen mig så mycket. Hade slutat tro att jag någonsin skulle träffa någon och mådde så dåligt. Dagen innan min 29-årsdag bara hände det och ett år senare är jag så jävla kär. Mitt enda råd är att försöka att släppa det, även om det är väldigt svårt. Aktivera dig/gå ut/var social med dina vänner för DIN skull, inte med syfte att träffa någon. Gör allt du vill, pausa inte livet i väntan på honom. Vill du tillexempel bo i hus på landet men är osäker på om du vågar själv – testa! Tänker du att när du träffar någon så ska ni resa ihop – skit i det, åk iväg själv! Dörrar öppnas på vägen. Kram ♡

    2. Våga fundera igenom vad du vill ha och möjliga vägar dit. Många säger ”sluta tänk på det så dyker han upp”, medan jag menar att man aktivt måste jobba för att öka sina chanser att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Handla i en ny matbutik ett tag, testa ett nytt gym, lägg till nån otillgänglig snygging du skulle vilja träffa på Facebook. Var social och snacka runt när du träffar nya killar i olika sammanhang – det är ju ingen som vet att du är singel eller vad du är ute efter! Ta dina tillfällen. Och gå när det är fest, man träffar ingen genom att sitta hemma.

  15. Vilken fantastisk idé och så mycket fint, jobbigt och tragiskt ni delar med er av. Tack för att ni delar med er ❤

    Jag är så orolig för min syster. Hon har sån ångest och klarar inte av att gå till jobbet. Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Trots att jag själv är sjukpensionär pga min psykiska ohälsa.

  16. Hej och tack! Grattis till flickan!
    Jag förstår dig precis i allt du gör med Edith och förklarar hur du får ihop det och allt sånt, för jag fick en liten prins den 19/09 (bara 3 veckor mellan). Har skrivit till dig tidigare om att jag var en vecka före dig i graviditeten men min prins kom vecka 38 och 4 dagar. Jag hann inte gå över tiden och det är det ända som jag inte fick känna av som du fick. Våran amning gick åtill helvete, jag hade inte läst på om den biten och trodde det skulle komma nartuligt. Vilket jag hade fel i. Jag tror det kan vara kort tungband. Eller egentligen vet jag ingenting, mitt problem är att jag inte kan sluta att tänka på det. Vad var det jag gjorde fel. Speciellt när det är tyst och när jag inte har något speciellt att tänka på. Men skulle jag fortsätta att amma tror jag skulle gått in i en förlossningsdepression. Tack igen för att jag fickan skriva av mig!!

  17. Jag försökte ta livet av mig. Misslyckades och är inte ett dugg tacksam eller glad över det. Det finns bra saker i mitt liv, det finns personer som betyder massor men inte ens det räcker för att vilja stå ut. Dessutom känner jag mig konatant otacksam och dum som egentligen hat det bra men ändå intr vill leva.

    1. Hej! Vill bara säga att jag själv befann mig i en liknande situation för några år sedan! Jag kände ingen mening men något och ingen glädje för något. Jag kände mig bara tom. Fastän jag hade en stöttande familj och eg. hade det bra (utåt sätt) så ville jag inte leva. Men nu några år senare har jag en underbar son och en man som älskar mig och jag har hittat tillbaka till mig själv och mår bra. Så jag vill säga till dig att hur skit allt än känns nu så kommer det inte alltid att vara så! Det blir bättre! Prata med en psykolog och gör saker som får dig att må bra. Så kommer du tids nog att må bättre! Ge inte upp! Kram 🙂

    2. Du har lyckats som inte tog livet av dig!
      Du måste leva!
      Jag tycker också livet är mest tortyr, lider av svår depression, har varit inlagd många gånger och äter mycket mediciner. Men det känns svart.
      Men det är meningen att vi ska leva. Det bara är så.
      Kram Maria

  18. Jag har denna veckan gått på mitt första möte med en psykolog vilket känns så skönt. Efter ett missfall och två års försök till att bli gravid känns det som att jag inte känner igen mig själv. Jag är inte glad längre bara ledsen eller uppgiven. Jag är så trött på ”tänkt inte på de så händer det” och ”det ordnar sig”. Det var en sådan befrielse att prata med någon som inte försökte trösta med färdiga fraser. Jag har varit så rädd och nervös för att söka samtalsstöd och nu sotter jag här och undrar varför jag väntade så länge. Kram till alla er där ute vad ni än må tampas med!

  19. Hej!
    Jag älskar dessa tillfällen till bikt. Själv är jag precis nu inlagd på psyk. Har varit här drygt en vecka och lär bli kvar lika länge till. Jag är van vid att köra på och bita ihop. Heltidsstudier och flera kroniska sjukdomar som innebär kronisk värk. Utöver det även PTSD. Nu ligger jag här under landstingsfilten och känner mig helt uppgiven. Hon som brukar älska livet vill nu dö. Det är så förkrossande hemskt.

    Hoppas att ni andra får en fin helg, oavsett vad ni gör. Stor kram!

    1. Å, träffade mig rakt in i hjärtat. Skickar över all pepp och styrka jag kan och hoppas du hittar tillbaka att älska livet <3

  20. Känner mig bara så ensam och misslyckad. Känns som att det alltid är jag som blir lämnad utanför, på jobbet, i skolan, i privatlivet. Som att det alltid är mig folk glömmer att fråga om jag vill vara med och göra något. Ex, ska skriva mitt examensarbete snart och alla andra har någon att skriva med, men självklart är det jag som står ensam och tvivlar så på mig själv att jag kommer klara detta, jag som är så otillräcklig som jag är ensam. Och det jobbigaste är att eftersom det alltid är jag som står ensam kvar vad det än rör sig om så måste ju felet ligga hos mig ju? Om det på så många oberoende ställen alltid är jag som inte passar in, kan komma någon nära, vara lite prioriterad i någons liv så måste det ju vara fel på mig?
    Har vänner, en underbar sambo och familj men känns ändå så ensamt, är det någon som kan känna igen sig? Utåt ser det ut som man har allt, det går bra i livet fast man känner sig så ensam och misslyckad.

    1. Jag känner så igen mig.! Jag känner mig också så ensam. Jag har knappt några vänner heller. Jobb som är helt ok, familj och barn men känner mig ändå ensam. 🙁

    2. Jag känner också igen mig. Har sambo, en underbar familj, en bästa vän. Men ändå är jag så ensam. Inte heller prioriterad och har svårt att komma folk nära och komma in i gäng osv.. Det gör mig så ledsen.

  21. Jag tror att jag har en identitetskris. Vet inte hur jag ska hitta/komma fram till vem jag är? Jag blir så imponerad och inspirerad när jag ser/hör andra människor stå upp för sig själva, säga vad de tycker på ett självsäkert sätt, kan säga emot och må bra, har en egen stil, lever praktiskt på ett sätt de valt osv.
    Men försöker jag vara jag genom att t ex säga ifrån när någon annan gör fel eller säger något orättvist – personerna (olika alltså) ifråga svarar nästan alltid med ett ogillande och lyssnar inte på mig och kan hålla med mig (de har faktiskt gjort fel, inte bara som jag tycker), typ erkänner ja mitt agerande var fel, jag ber om ursäkt – utan de är otrevliga mot mig och då får JAG sen brottas med vad har jag sagt? Varför behövde jag säga det, det var väl onödigt, nu ogillar den personen mig. Varför sa jag något alls? Typ får jag ta plats i världen alls? Och så har jag en oro i magen i flera dagar… JAG mår dåligt och den ANDRA har gjort fel. Det är faktiskt helt sjukt! Har många människor noll självkritik och kan erkänna när de har/gör fel? Hur kan andra komma undan med att bete sig som skit rent ut sagt?
    Så jag brottas väl med dålig självkänsla – är det så?
    Jag kan verkligen inte förstå hur människor gör som har sin stil, står upp för sig själva, vet vad de ska svara när de blir illa behandlade osv och blir (verkar i alla fall) RESPEKTERADE för den de är hela tiden. Blir de tagna på allvar som jag inte blir?
    Eller är det jobbigt för dem också och de får inte ständigt medhåll men de är STARKA nog i sig själva att ta ogillande, de kopplar inte alls ihop med sitt eget värde?
    Förstår någon detta? 🙂
    Jag känner att jag aldrig kommer kunna vara mig själv om jag ska få ångest så fort jag inte får medhåll. För det är ju inte alltid det accepteras – den man är eller det man säger. Hur lever man med det och ändå känner mig värdefull?

    1. Å, känns som om det är jag som skrivit detta. Känner igen mig så väl i allt, och känns lite skönare att veta att jag inte är ensam om att känna så. Letar också efter mig själv, och kan inte heller förstå hur alla andra kan vara så säkra på vilka det är, alltid bli respekterade för vilka de är och våga vara sig själva. Men om du och jag nu känner samma sak, så måste de finnas flera där ute, så vi är inte ensamma. Vi får kämpa på och en dag så hoppas jag att vi också kan tas för de som vet vilka de är och bli respekterade för de val vi gör. Kämpa på <3

  22. Jag ska iväg på ett läger med mitt lag i helgen och jag klarar inte av att äta med andra, tycker det är jättejobbigt och jag vet att folk granskar mig. Vet inte vad jag ska göra för jag måste ju äta för att prestera men kan inte göra det med andra.

    1. Tänk på att om ALLA andra kan äta det som erbjuds så kan du också. Vad är det värsta som kan hända? Att någon ska kommentera eller tycka något om vad/hur du äter? Brukar du bry dig om vad andra äter? Varför skulle någon då bry som om dig och ditt ätande?

      Fokusera på att ha kul på lägret, gör tokiga saker med dina lagkamrater och träna/ät för att utvecklas inom sporten. Den här tiden kommer bara en gång, sen kanske aldrig mer. Ta hand om dig.

  23. Jag har det hyfsat bra men det är nåt som hela tiden skaver och det är min dåliga självkänsla. Jag har så svårt att se mitt eget värde, jag tycker alltid att någon annan kan saker bättre än mig och har viktigare åsikter än mig och jag är även konflikträdd. Det påverkar mina relationer till andra och det är jättejobbigt.. vet inte hur jag ska göra för att bli mer säker i mig själv.

    1. Hej Annie,

      Jag känner igen mig så i det du skriver, jag är likadan! Kan inte alls se mitt eget värde och vågar inte säga till/ta upp saker för att jag är rädd för konflikter eller att någon ska bli arg. Men jag har börjat träffa en kurator, vilket jag kan rekommendera, och lite har jag faktiskt börjat stå upp för mig själv 🙂 jag försöker att mer och mer utgå från hur JAG känner och hur JAG vill, inte vad någon annan tycker. Om det är något som gör att jag mår dåligt, då måste jag ta upp det. Jag är jätteduktig på att måla fan på väggen, men när jag tagit upp det jag mår dåligt över med vederbörande, har det inte alls varit så hemskt och jag har mått så bra efteråt! Så det kan jag rekommendera, börja med de små ”fajterna”, typ om någon avbryter dig när du pratar, eller någon kompis har betett sig taskigt. Det behöver inte vara så hemskt som man tror. Jag tror på dig! <3

  24. Jag är så galet tacksam över mitt liv! Försöker att alltid se det lilla som är bra i allt, istället för att se det negativa. Jag är tillsammans med en helt fantastisk kille, som verkligen låter mig vara den jag är! Han försöker aldrig ändra på mig. Vi har precis varit iväg på jobb utomlands tillsammans, bara en sån sak gör mig så tacksam! Vi bor inte ihop men träffas varje helg, och vi har börjat planera lite lätt att flytta ihop. Vi gör roliga saker ihop, som att resa, äta god mat, säger gulliga saker till varandra, peppar varandra i svåra stunder. Vi tar verkligen fram det bästa ur varandra. Han är 18 år äldre än mig och han har barn som inte är många år yngre än mig, men även det har gått så jäkla bra! Tack tack tack! Det finns dock en sak som jag ofta får höra, och det är att vi inte vill ha barn ihop. Jag har inga egna barn och vill faktiskt inte ha. Det är tyvärr en grej som många inte förstår sig på. De säger bara att jag ”inte vuxit upp än”. Sånt gör mig så arg! Varför kan mitt beslut inte bara få vara mitt? Eller vårt beslut i det här fallet? Vi är så glada som det är, att vi har hittat varandra.

  25. Jag blev mamma för cirka ett år sedan till en underbar son. Han är en riktigt solstråle och ger mig så otroligt mycket glädje. Min största rädsla är att det ska hända honom någonting. Det gör att jag ibland inte kan somna, måste gå in och kolla att han lever när hans sover. Men mitt störta problem är att jag via sociala medier läser historier om alla barn som har dött när de varit små eller fått någon allvarlig sjukdom. Jag läser och läser, och tårarna bara rinner ner när jag gör det (även nu när jag skriver om det).

    Jag vet inte helt vad jag ska göra åt det. Det känns som att jag missar mycket glädje med min bebis när jag är ledsen och orolig för att det ska hända honom någonting. Jag kan inte njuta av att allt är bra nu, och det är så otroligt frustrerande.

    1. Jag har inget bra svar på hur du ska hantera dessa känslor men jag förstår precis vad du menar. Jag är gravid med mitt första barn och några av de första veckorna kantades av att jag inte vågade vara glad pga att rädslan över att det skulle hända någonting tog över mig helt. Jag vill bara säga att du inte är ensam, men försök att låta bli att läsa på nätet om sådan som gör dig rädd. Kram!

    2. Jag har också varit mycket i den rädslan och är fortfarande men i mindre omfattning. Och i ”normal” dos är det en oro du delar med alla föräldrar!
      Men det är inte bra när det blir för stor oro. Jag har behövt samtalshjälp och det rekommenderar jag starkt! Man behöver hjälp att komma ur det. Precis som du säger så vill man ha ett till största delen glädjefyllt liv med sina barn!
      Kontakta BVC och berätta om detta och att du behöver prata med någon. De har psykolog på vårdcentralen.
      Konkret har jag också behövt sluta läsa på nätet, bloggar, Facebook, nyheter. Skippa detta och ”mata” dig med positiva, riktiga saker i stället. Jag läser feel good-romaner (inga deckare längre), bakar, lyssnar på musik, promenerar. Träffa andra mammor och dela livet med dem. Se barnet leka.
      Lycka till!

  26. Har träffat en kille i två månader. Allt var toppen till en början. Sen började jag märka en förändring i hans intresse. Trots ärliga frågor från mitt håll fick jag till svar att det inte var något, att han tycker om mig och vill fortsätta träffas. Har nu förstått att han haft en annan tjej som han skrivit till och träffat. Han är egentligen ingenting att hänga i julgranen för han är svartsjuk av sig, har en tendens till att dricka för mycket och är nog egentligen ganska svinig av sig. Ändå ligger jag här och är jätteledsen. Inte över att vi inte ska ses mer, för det hade jag redan bestämt mig för. Vet att jag förtjänar bättre än så. Men är så otroligt ledsen över att han ljugit för mig, trots mina ärliga frågor. Förstår inte varför man inte tar chansen att säga som det är när chansen ges.

    1. Åh vill bara hoppa in här och säga SKIT I HONOM! Han är ABSOLUT INTE värd dig. Vet du, för ett år sen så började jag få känslor för min bästa killkompis, jag sa ingenting och nekade såklart för mig själv osv. Vi började flirta lite med varandra sådär ”oskyldigt” men jag tog det såklart som tecken på att han kanske ville något mer ändå. Hur som helst, lång historia kort så blev jag utnyttjad av honom flera gånger och tillslut kom det fram att han förstod att jag tyckte om honom och det tog han nytta av.. Tillslut fick jag nog, jag sa att jag tyckte om honom och att han hade behandlat mig som skit. Han höll med och gav ett ynkligt förlåt men jag känner fortfarande att jag har mycket att säga honom. Iallafall, DAGEN EFTER detta, träffar jag min nuvarande pojkvän som jag är så löjligt kär i så jag spricker. Vi är bästa vänner, jag är så trygg och lycklig med honom och jag har aldrig känt på det här viset förut. Nu är vi sambos och jag svävar på moln.
      Så SLÄPP DEN DÄR IDIOTEN. Medan du håller fast i honom finns det någon annan där ute som SÅ GÄRNA vill träffa dig och som kommer älska dig och uppskatta dig till oändlighet. Lycka till och kram<3

      1. Tack snälla Ronja för dina fina och upplyftande ord! Va roligt att du träffat en riktigt bra kille efter. Kram och lycka till själv <3

      2. Åh vad jag känner igen mig. Har varit kär i min killkompis ett tag. Vi började mysa och dela säng och till slut berättade jag att jag gillar honom och frågade vad vi hade på gång. Han svarade att han inte kände på det sättet och vi avbröt men nu fem månader senare ligger vi med varandra och har det jättemysigt men jag vågar inte ta upp det igen eftersom jag är rädd att han ska dissa mig igen. Risken är väl att han utnyttjar mina känslor samtidigt som jag vet att han är världens snällaste och finaste kille. Han är dessutom mitt ex’s kompis.

  27. Såg du inte dokumentären ”Leva utan att dö”. Många barn idag drabbas av diabetes typ 1 och kunskapen är ALLDELES för låg. Folk tror de vet vad diabetes typ 1 innebär men de har egentligen ingen aning. Vem som helst kan drabbas. Jihde fick diabetes typ 1 för 5 år sedan och Molly Sandén för några år sen. Nu träder de fram och berättar.

    De ökar radikalt bland små barn. Detta måste få ett stopp, folk måste förstå denna komplexa sjukdom för att vilja skänka pengar. Se den på tv3play. Det ska även gå en diabetesgala på tisdag den 14 november på världsdiabetesdagen, Sverige första diabetesgala, direktsänd med många kändisar, här kommer nog folk få en helt annan förståelse. Många idag förstår inte denna hemska sjukdom. Gör detta för alla de stackars små barn som lider av diabetes. Kolla i alla fall på antingen dokumentären eller sätt en påminnelse på mobilen på tisdag, kl 20.00 tv3.

    Det är även viktigt att lära sig symtomen för diabetes typ 1 om era barn skulle få sjukdomen, går det för lång innan man upptäcker sjukdomen kan man hamna i koma och värsta fall dö.
    Instagram: @diabetesgalan @jihdesdiabetes #diabetesgalan #öppendiabetes KRAM

  28. Jag var på dejt i veckan med en jättesnäll och rolig kille. Men som den expert jag är på att överanalysera har jag gjort det även här. Jag vet inte om jag tyckte om honom för att just han var trevlig och för att jag bara träffat douchebags som inte velat vara med mig fast jag blivit förälskad i dom innan. Alltså om det var just hans personlighet eller om det var hans koncept som jag alltid velat träffa men aldrig träffat förut. Och att jag då kanske inte gillar honom egentligen utan mer hans snällhet, att han ställer personliga frågor tillbaka och verkar vilja veta genuint. Fast det är ju det jag vill? Men ja jag vet inte.

    Okej, himla oklart skrivet men jag hoppas någon förstår. Kram på er och dig Sofia <3

    1. Ge honom några dejter till så att du kan få bättre känsla för vilket intresse av honom du har? Om det är honom som person eller hans snällhet..

  29. Jag har jobbat ett år på min ”nya arbetsplats”. Från dag ett kände jag att jag inte passar in varken i arbetsgruppen eller arbetssättet. Det finns ju ingenting som heter struktur eller rutiner vilket jag tycker är jätteviktigt. Jag är en presationsprinsessa som alltid vill prestera på topp, vilket inte går i den här gruppen. Jag har efter ett år inte fått några vettiga arbetsuppgifter utan det jag får göra är att ”städa” efter de andra, göra de uppgifter de inte tycker är roliga eller får chans att glänsa över, detta har jag pratat med mina chefer om och det svaret jag får är ”ja, för det är ju bara dig det är ordning på”. Att gå till en arbetsplats där man inte trivs med de man arbetar tillsammans med eller med sina arbetsuppgifter tär på mig, en stor klump i magen infinner sig så fort jag ska dit och sömnlösa nätter blir allt vanligare. Jag måste bryta det här dåliga mönstret.

    …..Men idag ska jag på arbetsintervju och det ska bli så jäkla kul!

    1. Säg upp dig! Det är inte värt det. Jag jobbade på ett jobb i fyra månader men hade ångest tre av dessa månader. Sa upp mig utan nytt jobb och det löste sig direkt. Nu har jag ett nytt jobb och mår så bra igen. Mitt bästs och modigaste beslut. Heja dig!

    2. Som föregående, byt jobb så snabbt som möjligt. Jag hade också ett jobb jag verkligen inte trivdes med i ca 1 år och det har tyvärr gjort att jag fått en sämre självkänsla och det tar ett tag att bygga tillbaka dit jag var innan det jobbet. Dessutom är jobbet så stor del av ens liv, har du ett bra jobb med härliga kollegor kan hela ditt liv förändras till det bättre. Du får nya vänner och växer som person och vad är inte viktigare än det? Stort lycka till på arbetsintervjun! Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..