Det är mitt eget förbannade ansvar

Som jag skrev förra veckan så har jag känt mig trött de senaste veckorna. Sådär att kroppen blev tröttare och tröttare för varje dag som gick trots att jag vilade – och för mig som ex-utbränd så är det en skrämmande insikt. Jag var redo att bli orolig för att jag tagit på mig för mycket och gått över någon gräns när jag insåg det: Det är mitt eget ansvar att vända det här nu. Det är mitt eget förbannade ansvar att ta hand om mig själv och inte utsätta min kropp för skada igen. Jag har inte tagit mig såhär långt, till ett friskt liv, för att bryta ner mig själv och gå tillbaka till gamla mönster. Det hade varit så lätt att fortsätta köra på i ett högt tempo. Inte förändra något. Dra på sig offerkoftan och inte låtsas om det faktum att kroppen började skicka de där första varningssignalerna. Ignorera. Men är det något jag lärt mig av min sjukskrivning, utmattning, rehab och vägen tillbaka så är det att jag – för resten av mitt liv – har ett ännu större ansvar att ta hand om mig själv. Och att be om hjälp när det behövs.

Till skillnad mot tidigare i livet så svarade jag nu direkt på den här tröttheten. Pratade med Kim och konstaterade att vi behöver förändra något här hemma. Bad min koordinator Elin att hålla kalendern luftigare framöver och vi pusslade så några dagar blev fria direkt. Jag bokade av ett lunchmöte i fredags och var istället utomhus med en vän hela dagen. Fick sova ut i lördags. Och jag har vilat och tagit det väldigt lugnt. Och min kropp svarar! Idag känner jag mig lite starkare. Jag fick varningssignalerna, gav kroppen vad den efterfrågade och kroppen svarade. Tack!

  1. AH skriver:

    Det tufft och svårt att erkänna och lämna ut sig som du gör men det behövs. Jag känner igen mig och förstår att jag borde börja tänka mer på mitt välmående. Det är svårt, t o m att lägga in semesterdagar blir jobbigt när man har kollegor som inte kan låta bli att komma med syrliga kommentarer eller ge den där blicken så att man får dåligt samvete. Undrar ibland hur dessa människor som har svårt att känna sympati eller bara inte kan låta andra sköta sitt fungerar. Just nu känns min hälsa och min familj viktigare än arbetet som jag har lagt hela min skäl i alldeles för många år. Det måste finnas en balans. Tack för att du klarar av att sätta ord på det som är så viktigt.

  2. Petra skriver:

    Tack för detta inlägg.
    Kan känna såhär ”aaaaah så skönt att läsa och påminnas och se att andra går med liknande tankar och känslor”. Och samtidigt bli irriterad på mig själv och tänka ”HUR många gånger behöver jag höra/läsa/fatta detta innan det kommer naturligt!?” Tacksam om tips kring hur du resonerar och handskas med eventuella ångestkänslor eller dåligt samvete i samband med att du sätter dig själv först och pusslar om. Galet att det ska behövas, men du har så kloka tankar så du kan säkert guida oss andra rätt! Själv känner jag mig alltid så besvärlig! Oavsett om det är familj, vänner eller jobb.
    Kram, och vila på! 🙂

  3. Emma skriver:

    Jag känner igen mig.. och jag behövde precis dessa ord idag! Jag har absolut inte lyssnat på min kropp de senaste veckorna trots varningssignaler. Tack för orden, jag ska ta tag i detta omgående!

    /Emma

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig! <3

  4. Vad viktigt det är att själv ta ansvar och inte skjuta över på någon annan. Det kan vara svårt att se, men som du säger det är mitt egna ansvar att ta hand om mig själv!

  5. Sandra skriver:

    Väldigt fin läsning! <3
    …Men hur gör man exakt det där – boka av, boka om, boka bort – utan att få så dåligt samvete att man får lika mycket ångest av det istället? Det tycker jag är så svårt…

    1. PT-Fia skriver:

      Kan lyfta det i ett eget inlägg! <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..