Månadens bikt

Tack Kanada! Och framförallt tack syrran och Liam för de här (nästan) två veckorna. Det har varit helt fantastiskt och jag är så glad över att få uppleva det här. Nu ska vi snart kliva på planet tillbaka till Sverige så jag passar på att lämna över ordet till er i månadens bikt. Vi hörs imorgon när jag kommit hem igen. Kram!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Ekho skriver:

    Jag kämpar varje dag med att bli mer bekväm och trygg i mig själv, att våga säga ifrån och inte vara rädd att trampa någon på tårna. Försöka att inte säga förlåt för minsta lilla och stå upp för mig själv och för dom jag älskar.
    Jag blir arg på mig själv när jag bara sitter och är tyst, jag blir arg på mig själv för att jag säger ifrån, jag blir arg på andra människor när dom blir sura på mig när jag inte alltid går efter deras pipa (Eller vad man nu säger)
    Jag försöker lära mig att det är ok att inte vara omtyckt av alla, och det är ok att inte tycka om alla heller, men det är så svårt, alla mina tankar om att vara ´´perfekt´´ sitter i sedan tonåren och sitter så djupt kvar, att bli älskad och omtyckt av alla i familjen, jobbet och omgivningen, men det kommer alltid finnas någon som inte tycker om en, det är svårt för mig att acceptera..

  2. Tina skriver:

    Hej Fia! Jag har löst din blogg länge och ser upp till dig mycket. Jag har ett problem, vore så tacksam om du ville skriva något kring det, någon gång när du har möjlighet.
    Sedan jag fick barn för 1,5 år sedan så har min kropp och sinne hamnat i någon konstant oros och obekvämhetskänsla. Jag hittar ingen plats i vardagen där jag har ett inre lugn. All tid går åt planering, att oroa mig för en massa saker, ha dåligt samvete för att jag inte ser mig själv som en bra mamma, glömma saker, ha ångestkänslor, svårt att fokusera på mitt jobb, osv i all evighet.
    Har på sista tiden börjat tänka på att göra ngt åt min hälsa (mentala och fysiska) men hittar inte vägen. Jag vill träna, och gör det då och då, men när jag väl tränar tänker jag på annat. ”Hur ska jag lösa det här. Vad händer imorgon. Vad gör min man och dottern just nu, har han full koll på henne osv. Jag har provat olika andningsövningar på kvällen, men ligger bara och tänker. Har en konstant spänd känsla speciellt i rygg och nacke.
    Maten funkar inte heller. Jag har tappat rutiner, får stort stresspåslag av att planera matlagning och handling. Äter aldrig mellanmål längre.
    Dagarna går bara i ett. Somnar runt 20 varje kväll, kan inte hålla ögonen öppna länge än så. Måste hitta vägen tillbaka till livet och den lugna och organiserade person jag vet att jag är innerst inne. Nu blev det här väldigt långt. Kram till dig och din fina familj!

  3. Känner mig dränerad, uttömd på kraft, lust och känslor. Har i flera år visat tecken på utmattning och blev i höstas deprimerad. Allt är bättre nu, jag är på väg tillbaka. Inte till samma liv och mitt gamla jag, men till något nytt. Något bättre och hälsosammare. Jag känner känslor igen, genuin glädje. Jag har nära till skratt, är glad i livet, tacksam och nyfiken. Jag är inte rädd för sorgen längre, inte rädd för de känslorna som tynger ner. Sorgen, ilskan, irritationen, frustationen, ångesten, tomheten. De hör till, de bör kännas, de bör uttryckas, de bör levas. Lagom mängd och kontrasterna blir fina, ger livet mer nyans. Men trots alla dessa bevis på att jag är på rätt väg kan jag inte annat än tveka så fort jag har en låg dag. Alla minnen, hemska känslor och tankar dyker genast upp på näthinnan. Den genomskärande sorgen, trycket över bröstet, tunga andetagen, tomma blicken och tunga kroppen. Allt känns så nära, så färskt fortfarande och jag inbillar mig att jag över en natt skall ramla ner där igen. Innerst inne vet jag att det inte kommer ske. Det är inte länge sen jag mådde som sämst, men jag är ändå en go bit ifrån det, allt blir bättre dag för dag. Jag jobbar ju medvetet för att det skall bli bättre. Jag vill lita på att jag aldrig kommer hamna där igen, inte på grund av självhat och destruktivitet. Men det tar tid. Allt tar tid, och jag har ju precis lärt mig älska mig själv.

    Våren gör det svårare, ljuset är så starkt. Plötsligt skall livet upplevas, i nya dimensioner, en genomskärande ny födelse, allt spricker ut i färgglatt blomster. Men jag vill inte blomstra, jag orkar inte vara färggrann. Jag vill bara bli hel igen, hålla ihop, helst av allt vill jag vara en liten liten blomma i pastell färg.
    Snälla vår sol, var snäll mot mig. Värm mig, blända mig ej.

  4. Tess skriver:

    Du är underbar Fia! Tack för att du finns och för att du är så generös. Och så behövligt att få skriva av sig ibland.

    Har varit nedstämd/deprimerad sen i början av hösten, men har äntligen börjat känna att det lättar. Så tråkigt och meningslöst att inte känna igen sig själv.
    Har svårt att känna mig bekväm i terapin jag påbörjat och beter mig som ett as mot min killa pga ständigt dåligt humör. Längtar efter att må bra igen och förhoppningsvis slippa känna sånt självhat.

    1. Mia skriver:

      Jag känner också självhat. Har varit djupt deprimerad och haft kontakt med psykiatrin med regelbundna inläggningar i ca 15 år. Det har gått mycket utför, sämre med isolering, misslyckandekänslor och en ond cirkel när jag blivit sjukskriven. Det onda ger det onda tyvärr. Det är hemskt. Har mått bättre nu detta året då jag varit fysiskt frisk utan förkylningar och då har kommit igång med lite träning vilket gjort mig gladare och starkare.😃 Har dragits med infektioner under många år då jag inte skött mig alls. Så det gäller väl tror jag att inte dras ner av sjuka och falska tankar om att man är värdelös eller dålig. Vi är ju alla värdefulla och älskade av iallafall Gud. Jag har inte lyckats själv med detta, utan är riktigt trött och förbannad på mig själv och jag häller ut skiten på min stackars sjuka mamma. Det är inte lätt att vara deprimerad. Men vi måste väl tro på att det lönar sig att jobba med sig själv genom tex terapi. Det är verkligen inte lätt. Jag har bara skrivit av mig nu. Så ta inte detta så allvarligt.
      Ta hand om dig!

  5. Den här vintern har slipat ner mig. Flytt. Två små barn. Knas med pengar. Förkylningar och magsjuka. Sömnbristen har lett till att jag fått ganska mycket ångest som satt sig i kroppen. Ont i ryggen, nacken, handleden gör ont av att bära barn. Men mest känns det som att jag får inte många minuter för att göra sånt jag tycker är kul. Är i grunden en väldigt kreariv person, men eftersom jag servar dygnet runt finns ingen tid för annat. Ingen ork framförallt. Så redo för vår nu. Ser framför mig hur jag drar på träningskläder och tassar iväg på en löprunda. Hör musik i mitt huvud. Det gör mig lugn att åtminstone veta att den jag var innan barnen kom fortfarande finns där inne. Då gäller bara att hitta en väg ut för henne. Nån som har nåt tips på hur man gör för att inte tappa bort sig själv i alla måsten?

    1. Emma skriver:

      Kanske boken ”tid att leva” vore något, jag tyckte den hjälpte mycket för egen del 😊

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..