Därför ska du sluta skynda dig!

ptfia3-2
Häromdagen skyndade jag mig prick hela dagen. Jag hade glömt att jag hade ett telefonmöte bokat klockan tio, kom på det när det ringde samtidigt som jag var på väg till en kompis. Så jag tog mötet på väg till Liljeholmen och eftersom jag var lite sen så skyndade jag mig. Pushade barnvagnen upp och ner för backarna längs årstaviken samtidigt som jag försökte vara smart, lyhörd och kreativ i mötet och ha koll på min sovande bebis. Och komma i tid till min kompisdejt.

Sedan blev det att jag skyndade mig några gånger till och plötsligt var det dags att runda av för att ta sig hem för att möta upp min koordinator Elin för att lassa grejer på vagnen som vi skulle ha till veckans gruppträning. Hade tänkt ta tvärbanan men eftersom vädret var strålande och jag hellre ville gå men knappt skulle hinna så skyndade jag mig hem igen. Småsprang hela vägen hem från Liljeholmen. Sedan var det på håret att vi missade färjan över till söder så vi skyndade oss dit. Ja, ni fattar.

Och vet ni varför det här suger? För när vi kommer upp i tempo så börjar vi liksom speeda på hela livet och plötsligt blir vi stressade och pressade. Och börjar gå snabbare, göra saker snabbare och skynda oss fast vi inte har bråttom. Hela den här dagen kändes jobbig. Jag hade en rush i kroppen, hade svårt att vara i stunden och tittade hela tiden på klockan för att skynda vidare. Var liksom på konstant. Och lite jäktad. Obekväm.

Om det pågår länge så ökar stressnivån och vi kan börja uppleva att vi har massssssssssor att göra hela tiden och att det är så ssssssstressigt, trots att det kanske inte är det – eftersom vi skyndar oss, jäktar och gör allt för snabbt. Är speedade.

Kim säger alltid att jag är så långsam. Jag är långsam när jag ska göra mig klar för att lägga mig (bara tvätta ansiktet, rutiner osv), när jag ska göra mig klar för att gå, när jag ska handla osv. Och jag är ju det, nu. Innan jag blev sjuk i utmattningsdepression så gjorde jag allting snabbt. Jag kom ofta springande med andan i halsen utan anledning. Jag tävlingscyklade med mig själv till jobbet. Jag nästan sprang fram på gatorna fast jag var ledig och inte hade någon tid att passa. Allt gick fort fort fort. Och jag var ju stressad …

Först nu insåg jag att ja, som Kim säger så gör jag ju allting i ett betydligt lugnare tempo och upplever sällan att jag är stressad trots att jag i perioder har (för) mycket att göra. Alltså kan det vara värt att försöka skynda sig mindre och försöka att ta ner tempot i livet en aning.

  1. Sofie skriver:

    Hej Fia!

    Jag känner SÅ igen mig jag också och jag kan bara instämma! Jag vill, som ett tillägg, meddela med mig av en insikt jag fick för ett tag sedan, som fick mig att dra ner på trakten. Du vet, att göra något bara för sin egen skull är tyvärr alltför ofta inte skäl nog för många, däribland mig själv (jag glömmer bort mig, trots att jag vet att bättre). Insikten var att man ju faktiskt går omkring och smittar andra med sin ”speed”! Springer jag på som bara attan och struntar i att ta paus på jobbet, jobbar över osv. Ja, då gör det någonting även med människorna i min omgivning som också dras med i tempot. Och det vill jag inte utsätta dem för. Detta motiverar mig och hjälper mig att sakta ner. Jag gör det i huvudsak för andras skull, men vinner också själv på det. 🤗💖

    1. PT-Fia skriver:

      Vad fint att du delar! <3

  2. Frida skriver:

    Igenkänning på den! Kommer på mig själv alltför ofta med att jag gåspringer fram om jag ska någonstans även fast man inte har bråttom….

  3. Jenny skriver:

    Jag funderar mycket på det där för tillfället. Är föräldraledig, har en nyfödd och en snart 2,5 åring. Visst finns tillfällen när vi faktiskt har bråttom och behöver skynda oss, men ofta har vi hur mycket tid som helst. Ändå har jag en inneboende stress.
    En 2,5 åring stressar inte. Försöker lära mig av honom. Inte börja stressa när vi äter jordgubbar i parken bara för att bussen går. Vi har ingen tid att passa och nästa buss kommer om 15 min.
    Eller försöka effektivisera i parken. Onödigt att prova varenda (identisk) gunga? Kanske, men varför inte göra det å andra sidan. Eller laga låtsasmat i ena änden av parken och gå till borden i andra änden för att ”äta”. Sen tillbaka igen för att upprepa.
    Eller frustrationen med en mental att göra lista i stil med fixa disken när man fastnar med maratonamning.

  4. Tove skriver:

    Vet du vad jag upptäckte! I och med att jag läste detta. Att jag på sista tiden stressat mindre, och nu även upplever det du skriver på ett annat sätt. Vilken klok och rolig berättarröst du har! Annars kan det lätt bli, vilket jag tror säkert många faktiskt gör, att man skumläser igenom bloggar och om man är i det där stressade läget mest stannar till vid saker och läser dem fel, blir irriterad och provocerad vid ett sådant humör (eller tvärtom vid annat humör). Men när man tar sig till tid att långsamt läsa, får man hela paketet och känslan du som skribent vill förmedla. Tänk vad mycket irritation på nätet som kanske (vem vet liksom) skulle kunna skippas om man bara tog det lugnt och läste utan den där stressen att komma till nästa, inlägg, läsa klart, nästa blogg..

  5. Det har blivit en (o)vana att jag alltid gör saker snabbt. Går snabbt, cyklar snabbt, handlar snabbt, går på toa snabbt osv. Och jädrar vad svårt det är att ändra på. Hoppas du har en fin helg <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..