Lycka är bara en plats att vila i

I det senaste avsnittet av min podcast Ofiltrerat så pratar jag om det här med att livet gör ont ibland – och att det är helt normalt. Jag kan uppleva att vi lever i en tid där allt måste var perfekt, annars är det genast något fel. Som att vi glömmer att ångest, dåligt mående, trötthet, perioder av att känna att allt är fel, dåliga dagar, pms, stress och känslor av nedstämdhet, sorg, frustration, irritation och ilska är helt normalt. Det tillhör livet. Det är inte alltid något fel.

Man är inte sönderstressad för att man är stressad. Man har inte panikångest för att man har ångest. Man har inte sömnsvårigheter för att man sover dåligt i en vecka. Man är inte utbränd för att man känner sig nedbruten och utmattad i en månad. Vi måste lära oss att livet innehåller upp och ner. Ibland väldigt mycket ner. Att må dåligt är inte automatiskt farligt.

Man kan inte leva ett konstant lyckligt liv. Lånar ett citat från min första bok PT-Fias tio i topp: ”Lycka är bara en plats att vila i”.

 

Lyssna på avsnittet här ↑ eller där poddar finns!

  1. Anna skriver:

    ALLTSÅ DETTA ÄR SÅ SANT. Håller verkligen med. Alla nyanser från ljust till mörkt finns periodvis i livet, och det är helt normalt och också meningen. Annars skulle man ju aldrig vara riktigt lycklig, tror att kontrasterna behövs.

  2. A skriver:

    Du beskriver vår tid perfekt. Har känt den pressen ofta i skolan. Jag har känt att så fort jag inte kan något är det något fel på mig. Eller nu när det är dags att välja vidare studier. Jag kände förut att det var något fel på mig för att jag inte visste vad jag ville. Men nu fokuserar jag bara på att bli klar med min examen. Jag vet inte vart det ska leda till men jag väljer just nu att leva i här och nuet. Det räcker gott och väl.

  3. Elin skriver:

    Tack för de viktigaste orden på länge Fia. Ska lyssna på podden imorgon. Men så jävla viktigt <3

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för värmande ord och för att du lyssnar <3

  4. Elina skriver:

    Precis lyssnat på ditt avsnitt! Jätteintressant och härligt att lyssna på. Uppskattar att du är så öppen och ärlig!
    Vill gärna höra en uppföljning, kul att få lära känna dig via röst och inte ”bara” i text och bild 😘

    1. PT-Fia skriver:

      Vad fint att höra! Tusen tack! <3 Kramar!

  5. Karin skriver:

    jag vet att du har rätt men känner mig så oerhört träffad av det du skriver. Jag har levt med olika typer av psykisk ohälsa i perioder sedan jag var 13 år. Anorexi, självskadebeteende, ångestsyndrom osv. Det har varit kämpigt men jag har tagit mig ur det på egen hand, har jag trott. Har levt med stress på jobb och över karriär i tre års tid nu, och i måndags rann bägaren över. Jag fick panikångest. Har inga minnen av händelsen men ringde mina föräldrar och sa att jag trodde att jag skulle dö, kunde inte andas och det kändes som att jag skulle få en hjärtattack. Det har varit hemska dagar. Jag är helt slut. Min hjärna känns totalt tömd. Allt rämnar. Tar liksom tag i den sista lilla energin jag har kvar för att få hjälp. Men hon kan inte sjukskriva mig, för att mitt problem är arbetsrelaterat och det får jag ta med min arbetsgivare. Jag sa upp mig via mail i panik. Har sjukanmält mig sedan i måndags då jag bröt ihop. Förstår inte hur jag ska få hjälp. Hur långt ska man behöva sjunka för att få stöd i att ta sig upp? Måste jag börja skada mig själv igen för att bli tagen på allvar?

    Jag känner bara att det är så sjukt. Vet inte vad som kommer hända nu.

    Blev mer en bikt det här nu än en kommentar på inlägget. Men min fundering är nog kring hur vårdpersonal ser på kvinnor som mig som kommer och ber om hjälp. Ser de på det på samma sätt? Att ”det där är inte utbrändhet”, ”det där är inte en sönderstressad person”. Ser de på en och tänker ”hon överdriver”.
    Det skrämmer mig.

    1. Mia skriver:

      Jag har vart psykiskt sjuk i ca 15 år och inte lyckats bli frisk genom psykiatrin. Man ska inte behöva skada sig för att få hjälp. Sånt beteende vägrar jag stödja. Säger man hur dåligt men mår ska vården lita på det. För varför skulle man överdriva? Då är man ju bara dum. Vem vill äta medicin eller vara inlagd i onödan?
      Själv har jag svårt att ta emot hjälp och ju sämre jag mår, desto mer skuldkänslor för jag och allt blir bara värre då. Jag vet hur det är att må vidrigt och allt bara går utför.
      Hoppas det blir bättre för dig. Jobba för det!
      Kram Mia

      1. PT-Fia skriver:

        <3 <3 <3 Tack för att du delar med dig!

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig! Av det du beskriver så tänker jag att du inte behöver känna dig träffad, för du beskriver psykisk ohälsa och långvarigt dåligt mående och sjukdom. Det är något helt annat än det jag syftar på i inlägget. Hoppas hoppas att du förstår det! <3 Många kramar!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..