HUR KÄNNER DU DIG HÄR OCH NU?

Torsdag. Hur känns just den här torsdagen? Fylls du av ett glatt pirr i magen när du ser dagens planering eller vill du helst stänga locket och återgå till sömnen? Eller så kanske du fylls av en salig blandning av känslor och diverse vardagsnoja.

Oavsett vilket så är det snällt mot sig själv att stanna upp och ta ett andetag i nuet.

Att uppmärksamma sitt ”hur känner jag mig här och nu” med öppna ögon och vara i det som är, utan att bara fortsätta framåt med robotliknande förmåga. Det kan vara så enkelt som att säga god morgon till sig själv och dra några djupa andetag innan man kliver ur sängen.

Eller så noggrant som att skriva ner några rader i sin dagbok eller att placera sig i någon skön ställning och bara sitta kvar en stund.

halsa

Ännu snällare blir det om vi bjuder oss själv på att skicka positiv energi till vår personlighet och balsamera våra brister i att vi gör så gott vi kan och att det är tillräckligt bra. Och påminna oss om att uppskatta det vi faktiskt har.

 

  1. Här och nu. En sån otrolig lättnad. Blandad med ångest och rädsla, men ändå lättad. Idag har jag bestämt mig. Jag ska göra en abort. Det gör mig inte till en fruktansvärd människa. Den tar inte bort mitt människovärde. Den förstör inte mitt liv. Jag vill bli förälder, men inte här och nu. Killen jag är gravid med ska inte bli far till mina barn. Och det är rätt beslut. Även om jag ser barn och bebisar överallt. Trots att en familj är det finaste som finns, ska det här inte bli en familj för mig nu. Att ha bestämt sig. Det är frihet.

  2. En bra fråga att ställa sig ibland och bra påminnelse att vara snäll mot sig själv. Just idag är jag ganska pigg och vaken trots att jag är inne på en i raden av dagar med huvudvärk senaste tiden. Jag är tacksam för att jag tar vara på mina pauser och ägnar dem åt meditation och återhämtning. Det är vad jag behöver just nu. Får jag det så klarar jag resten ganska bra 🙂

  3. Tack Fia. Behövde de här orden. Kämpar med att söka nya jobb varje dag och gå på intervjuer i Stockholm. Fick precis ett samtal om att jag tyvärr inte fick tjänsten, den här gången heller. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag går igenom varje intervju i mitt huvud om och om igen för att analysera vad jag gjorde för fel.. Men ska försöka tänka mer som du skriver. Jag gör så gott jag kan. För mer kan man ju inte göra.

  4. Jag är så himla less. Jag blev klar lärare för två år sen och jag har liksom aldrig hittat rätt. Första jobbet som SFI-lärare var kanske lugnast, men jag ville in i skolvärlden. Jag har hankat mig mellan olika skolor, den ena kaosigare än den andra. Jag har kämpat och slitit. Haft ångest över att jag inte klarat stå ut. Det ska ju vara så himla jobbigt det här första året. Mitt första år har varit helt ORIMLIGT jobbigt. Jag har sagt upp mig TVÅ ggr på ett år för att jag inte mår bra på arbetsplatsen, imorgon så blir det tredje gången.. Det enda jobbet jag trivdes riktigt bra på var bara ett vikariat på två månader, så jag var tvungen att lämna dem. Jag har alltid pratat med rektorerna, men antingen har de inte varit bra på att lyssna eller så har de bara inte kunnat göra något åt situationen. Varje gång blir de helt paff över att jag säger upp mig. I augusti blev jag så utmattad av allt bytande och all ångest, jag fick kraftiga stressymptom och min gamla agorafobi och ångestattacker från gymnasiet kom tillbaka. Jag blev sjukskriven och bröt med den skolan totalt.
    Jag började plugga istället, men jag har mått så dåligt så det har varit svårt. Jag har kämpat även under hösten med mina återkommande fobier och sorg efter jobbet som jag inte orkade med, ifrågasättande av mig själv, av läraryrket. Jag har dock sakta men säkert mått bättre och jag tog en liten grupp franska som jag skulle undervisa en gång i veckan och det har gått riktigt bra. Jag ville trappa upp ännu mer häromveckan för att få igång lite rutiner och tänkte, ”när mådde jag senast okej? jo när jag jobbade med SFI”. Jag tog ett 55% jobb på SFI hos min gamla arbetsgivare men på annan ort, andra kollegor, andra chefer. Eftersom det var min gamla arbetsgivare och fick ett bra intryck av rektorerna på intervjun så gjorde jag inte mina säkerhetskollar innan jag tog jobbet (fråga om att träffa kollegerna, frågade hur de jobbade med stress, hur arbetssituationen var på stället osv). Jag har ändå lärt mig att dubbelkolla saker, men det är svårt ändå. Jag har jobbat tre dagar och jag känner mig totalt lurad. Eller jag vet inte, om jag inte ville se tecknen? Jag kom hem från jobbet i måndags och hade en helt sjukt ont i hjärtat av stress och ångest. Det är ett sånt KAOS på den här arbetsplatsen, kollegorna är så sjukt missnöjda med sin ledning, de ska jobba digitalt med en online lärobok men har inte datorer så det räcker till eleverna, de har inte ens en lista på vilka elever som ska vara i min grupp, flertalet kollegor har sagt ”välkommen till kaoset”, det känns som om ledning och lärare inte kommunicerar med varandra alls, HR är inkallade för att krishantera. Jag pratade med min rektor igår om allt det här och hon raljerade nästan över hur stort och infekterat det blivit men lovade att det KOMMER lugna sig.. Jag ville säga upp mig men det snurrade bara i huvudet ”tre uppsägningar på ett år.. TRE UPPSÄGNINGAR på ett ÅR?!” Idag sjukanmälde jag mig för att jag inte klarade av att gå dit och känner mig så himla dålig. Samtidigt så är det som om jag har slutat bry mig. Jag orkar inte längre bry mig om att det går ut över eleverna eller kollegorna att jag sjukanmäler mig. Jag nästan bli provocerad över att ohälsan typ inte tas på allvar!! Är det mig det är fel på? Hur lär jag mig sålla? Hur hittar jag en rimlig arbetsplats? Hur tar jag mig tillbaka?
    Detta blev en jättelång kommentar och jag vet att du inte är någon professionell psykolog eller nåt, men du har ofta så bra tankar kring sånt här. Jag vet liksom inte vem jag ska prata med heller. För alla mina nära säger ju såklart att det inte är mig det är fel på och tycker mest synd om mig, men man märker att vissa liksom känner att de får slut på saker att säga och då känns det ÄNNU mer som om det handlar om mig och inte mina arbetsplatser. Vet inte om du har någon take on this, men det var skönt att skriva av sig.
    Tack för alla dina visdomsord. De hjälper mycket. <3

    1. Hej! Nu var det ju inte riktigt min kommentar du bad om förstås, men jag känner så väl igen mig i din beskrivning att jag inte kan låta bli att svara. Jag är utbildad lärare, jobbade i fem år innan jag gick in i väggen. Det är en väldigt speciell miljö, jag är glad att jag har fått prova på mitt drömyrke men lättad över att jag till slut insåg att det inte är ett jobb för mig – i alla fall inte som det ser ut i dagsläget, med all stress, stora klasser och allt extra jobb som tillkommer utanför själva lektionerna. Så det är inte alls fel på dig, det är miljön det är fel på! Jag kände mig också ensam eftersom jag inte fick någon hjälp när jag bad om det och alla verkade tycka det var helt normalt att alltid vara galet stressad. Men så ska inte livet vara, fortsätt inte slå huvudet blodigt mot väggen utan sök dig någonstans där du kan må bra och där dina förmågor kommer till sin rätt. Tänk på att ta hand om dig själv, du måste själv må bra för att kunna ta hand om andra. Jag fick prata med en kurator när jag gick in i väggen, fick hjälp via vårdcentralen. Kan rekommendera det, att prata med någon, för det är så lätt att bara se fel hos sig själv när man inte får stöd från sina kollegor. Önskar dig verkligen lycka till, var rädd om dig och tro inte för ett ögonblick att det är dig det är fel på! <3

      1. Åh, tack för din kommentar ändå!! <3 Känns skönt att veta att man inte är ensam ivf och du har nog rätt angående miljön och stressen i skolvärlden är så normaliserad. Jag tror också att jag fått noll tolerans för bullshit de senaste åren eftersom jag har sett så mycket och börjat lessna, så jag har svårt att motivera mig för att ta det också som jag tror många gör.
        Jag ska träffa en psykolog på vårdcentralen idag så jag kommer ur mitt eget huvud lite. Tack!

  5. Sprudlande glad över vissa saker som händer i livet, men samtidigt VÄLDIGT vardagstrött 🙂 Det känner jag i varje por när jag stannar upp…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..