Det här med att tvivla på sin egen förmåga …

pt-fia-blogg9
Det är något märkligt som pågår i mig. Jag insåg nyligen att jag måste ha någon form av dåligt självförtroende. Upplever inte att jag har dåligt självförtroende överlag men när det kommer till en del grejer i jobbet är jag hopplös. Trodde till exempel inte att träningsresan som jag skrev om i våras skulle bli av. Men så fick vi in 70 intresseanmälningar på typ en dag och det blev fullbokat direkt. Jag ska ju ta upp min podcast Ofiltrerat igen och innan jag mailade potentiella gäster så trodde jag inte att någon skulle att vilja vara med. Men inom en kvart så är tre gäster bekräftade och bokade och det fortsätter fyllas på. När jag är i bloggsammanhang så tror jag inte att någon vet vad jag heter eller vad jag gör, men det vet ju de flesta eftersom jag varit i branschen länge.

Och såhär håller jag på. Misstror mitt eget på något sätt. Tror inte att saker och ting ska bli av eller fungera. Och det konstigaste av allt? Samtidigt så är jag så väldigt trygg i min förmåga. Jag vet vad jag är duktig på och är sällan nervös. Men blir ändå ofta genuint förvånad när t.ex. resan blir fullbokad direkt och när någon har koll på mig i sociala medier. Det är svårt att formulera eftersom jag själv inte riktigt landat i vad det är. Finns det någon som känner igen sig?

Länge höll jag också på med känslan av att någon skulle ”komma på mig”. Som att någon skulle avslöja mig när det gick för bra. Det har jag hört och läst är rätt vanligt så det har lagt sig en del, men det här andra lever kvar. Om det ens är dåligt självförtroende. Jahapp. Det var dagens något osorterade tankar från mitt huvud! Glad måndag!

  1. Oj vad jag känner igen mig i det du skriver 😝
    Tvivlar ofta på min förmåga och tror att jag inte duger..
    Jobbar på det och gör framsteg, men även vurpor..
    Men kör man mer i diket så kör man ju inte vidare därnere utan man kör upp, lite så tänker jag när jag vurpar 💪
    Svårt att ta in att människor gillar det jag gör..
    Om ingen ger feedback tänker jag att det var dåligt..
    😝
    Men…
    Det blir bättre och bättre och det känner jag mig glad över 😃

    Tack för att du delar med dig så ärligt av dig själv ❤️

  2. Lite så känner jag oxå, men inför mig själv. Pluggar folkhälsovetenskap och vet att jag ör bra på att hjälpa folk att komma i rätt riktning, jag trivs med det jag gör och tror på att det här är det jag ska göra i livet, men sen kommer tankarna, är jag verkligen bra eller inbillar jag mig bara? Jag kanske är totalt värdelös efter min utbildning och kanske inte kommer klara av det jag vill jobba med. Hoppas att jag har fel!
    Therese

  3. Känner igen mig i det, att jag tror att ingen vet vem jag är och att jag egentligen är en bluff typ.

    Det knäppaste var när jag var gravid med första barnet, vilket var efterlängtat, vilket fall så kände jag mig som en bluff och att jag skulle bli påkommen när jag handlade bebiskläder. Hade känslan att jag nog inte skulle bli mamma på riktigt utan bara hittat på allt och att jag skulle bli tillrättavisa när nån upptäckte det. Dock försvann den
    känslan av vara bluff när magen blev större.

    Sen just nu har jag samma problem igen med att vara en bluff. Dom vill satsa på mig på jobbet, är lärare. Nu undrar jag när dom ska komma på att jag inte är så bra egentligen….

  4. Alltså just det där med att bli ”påkommen”, känner så igen mig i det! 😂 Och du skriver ju att det är ganska vanligt. Jag vet t.ex. att jag är uppskattad på mitt jobb, men ibland kommer jag på mig själv med att fundera att tänk om de plötsligt märker att jag inte är så bra och duktig som de tror..? Alltså så lustigt! Kan det ha ngt att göra med att man har olika personligheter på t.ex. jobbet och hemma? Att man känner att man låtsas vara någon annan i sitt jobb-jag? Intressant!

  5. Jag tänker såhär: De saker du räknar upp som du är osäker inför är sånt som faktiskt ligger utanför din kontroll. Du kan ju aldrig veta på förhand om någon ska anmäla sig till träningsresan, vill vara med i din podd eller har råkat komma i kontakt med din blogg på nätet. Däremot saker där du faktiskt ska prestera något konkret, typ föreläsa, göra något samarbete eller skriva ett blogginlägg, där känner du dig trygg i att du kan leverera det som efterfrågas av din uppdragsgivare/dig själv och du har mer kontroll över om du kommer att lyckas eller inte. Det skulle kanske kunna förklara hur det kommer sig att du har dåligt självförtroende inför vissa saker och inte andra. Bara en tanke 🙂

  6. Älskar dessa ”ostrukturerade” inlägg som innehåller alla möjliga tankar från dig. Du är så bra Fia! 😘

  7. Låter likt impostor syndrome och är jättevanligt bland högpresterande (särskillt kvinnor). Känner igen mig massor och det är så tröttsamt hur man kan vara trygg i sin förmåga samtidigt som det kommer slängar av att man tror att man ska misslyckas och att någon ska syna ens bluff…

    Tror detta är ett ämne som behöver pratas mycket mycket mer om!! Så bra att du tar upp det ❤️

  8. Tror det stavas ödmjukhet, att inte tro för mycket om sig själv. Men svår balans mellan ödmjukhet och dåligt självförtroende. Tror också att man skyddar sig själv genom att alltid tro det värsta för att minska besvikelsen.

  9. Vad jag känner igen mig. Visst är det konstigt att känna så egentligen, när jag innerst vet vad jag kan och vad som är en utmaning osv. Men ändå tvivlar på om det blir så eller inte..

  10. Hej! Känner också igen mig i det du skriver. Jag är väl medveten om vad jag kan o inte kan eller är sämre på. Tror jag har bra självkänsla men dåligt självförtroende. Tycker nog det blivit sämre sedan jag fick barn. Tvivlar mycket på mig själv o om jag gör rätt eller fel..
    Upplever att jag blir lättare irriterad o arg om någon säger något om vårt barn eller om mig som mamma.. sen vakar jag över mitt barn som en hök när någon annan håller henne.. skitjobbigt.

  11. EXAKT SÅ!!! Överlag upplever jag mig trygg i mig själv men uppenbarligen har jag en dos av dåligt självförtroende eftersom jag ofta tänker att ”Såpass stark/snabb är jag nog inte”, ”Blev den där kunden verkligen nöjd nu?”, kan få ett sms av en kund och tänker direkt att nu är det något som inte är helt bra, och istället vill hon berätta hur nöjd hon är!
    Hur ska vi få bort det här beteendet?!
    Såklart viktigt att behålla ödmjukhet, men vi är ju så mycket bättre än vi själva oftast tror!!
    Bra ämne att ta upp! 🙂

    Hoppas ni alla får en fin torsdag!

  12. Känner igen mig… Vet vad jag har för positiva/bra och negativa/sämre egenskaper/kunskaper osv. Jag vet att jag är bra på mycket och vad dessa saker är. Ändå känner jag mig ofta dålig. Sökt massa sommarjobb nu under vinter och vår och har fått samma svar från alla hittills – ”Vi har valt att gå vidare med en annan sökande”. Jahapp. Så dålig är jag alltså. Min pojkvän är inte redo att flytta ihop än för han har precis köpt sin första egna lägenhet och vill så hemskt gärna ha bott i något helt eget för första gången i sitt liv (varit tillsammans ca. 10 månader) – det är ju mig det är fel på för hade han bara känt liiiite mer för mig hade han kunnat flytta ihop med mig (när det i själva verket är så att han ju säger att han visst vill ha ett liv och en framtid med mig, och alla är ju olika och att han inte är inte redo ÄN beror ju på honom, inte på mig). Äej vet inte. Är deppig. Känner mig dålig, fel, lat, okunnig, som icke-sambo”material”, trött osv osv. Dålig period i livet. Vill bara ha ett jobb, en sambo, ett liv att trivas i. Inget är som jag vill just nu och det får mig att få ännu sämre självkänsla och självförtroende än jag redan har. Jag är inte bra nog för ett jobb och inte bra nog att bli sambo med.

    1. Jag var sambo men en kille under nästan 1 år, sen köpte han en lägenhet som han bor i nu. Det var viktigt för honom att ha något eget och bo själv under en period för att i framtiden vara sambo igen. Att din kille vill bo själv betyder inte att han inte tycker om dig och vill ha en framtid med dig ❤

      1. TACK <3 så skönt att se någon annan som har det likadant. Ser bara hur alla vänner är sambo hit och sambo dit och så sitter jag här, med en kille som vill va med mig nu och i framtiden och som älskar mig MEN som inte vill vara sambo, och jag känner bara att varför?? Men din och min kille verkar ju tänka/känna lite lika, skönt att se att det är fler som har det så…

        En fråga bara – hur hanterade du det? Tyckte du inte det var konstigt eller jobbigt att gå från sambo till icke-sambo (vi har "tvingats" vara sambo mellan hans flyttar)? Blev du inte ledsen när han köpte en egen lägenhet?

        kram och tack! <3

  13. Igenkänning! Särskilt det här att jag alltid tror och tar för givet att ingen kommer ihåg mig trots att vi har träffats tidigare, att jag lätt är en sån man glömmer. Har nog att göra med att när jag var en osäker och väldigt blyg, tillbakadragen tonåring och var på fester så var det flera gånger som folk hälsade på mig som att det var första gången vi sågs, trots att vi hälsat på varandra på tidigare fester. Det där sitter kvar och jag blir alltid lika förvånad när någon kommer ihåg mig.

  14. Kan absolut känna igen mig i det även om jag också har både gott självförtroende och känner trygg i min kompetens och mina färdigheter. Vet inte hur det kommer sig eller om det beror på att bluffsyndromet. Det är dock jättevanligt enligt vissa forskare, upp till 80 % av oss drabbas av känslan av att vara en bluff mer eller mindre regelbundet. Så där är du inte ensam!

    Länk till artikel med källa: http://www.bossbloggen.se/kanner-du-dig-som-en-bluff/

  15. Ja. Oh Ja. Att någon skulle upptäcka den såkallade bluffen med en. Och påtala den. Och vadå för bluff egentligen? Att jag innerst inne är rädd? Rädd för de- tyvärr – onda, elaka, styrande, nedtryckande människor som faktiskt existerar på denna jord. Tillsammans med deras förgiftande kommentarer. Det är vad jag är rädd för. Att dem skall sprida sin ”sanning” inuti mig. Men- Vatten på en gås! Jag försöker påminna mig om att dem är lika rädda som jag. Men för min istället eventuella framfart, att den skulle stjäla ljus över deras scen.
    Tack för att du adresserar dina reflektioner. <3

  16. Känner igen mig så mycket! Jag har snart studerat klart en utbildning på 5 år och borde vara rätt klar över att jag kan det jag studerat. Ska börja ett nytt jobb i juni och undrar om jag ens kommer lyckas. Men samtidigt vet jag att jag är duktig och brukar lösa utmaningar jag ställs inför. Det är så märkligt att man samtidigt som man har ett bra självförtroende kan brottas med känslan av att inte vara helt på banan!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..