Vi behöver förändra vår syn på träning!

Jag skrev ett inlägg som uppmuntrade till rörelse – eller i mitt huvud så var det en uppmuntran till att röra på sin kropp. Prestationsfri och prestigelös rörelse av valfri form utifrån vad man behöver. Några kommentarer tolkade det som hurtigt och att det var fokus på träning och att det då var någonting dåligt. Just de här kommentarerna berättade att de kämpar med sin utmattning och att det blev jobbigt att läsa inlägget eftersom deras kroppar just nu behöver en annan typ av träning/rörelse.

Jag förstår det. Jag har själv varit där och vet hur förbaskat frustrerad jag var.

Men hur vi ser på träning. Varför är ordet träning så förstört idag? Och hur kommer det sig att vi har hamnat i ett läge där allt som syftar till att använda kroppen (kalla det vad man vill – rörelse, träning, motion, aktivitet etc) är så laddat med prestation och hets? Vad tycker ni är träningshets?

Är det när man bara uppmuntrar att använda sin kropp och röra på sig? Eller är det när man … ja, vad är hets? Det vore så intressant att diskutera detta!

 

 

  1. Ida skriver:

    Ja herregud. Träning för mig har på senare år blivit väldigt prestationsbundet. Höga krav. Hård träning ska det vara. Antingen stenhårda intervaller av något slag, eller ett stenhårt pass i gymmet. Och är man inte sopslut när man går därifrån har man egentligen inte tränat. Ungefär så.

    Jag älskar att röra på mig, i olika former och är en riktig periodare. Den enda träning jag håller mig vid är promenader och ridning (har dock ingen häst nu).
    Men jag vågar knäppt nämna ordet träning längre då det känns som att man aldrig gör nog. Eller att man tränat för ”lamt”.
    Så himla trist då jag tycker träning är all form av rörelse egentligen. En promenad, en rask promenad, jogga, intervaller, gym, cykla, yoga osv.

    Men det är ett väldigt laddat ämne. För att inte tala om att du sen också ska se bra ut när du tränar. Senaste tightsen, snygg topp, skor, pulsklocka osv osv osv. Allt man ”ska ha” för att ens en gång kunna träna.
    Ibland känns det som att det räcker med ett par bra skor och mjuka kläder för att röra sig.

    Tack för den mest sunda hälsobloggen jag läst! Dina inlägg är alltid så kloka och vettiga!

  2. Ett tips till alla är att lyssna på Kropp & Själs (podd/radioprogram från SR) senaste avsnitt ”Träning för gymhatare”. Titeln är lite missvisande, för vad de pratar mest om är träning vs motion, där de konstaterar att man inte måste TRÄNA (i bemärkelsen prestationsinriktat) utan att det viktigaste för att uppnå de flesta hälsofördelar är att MOTIONERA (i bemärkelsen hålla igång kroppen).

    Kram!

    1. PT-Fia skriver:

      Tusen tack för tips! Kram!

  3. Jag förstår vad alla menar men jag för min del tycker det är otroligt tråkigt att det ska bli negativa kommentarer SÅ FORT någon nämner träning nu för tiden – det är nästan som att folk bara vill se VILA överallt. Men de flesta i dagens samhälle rör sig ändå ohälsosamt för lite och jag tänker att att uppmuntra för mycket av det är ju inte bra heller. Balans är ju det optimala men det innebär ju inte att radera träningen då.

    Det är tråkigt när det blir träningshets och prestation men någonstans har man ändå ett eget ansvar att sortera tänker jag. Jag tycker det är tråkigt att man inte ens får promota ett hårt GÖTT träningspass idag utan att vissa ser det som hets.

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig av dina tankar! Viktigt att lyfta!

  4. Sigrid skriver:

    För mig blir nog träning hets så fort det blir en prestation. Och det är väldigt svårt att komma ifrån dessa prestationer i vårt samhälle.

    Varje dag slås jag av mängder av information från våra flöden om vad jag bör göra. Jag bör läsa till läkare med allt vad det innebär (se: vara på praktik och ta plats och ta få mig, läsa mängder av kurslitteratur, sammanfatta vackra kompendier mm.), jag bör träna för att må bra men samtidigt också tycka att det är kul, jag bör läsa böcker, se på serier, träffa vänner, baka kakor men inte bli tjock, festa men inte bli bakis osv osv.

    Senaste veckorna har jag genomfört ett kost och träningsschema från Anna och Philip, två träningsprofiler i Stockholm. Jag åt deras matlådor och tränade deras pass, gick deras promenader. Men så var jag placerad i Kalmar, sov i en säng som inte var min, försökte prestera på praktiken och så ska man socialisera på helgerna, försöka ligga och vara det sexiga man bör vara som 23-årig tjej utan partner.

    Jag gick in i träningsperioden med inställningen att sluta om jag fick ångest. Och nu fyra veckor senare har jag slutat. För direkt blev träningen fokuserad på kalorier och mitt utseende. På min prestation i den. Hur tungt jag lyfte. Hur ofta jag tränade. Hur lite jag åt. Hur snabbt jag genomförde passen.

    Så jag tror att hetsen är det. När det blir ett måste och en prestation. Och det varierar utifrån de förutsättningar vi har – vilka också varierar.

    Tack Sofia för att du drar i våra neuron att tänka extra. Jag är mer än min träning.

    1. PT-Fia skriver:

      Tusen tack för att du delar med dig! <3

  5. Bella skriver:

    Det här är supersvårt verkligen. Gränsen mellan att bli inspirerad och pressad/stressad av träningspersoner på sociala medier är så hårfin. Jag har tänkt på detta mycket på senaste då jag märkt att jag blivit mer negativt påverkad än jag trodde genom dessa instagram-flöden. Jag ska försöka förklara.

    Jag följer t.ex. många träningspersoner på instagram. Allt från personer som tävlar inom fitness till ”träningsprofiler” och vanliga tonårstjejer. Är själv 20 år gammal. Exempel på dessa är Denice Moberg, Hanna Öberg, Frida Johanss, Anna Stålnacke osv. I början kände jag mig inspirerad. Jag såg deras vältränade kroppar, deras tunga lyft och deras jobbiga plyo och kände inspiration till att göra det samma. Men samtidigt såg jag deras ris, broccoli, torsk, nötfärs, proteinpuddingar osv och blev stressad över att jag alltid verkade äta mycket mer än dom. Och träna mycket mindre?!

    Detta resulterade i att jag började träna mer. Många verkade köra styrkepass på förmiddagen för att sedan gå tillbaka till gymmet och köra cardio på kvällen, eller tvärtom. Helt plötsligt var det normalt att köra två pass om dagen, och självklart bara med en Nocco i kroppen innan första passet. Så jag började göra likadant, även jag började träna både på morgonen och på kvällen. Äta kvarg, lax, torsk, ris, sötpotatis och kaseinpudding. Frågan är om jag blev inspirerad till detta av influensers eller om jag blev hetsad till det av influensers? Resultatet av detta blev i alla fall att jag nu väger 49 kilo, är 167 cm lång och har en något skruvad relation till mat och träning. Jag älskar det, så länge det går enligt min plan och som jag planerat. Kommer det något emellan så är ångesten brutal. Ortorexi deluxe.

    Nu när har tänkt efter så har jag verkligen insett hur påverkad jag är av alla influensers, bloggare och instagrammare. Jag jämför mig SÅ mycket. Både när det kommer till hur kroppar ser ut, hur mycket som äts, hur tungt som lyfts och hur mycket det tränas. När jag står mellan två beslut så tänker jag direkt på hur någon av dessa träningsprofilerna hade gjort. Det kan t.ex. vara att jag äter en måltid som de brukar äta till middag. Men jag känner mig inte mätt. När jag då funderar på om jag ska ta något till att äta, så kommer jag snabbt fram till att ”nej det borde jag inte, Frida behövde inte äta mer än detta och hon tränade också två pass idag så då behöver inte jag det heller. Då kommer jag aldrig få hennes kropp”. Samma sak om jag kanske vaknar på morgonen innan ett planerat styrkepass och känner mig superhungrig och lite hängig. Då tänker jag om det skulle vara bra med en banan innan passet men svaret mitt huvud ger mig då är såklart ”Anna Stålnacke behöver ju inte ens en banan innan hennes PLYO pass med Aspenskog, klart jag inte ska behöva det heller till mitt lilla ryggpass. Då kommer jag aldrig bli lika bra som henne”.

    Genom att följa så många olika profiler som har något man vill ha (kroppen, strykan osv) så är det så lätt att falla in i att göra som dessa till helt orimliga gränser. Fast än jag innerst inne vet att vi lever helt egna liv. Men samtidigt beskyller jag mig själv helt otroligt om jag äter tre ägg istället för två för jag vet att någon träningsprofil alltid bara tar två. Eller om jag tar 2 dl havregryn istället för en som någon instagrammare gör.

    Det är svårt det här. Jag kämpar med att gå upp i vikt men ser samtidigt hur lite alla äter och jämför mig med dessa. Kan inte njuta om jag inte vet att jag gör ”rätt”.

    Helskotta vad svårt det kan vara med inspirerande människor ibland.
    Och helskotta vad svårt det kan vara att bara lyssna på sin kropp och sitt inre förnuft. Jag vet ju vad jag borde göra, jag kan bara inte göra det, för jag vill inte vara ”sämre”.

    Förlåt för en lång kommentar men tack för en inspirerande blogg, du behövs verkligen.

    1. Linn skriver:

      Bella! Det du skriver är så rätt!! Man blir så mycket mer påverkad än vad man kan kanske tror/vill erkänna för sig själv.
      Man jämför med andra både hur mkt, vad dem äter och hur mkt dem tränar. Så fort man inte gör likadant ser man det som ett ”misslyckande”. Känner igen mig precis och hamnade i samma situation som du beskriver!

      Min resa är påbörjad för att hitta min väg & balans i livet! Tips som jag gjorde, plocka bort instagram ett tag framöver o se hur det är 🙂

      Kämpa på o lycka till!

    1. PT-Fia skriver:

      Tack, tack tack för att du delar med dig! <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..