KROPPEN EFTER FÖRLOSSNINGEN

Någon frågade mig hur kroppen känns efter förlossningen och jag kom på mig själv med att säga att den typ känns som vanligt. Och med det menade jag att det faktum att magen är borta, att jag känner mig lätt i kroppen, att jag nu kan promenera med tryck i steget för första gången sedan typ mitten av graviditeten och att allt känns så smidigt som det brukar eftersom magen inte längre är i vägen.

Men å andra sidan så är kroppen inte alls som vanligt, såklart. Jag har funderat mycket på huruvida jag ska skriva det här inlägget eller ej eftersom det både kan vara ointressant och känsligt. Men eftersom många önskat det så kör vi.

Jag gick upp ungefär 13 kilo (vägde mig sällan så har inte exakt koll). Magen pekade mycket framåt och var vad folk sa en typisk ”pojkmage”. Den blev rätt enorm där på slutet.

22 september, 3 veckor innan hon kom (gick 9 dagar över tiden) ↓

ptfia-kroppen-efter-forlossning

9 oktober, tre dagar innan hon kom ↓

10 oktober, två dagar innan hon kom ↓

Första veckan var jag öm i underlivet och väldigt rädd för stygnen, eller ja, rädd för att peta för mycket och förstöra något. Baddade med iskallt vatten efter toabesök och var väldigt försiktig när jag duschade, satt mig ner osv. Upplevde att det här minskade snabbt andra veckan och ömheten försvann. Eftersom jag hade kateter efter förlossningen så har jag (och är fortfarande) öm i urinröret. Känner det ibland när jag reser mig snabbt och det känns ibland obekvämt.

Spände mig i början när jag ammade så fick snabbt en stenhård knöl i vänster axel som jag fortfarande kämpar med. Det värker dagligen och jag försöker lindra med varm vetepåse, cirkulationsövningar, att slappna av när jag bär och ammar, att Kim masserar osv. men den håller i sig för det mesta.

Det absolut jobbigaste var de första dagarna hemma när jag var fruktansvärt svag efter blodförlusten, magmusklerna var icke-existerande, rygg och axlar värkte och mjölken rann till så jag plötsligt fick enorma bröst (eh, enorma för mig som har små bröst i vanliga fall) och hela jag blev som en ostkrok som knappt orkade resa mig ur soffan pga orkade inte hålla uppe min egna kropp.

Avslaget började sina redan efter tre veckor då den värsta blödningen var över och efter det hade jag trosskydd ungefär två veckor till och nu är det i princip helt borta.

Magen var som en påse i början och har sedan dragit ihop sig lite hela tiden. Huden är lösare och magen är överlag mjukare. Det kändes stört omöjligt att magen ens skulle kunna komma i närheten av sitt gamla utseende men nu känns det ändå någorlunda rimligt på sikt. Med tanke på hur stor den var så är det förbaskat coolt att det funkar.

Jag kommer inte i mina gamla byxor (över magen och midjan) riktigt än. Har insett att jag haft en tunn midja så är tveksam till om jag kommer att kunna ha de byxorna igen. Känner än så länge ingen stress över det utan är mer nyfiken på att se hur kroppen kommer att ändras och bli med tiden.

16 oktober, 4 dagar efter förlossningen ↓

8 november, 4 veckor efter förlossningen ↓

Idag, nästan prick 6 veckor efter ↓

Med tanke på att Edith var så stor (53 cm lång och 4420 gr) och att mitt underliv såg ut som två fläskkotletter (Kims beskrivning, hehehehe) när hon pressades ut så är det ett under att det var tillbaka i sin vanliga storlek och form redan typ dagen efter. Kom lindrigt undan med två små bristningar grad två och ett blåmärke på insidan. Det som syddes verkar vara bra gjort och stygnen är inte längre kvar. Däremot så känner jag skillnad. Det kommer in luft när jag till exempel sträckt ut i någon yogaposition med benet uppe och om jag t.ex. tar mig ur sängen med Edith i famnen. Upplever även att utseendet har ändrats litegrann. Och musklerna är såklart inte återhämtade ännu. Jobbar på med knipövningar så gott som dagligen och övar på hålla knipet. Ska på återbesök hos barnmorskan om två veckor.

Magmusklerna verkar ha återhämtat sig bra och när jag kände förra veckan så har de gått ihop så pass att det nu är mindre än ett finger i mellan. Gör ländryggspressar, övar på att aktivera magen när jag reser mig, sitter, står och går och har gjort någon planka.

Och nu känner jag mig nästan helt hundra efter blodförlusten. Blir fortfarande yr ibland om jag reser mig för snabbt från golvet (vi har skötbädden på golvet i badrummet så blir mycket upp och ner per dag), men i övrigt så känner jag mig starkare och starkare för varje vecka. Är så tacksam över att det gått så bra med tanke på att kroppen skakade i panik bara jag försökte flytta ett ben några centimeter någon timme efter förlossningen. Första dagarna efter att vi kom hem så var jag bara hemma och låg i soffan och sängen medan Kim tog all markservice och bytte och lyfte Edith. Tre dagar efter gick vi runt kvarteret (vilket var det längsta för mig sedan förlossningen) och höll på att svimma när vi kom till bilen. Fem dagar efter så gick jag två hundra meter för att äta en pizza och fick frossa och grät av kraftlöshet på vägen hem. Sju dagar efter så gick vi hundra meter till en bänk, fikade, gick sjuttio meter till en annan bänk och sedan hem – och jag lade mig på soffan och hulkgrät att Kim och syrran måste komma och mata mig. Sedan däckade jag två timmar.

Just nu så mår kroppen relativt bra och har återhämtat sig över förväntan. Har dock ont i axlar och är allmänt svag. Längtar tills jag kan börja styrketräna igen. Såhär efter förlossningen så är jag så oerhört imponerad över kroppens förmåga att läka. Det är så förbannat coolt!

Sammanfattningsvis. Kvinnokroppen är SVINCOOL.

 

 

 

  1. Emma skriver:

    En ska ju inte jämföra men kan ändå inte låta bli. Mitt barn är 3 år och min mage ser ut som din 4-veckorsmage. Det går lätt att spänna den platt men allt är liksom uttänjt, även musklerna när de inte spänns. Men mitt livs kärlek och glädje har ju bott där inne i 9 månader så jag försöker älska magen ändå. Vissa dagar går det bra, andra inte så bra. Tycker att det är fint att du delar med sig så öppet!

    1. ptfia skriver:

      Tack för att du delar med dig och för att du läser! <3 <3

  2. Emma skriver:

    Tack! Vet du, den dagen jag blir gravid kommer jag leta upp varenda inlägg du skrivit från början till slut på din preggo/bebis-resa! Så sund & inspirerande! För att finna lugn & trygghet, återigen tack för att du delar dina ofantligt kloka tankar, resonemang, tips- allt! (Edith, så fin hon är, stort grattis! Det är så underligt, du vet när man följer någon på soc.medier så många år, då känns det verkligen som en nära vän. Jag blev liksom såå glad för er skull när hon kom :). Kram Emma

    1. ptfia skriver:

      <3 <3 <3 Går rakt in i hjärtat!!

  3. Johanna skriver:

    TACK för att du delar med dig. Jag funderar mycket på sånt här (har inga egna barn) och känner mig så okunnig om hur kropp och psyke påverkas efter graviditeten. Upplever också att det inte är accepterat/önskvärt att fråga ut andra mammor i min närhet om det. Du gör skillnad som skriver så öppet om det. <3

  4. Petra skriver:

    Hej Fia! Tack för ett ärligt inlägg om hur hela kroppen (rygg, mage, underliv och psyket) känns efter en graviditet och förlossning! Så fint att läsa och få ta del av, jag är själv livrädd för en eventuell förlossning och hur kroppen ändras av det, ifall jag blir gravid i framtiden.

  5. Sandra skriver:

    Tack för ett fint inlägg. Hade tänkt att efterfråga precis ett sånt här inlägg. Du skriver så varmt och fint om kroppen och det gör mig glad. Jag försöker alltid vara så snäll mot migsjälv som möjligt då allt annat känns orimligt, har jag en ”elak” dag läser jag gärna något/några av dina snälla inlägg som en påminnelse om tacksamhet mot min kropp som bär mig genom hela livet och som förhoppningsvis en dag också ska ge mig ett barn. Så än en gång, tack för din varma själ och snälla ord.

    1. ptfia skriver:

      Tusen tack för dina värmande ord och för att du läser! <3

Lämna ett svar till ptfia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..