Månadens bikt!

Hej kompisar! Nu har det redan gått över en månad sedan förra månadens bikt. Det är alltså hög tid att köra igen. Jag läser alltid era kommentarer till de här inläggen lite extra noga (läser alltid alla) eftersom ni berättar så fint och ärligt om livet. Förra bikten måste ha varit någon slags rekord med över hundra kommentarer – eller förlåt – över hundra livsberättelser. För det är precis vad ni bjuder på. Reflektioner, tankar och upplevelser. Direkt från verkligheten. Är så tacksam för att ni hjälper mig att skapa det här forumet. Det känns värdefullt! Kram och tack för att ni väljer att dela med er! ♥

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Vi har en ”high need baby” här hemma. Och en traumatisk förlossning, felaktig eftervård och ett vidrigt sömnlöst år i bagaget. Nu börjar jag äntligen må bättre. Men blir ofta så ledsen över det som varit, och över hur svår vardagen är med sonen. Avundsjuk och bitter på de med ungar som sover, kan åka bil, kan gå vagnpromenader, kan träffa vänner, vara ute…. Allt vi gör slutar med skrik och gråt känns det som. Och folk som har ”lätta” barn förstår inte. Hur ska man någonsin våga skaffa syskon? Hur ska man orka med all trots och alla utmaningar som kommer komma framöver, när första året krävt allt och MER än man egentligen klarat?

  2. Precis kommit hem till storstan från några dagar på landet och har en krypande känsla av olust inom mig. Jag trivs så bra på landet, utan el, rinnande vatten och krav från omgivningen och funderar nu på hur jag ska kunna implementera detta lugn i min vardag. Jag kan liksom inte bara flytta heller då jag har barn varannan vecka här hemma. Håller på att repa mig från utmattningssyndrom så försöker anpassa livet till det.

  3. Jag har precis börjat dejta igen efter ett års uppehåll från allt vad dejting och män heter. Har träffat tre killar som inte alls kändes rätt på något sätt, och nu för nån vecka sen var jag på dejt med en fjärde kille som varken kändes bu eller bä, men som verkar väldigt intresserad av mig. På pappret är också mycket bra med honom, han är snäll, omtänksam, har ett ordnat liv, god relation till sin familj, tar hand om sin hälsa, vi har många gemensamma värderingar och intressen, liknande syn på framtidsmål osv. och han ser bra ut. Men jsg kan inte lita bli att känna mig väldigt osäker. Jag har tidigare alltid fallit för män som gett mig himlastormande fjärilar i magen från dejt 1, och som är väldigt, väldigt roliga och sociala (men som alla haft comittment issues) och som efter månader sv härlig dejting lämnat mig hjärtekrossad. Och det känner jag inte riktigt är så som den här killen är, vilket gör mig rädd för att behöva leva ett liv med någon som inte får mig att skratta sådär genuint som jag gjort med männen innan. Vet varken ut eller in… är jag bara rädd för riktig kärlek eller är han för tråkig för mig?

  4. Jag har en fruktansvärd sorg inom mej. För ett ár sedan upptäckte jag att min man och pappan till mina tvá barn (5 och 1 ár) hade en älskarinna . Hela mitt liv rasade. Smärtan var obeskrivlig. Min man bönade och bad om förlátelse och efter mánga om och men bestämde jag mej för att ge honom en andra chans. För barnens och familjens skull. De har varit ett otroligt svárt ár med manga ups and downs men vi ska klara detta. Min man gör allt för att hjälpa mej att gá vidare och jag känner att vár relation aldrig varit sá bra som de senaste áret. Som om vi pá riktigt förstátt vad vi verkligen vill här i livet och de är att vara tillsamans. Att man inte kan ta varandra för givet. Men djupet av min sorg och spáren efter sveket gór sá fruktansvärt ont. Kommer jag nánsin pá riktigt fá má helt bra igen?

  5. Bor utomlands i en storstad och är sååå trött på det. Trött på folks sura, konstiga mentalitet. På att det inte går att få ett bra jobb i den här stan trots att jag kan språket perfekt. På att alla mina vänner flyttar bort, en efter en. På jobbet där jag blir utnyttjad på grund av min fyrspråkighet (jag får kämpa för varje ledig dag, så fort jag är borta går hela världen under, jag får de mest obekväma arbetsturerna). ”Kan du engelska” är seriöst en fråga i det här landet och det är helt legitimt att svara nej. Så nu har jag sagt upp mig och flyttar hem till mina föräldrar en tid för att söka jobb. Det är den bästa lösningen eftersom jag inte hinner söka jobb härifrån. Det får ta den tid det tar, men jag vet att jag är värd bättre.

  6. Min svärmor gav mh två kommentarer som gjorde mig så ledsen i går.

    ”ja alltså det märks på dig att du börjar bli gammal, för du har gått upp i vikt och fått mycket former”

    Och sedan när jag berättade att jag slutat snusa ”va? Jaha? Men hur länge tänkte du hålla upp den här gången då?”

    Hon förstår inte att hon är taskig och elak. I dag ska vi på fest, tror jag ska undvika henne..

  7. Jag förstår inte varför jag inte är nöjd.

    Jag har världens bästa sambo, en jättefin lägenhet, en superbra familj, ett roligt jobb med bra kollegor & fina vänner men jag känner mig ändå inte nöjd. Jag kan känna mig deppig flera dagar i veckan fast jag ”har allt”. Jag väntar ständigt på att det ska hända någonting nytt, men vad, vet jag inte.

    Det är en sådan sjukt jobbig känsla att jag inte känner mig tillfreds någon gång.

  8. För tre år sen träffade jag mitt livs första och största kärlek. Vi sågs ett par månader innan han dumpade mig och jag blev hjärtekrossad. Efter det har vi hållit kontakten i varierande grad. Det har varit krångligt eftersom vi tycker så mycket om att vara i varandras sällskap men har haft så svårt att bara vara vänner.

    För ett halvår sen frågade han om jag ville åka till New York med honom. Det var min drömresa, men jag var tveksam till att åka med honom just för att jag var rädd att bli himlastormande kär i honom igen. Till slut sa jag ja i alla fall.

    Och vi åkte på den där resan, och den var fantastisk. Det finns ingen annan jag hellre vill vara med, ingen vars sällskap jag uppskattar mer. Och därför har vi träffats 3-4 gånger i veckan det senaste halvåret och tillbringat så mycket tid vi bara kan med varandra.

    Häromdagen såg jag en film som utspelade sig på konstmuseet The Met och jag påmindes om när vi var där ihop. Jag kände mig alldeles pirrig när jag tänkte på den där resan, och när jag tänker på vilken självklar del av min vardag han är nu. Jag är så tacksam över att jag vågade trots oroshjärnan och gick på min magkänsla och tackade ja till min drömresa. Jag är så glad över att vi nu planerar ännu en resa tillsammans, i slutet av sommaren.

    Nu är jag sådär himlastormande kär i honom igen, precis som jag var rädd för att jag skulle bli. Men jag känner mig inte rädd alls. Än har vi inte uttalat att vi är ihop, men vi tar hela tiden små steg framåt i relationen. Jag vet att vi kommer att träffas i helgen, trots att vi redan har setts tre dagar den här veckan. Och jag vet att han nästa vecka ska träffa mina vänner för första gången. Och jag kan så klart inte veta att det kommer hålla den här gången, men jag känner mig ändå lugn. Jag tror på oss.

  9. Körde slut på mig själv helt totalt under första halvåret i år. Insåg absolut inte hur illa det var, hur nära jag var och viftade som så många gånger förut bort det. Skrattade nästan när folk frågade, sa att jag var trasig på riktigt o skrattade. Denna gången la kroppen av så mkt fysiskt. Så mkt fysisk smärta i kroppen, typ konstant ont, nästan träningsvärk, magkatarr. Sen totalt sönderstressad av plugg, familjemedlem som har mått dåligt hela våren har tyngt ner mig mer än jag insett, jobbat/pluggat nästan 60 h i veckan och vilat på tok för mkt. Bröt ihop o grät nästan konstant i några dagar. Inte så konstigt I tentaplugg o när alla delar av livet kräver så mkt av en.

    Tack gode gud att min familj förstod allvaret bättre än vad jag själv gjorde. Fick insikten idag när jag lyssnade på läkarpodden om utmattningssyndrom. Kunde ju checka av alla symptom… Såå fruktansvärt jobbigt att inse. Har haft en klump i magen hela dagen. Är jag nästan utmattad? Bromsade jag i tid.

    Klarade terminatentan iaf. Tack vare familj o vänner så drog (dem) jag i nödbromsen. Jag sa upp mig från sommarjobbet. Dags att laga mig själv.

    Sov typ konstant i flera veckor. Nu 5 veckor senare börjar jag känna mig hel igen. Lugn inombords, har hunnit tänka ikapp, andas,träna, sova ofantliga mängder och äta god hälsosam mat. Har även stängt av mobilen här på landet. Tagit bort sociala medier för att koppla av.

    Undrar om jag borde söka professionell hjälp innan hösten i september drar igång? Har sagt upp alla extra jobb redan, slippa vara konstant tillgänglig, ”bara” plugga juridik på heltid. Har en tydlig lista på hur jag ska strukturera om vardagen.

    Men behöver jag hjälp? Var söker man sig? Hur hittar man bra hjälp?

    1. Hej du, jag är nog i precis samma sits, överambitiös student med alldeles för mycket på tallriken precis som du, med en fruktansvärd massa symtom som hör till utmattningssyndrom. Så har, precis som du, tagit en lugn sommar och försöker vila och ta det lugnt.
      Angående att söka hjälp tycker jag definivt du ska göra det. Det är lätt hänt att prioritera bort sådant, efter en lugn sommar som gjort att du känner dig hel igen. Men jag tror det är viktigt att ta tag i det även om du kanske lyckas styra upp det den här gången, min egen erfarenhet är att jag trillar dit igen, in i samma ohållbara mönster. Jag tror det är lätt hänt om man är en ”sådan” person. Jag har bestämt att jag ska söka hjälp för att ändra förhållningssätt, för jag vet att blir jag inte fullständigt utmattad nu, vilket jag var/är nära, så tror jag att risken är stor att jag blir det längre fram i livet. Så gör det, för din egen skull, för att hitta ett balanserat och hållbart förhållningssätt till dig själv och livet!

    2. Jag pluggar också juridik och blev helt utmattad förra sommaren, blev sjukskriven från sommarjobbet och gick igenom ungefär det du beskriver. När höstterminen började var jag orolig att jag skulle falla in i samma mönster igen men jag började gå till en psykolog på min vårdcentral och var jättenoga med att vara snäll mot mig själv och inte boka in för mkt. Nu mår jag mkt bättre! Det kan vända! Ta bort alla måsten som du klarar dig utan, till exempel extrajobb så får du hitta strategier att klara av det nödvändigaste. Det kan bli bättre!

  10. Går in i fjärde veckan i sträck med konstant ångest, panikattacker, förtvivlad gråt på kvällarna, nedstämdhet, avtrubbad, allt känns som att bestiga berg. Fruktansvärt trött, orkar inte planera saker, ljudkänslig ja listan fortsätter…. trodde det var biverkningar av preventivmedel men nu tror nära o kära att det är en liten utmattning. Boka tid till psykolog?
    Grät i en halvtimma igår och bara skrek att jag inte orkar mer…
    Och det absolut värsta är att jag är så avtrubbad att jag inte känner ngt för min kille och får bara ännu mer ångest av det.

    1. Mitt råd till dig att söka hjälp!!! Ingen ska behöva må som du beskriver. Sedan kan man få stöd av vänner och familj men det är viktigt att vända sig till vården med när nedstämdhet och oro/ångest pågår mer än någon vecka.
      Jag har haft depression två gånger och båda gångerna sökt professionellhjälp tidigt. Det blir ju aldrig värrre utan man har allt att vinna!
      Hoppas du snart mår bättre!

  11. Har haft en tuff vår. Studerar på en ort långt från familjen, det är rätt utbildning men har inte direkt vänner där vilket gör det supertufft. Har längtat så efter sommaren men nu när den är här mår jag inte alls bra. En närstående har gått bort och jag har massor med oro över kommande år, ensamheten skrämmer mig och min matångest/ortorexi får mig att känna mig extra misslyckad.vill inte ha den relationen till mat och skäms dessutom över det så. Mår också så illa över mitt utseende och känner bara att jag för alltid kommer vara ensam. Har aldrig haft en pojkvän och det känns som att det kommer förbli så. Ja, det är tufft nu helt enkelt.

  12. Första gången på länge känns allt lättare. Trodde verkligen att det skulle bli kaos då ingenting blev som planerat. Jag bröt ihop ett tag och trodde att nu är det kört, tillbaka till ruta ett, trodde verkligen. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen. Men nu, nu har det löst sig. Jag har ett jobb i sommar och semestern är bokad och klar. Efter ett helvete känns allt lättare.

  13. Jag blir besviken och arg. Jag får ångest. Jag är leden över att det alltid ska behöva vara så att det ska diskuteras hit och dit om mat. Om vad, när och hur andra äter. Pappa kan ibland blir sur och irriterad när han ser hur jag, mamma och min bror äter. Att vi ibland hetsäter olika saker. (Okej, jag, min mamma och pappa är överviktiga) vi skulle såklart behöva gå ner lite med tänkte på vår hälsa. MEN jag tycker ändå inte att det är rätt av någon annan att kommentera hur andra äter. Det är för guds skull endast individens ansvar att se efter hur en äter. Jag blir ledsen över att andra i ens omgivning ska skapa mer oro och ångest kring mat. För jag menar – matångest har jag redan i grunden. Det behövs inte direkt spädas ut ännu mer av min omgivning. Jag har pratar med min pappa om detta ett antal ggr nu. Men tillslut ledsnar jag och slutar lyssna för att jag blir lika besviken och ledsen på mig själv när jag får dessa kommentarer varje gång. Det känns ofta som man misslyckas när jag en kväll plötsligt glömmer bort mig och börjar hetsäta igen. Så snälla. Kan vi inte alla komma överens om att sluta kommentera om hur andra äter. För det skapar bara massa ledsamheter i vår omgivning.

  14. Dessa tider just nu är så fina. Jag kan komma på mig själv med att tänka att jag måste uppskatta livet just nu. Jag har rest så många år och aldrig velat landa på ett ställe för länge men nu vill jag landa för ett tag. För att kunna höra själen. Kroppen behöver ro. Jag drömmer om att hitta den där kärleken som gör livet extra bubbligt. Han kommer, när vet jag inte men en dag. Att en man i framtiden ska få bli pappa till mitt barn gör mig ängslig. Att finna rätt, att den personen ska vara den mest kärleksfulla pappan och aldrig svika. Att vi två ska dela på ett ansvar över ett liv. Vem ska kunna få ett sånt uppdrag och kärleken? Någon därute.

    Stor kram till dig Fia, du är en fin människa och sprider värme runt dig.

  15. Känns lite lättare. Blev gravid med min kille som absolut aldrig vill ha barn, bokade tid för abort och fick missfall innan det gjordes så kändes skönt, killen gjorde slut och iom att mitt hus brann upp i januari så blev jag hemlös.
    MEN, är äntligen tillbaka i naturen då jag bor i en släkting tomma hus, jag går snart på semester och med stöd från vänner och familj så känner jag mig så förbannad stark. 3 veckan som singel och redo för nya äventyr, testa nya saker och bara bry mig om mig själv. Om ett år har jag ett nytt hus och har en massa bra saker i mitt liv. Som fantastiska människor som faktiskt bryr sig och stöttar upp.
    Nu jäklar blir det ett bättre halvår. Känner mig så tryggare i mig själv ensam.

    Tack för bikten!!

  16. Jag skrev i förra månadens bikt att jag skulle boka tid för fertilitetsutredning och idag var jag där. Så blandade känslor; å ena sidan glad och lättad över att få svar och kunna få hjälp, å andra sidan så ledsen över att en utredning behövs. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom den här semestern med släktbesök, gravidmagar och bebisgull när vi är ofrivilligt barnlösa och alla frågar ”när det är dags för oss”. Vi trodde för ett år sen att det var vår sista sommar utan barn men det blev ännu en. Kanske har vi många barnlösa somrar framför oss. Hur orkar man?

    Önskar så enormt mycket att jag nästa månad kan skriva här att jag är gravid.

    1. Känner igen mig så mycket i det du skriver, det är en fruktansvärd känsla. En känsla av att vara utanför medan alla andras liv fortsätter och utvecklas i positiv riktning, samtidigt som ens eget liv står still.

      Så viktigt att ta hand om sig själv i situationen, att erkänna att det är en livskris och kanske prata med någon professionell om det. Och att fokusera på parförhållandet. Håller tummarna för att er dröm om ett barn går i uppfyllelse snart!

  17. Åh, minns förra bikten då skrev jag här för första ggn (i en bikt alltså, kommenterat innan dess) och hade det så tufft med min nya lilla son på nu 2 månader. Sån kvällsoro och jag var helt slut.. bättre med det nu men inte helt bra, är dock fortfarande slut. Krashade med ångest i helgen som var, det känns bättre nu men ändå tufft och har svårt att få min man att greppa att han behöver finnas här mer och prioritera mig och barnen framför ibland jobb och även träning men främst jäkla telefonen! Visst jag fattar att han är trött efter jobbet osv men det är ju jag med efter en hel dag med mitt jobb att ta hand om en 4åring, 2åring och en 2 månaders.
    Kämpa på.. det blir bättre och lättare. Det mantrat kör jag på nu.

    Tog idag tag i att ringa första steget om att sterilisera mig efter alla barnen då jag absolut inte vill ha fler och vill slippa preventivmedel, känns i alla fall så himla bra! Var på mannen att göra det först men han verkar inte jättesugen så jag skiter i att övertala mer och gör det själv istället. Känns faktiskt så skönt att få göra det när det är JAG som inte vill vara gravid igen och få fler bebisar. Han vill det verkligen inte heller, hade räckt med 2 st säger han. Men ändå motvillig till ingrepp så då tar jag ansvaret och slipper biverkningar av prev.medel!

    1. Ursäkta att säga detta, men av det du skriver låter din man inte speciellt stöttande. Det låter som att du förtjänar något bättre. <3

    2. YOU GO GIRL!
      Ps. Att ta hand om tre barn är garanterat tuffare än alla andra möjliga jobb. Vi har ett barn, som visserligen är väldigt krävande och har höga krav på omvårdnad så att säga, men i detta hushåll är det allmänt känt att den som är hemma med barnet har störst behov av vila vid dagens slut. Om din man inte förstår det så behöver han verkligen prova vara föräldraledig under en längre tid.
      KRAM!

  18. Äntligen äntligen äntligen går jag på semester..!!! Herregud som jag har längtat, känns som att jag aldrig längtat efter något så mycket. Egentligen älskar jag ju mitt jobb som PT, men senaste veckorna (månaderna?) har jag räknat ner dagar, timmar, minuter.. Det gör mig lite orolig. Kanske är det fullt rimligt att vara så trött efter ett minst sagt slitigt år med massor av jobb, halvtidsstudier utöver jobbet, byte av arbetsplats, pojkvän i armén, hård träning, osv. Samtidigt så är mitt mål ju att ha en vardag som jag inte längtar bort från. Första året som PT älskade jag varje dag på jobbet, nu känner jag mig mest omotiverad och orkar egentligen inte ens prata med någon – ganska olägligt i ett så socialt arbete.
    Är alla så här trötta inför semestern, eller borde jag fundera på att byta arbete?

    1. Som jag känner igen mig. Förra året var jag ny på jobbet och kände inte alls samma behov av semestern.. I år däremot kan den inte komma snart nog. Jag tänker att ibland är det så livet är, det går upp och ner hur kul det är på jobbet. Det kan ju dessutom påverkas av om du har mycket annat runt om och det låter ju så 🙂 Känner du fortfarande efter semestern att du inte är sugen på att gå till jobbet och mer ser fram emot nästa ledighet så kanske det kan vara dags att fundera över vad du kan förändra.

  19. Jag är gravid i vecka 6! Är så glad och pirrig men samtidigt orolig. Huuuur kan tiden gå så långsamt? Vill bara att det ska bli vecka 12 så det känns lite lättare. Har bokat ett tidigt ultraljud i vecka 8-9 och vill bara sen den lilla därinne. Så lycklig <3 och så livrädd!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..