Den här jävla frustrationen

Ptfialugg
Jag är så frustrerad!!! Det hela började med att en läggning drog ut på tiden. Bebis var trött och somnade nääääästan hela tiden, men bökade runt för att hitta rätt position att hon liksom blev pigg av proceduren. Och 47 minuter senare var hon plötsligt pigg igen. Kim tog över när han kom hem och jag blir så frustrerad när det här händer att det KRYPER i kroppen på mig. Det är som att frustrationen från ALLA läggningar som dragit ut på tiden/vart jobbiga som jag gjort sedan hon föddes ligger och puttrar och plötsligt brinner till när det blir en sådan här utdragen. Jag har ju nattat ungen sedan hon kom i och med amning (nu turas vi om). Och så många kvällar som jag legat där och velat slita mitt hår för att hon bökat runt vid bröstet, inte somnat, nästan somnat, somnat men vaknat så fort jag försökt ta mig loss och så vidare.

Är så också frustrerad över NATUREN som skapade ALL SKIT till kvinnan. Vad gör ens mannen?! På riktigt. Har varit så frustrerad och förbannad på det här sedan jag blev mamma. Min man har fått ta en del skit när jag vart oförtjänt arg på honom för detta. Jag är liksom förbannad på det faktum att MÄNNEN INTE GÖR NÅGONTING. Vi kvinnor gör ju allt. Vi har mens. Vi bär barn. Vi föder barn. Vi har eftervärkar. Vi går sönder. Våra kroppar förändras för alltid. Vi ammar. Vi får mens igen. Vi har mensverk. Vi kommer i klimakteriet. Vi har ont, ont, ont, ont, ont, ont lite hela tiden i vårt liv och vardag. Mannen? Njuter av en härlig orgasm och klarrrrrtttt. Sedan är hans liv och hans kropp oförändrad under graviditeten. Och för många ojämställda män som lever i någon sinnessjuk värld och inte tar sitt ansvar så fortsätter livet att vara ganska oförändrat även när bebisen kommit. Det har på riktigt gjort att jag har mindre respekt för det manliga könet. Förlåt alla män som jag älskar och tycker om, men ni ser ju själva hur orimligt det här är. Och det värsta av allt är att INGEN man ens verkar kunna försöka sätta sig in i hur förbannat förspänt de har det. Gud.

Okej, jag började med att skriva ”all skit till kvinnan”. Jag önskar inte att jag var man eller att jag slapp föda våra barn, men ni förstår vad jag menar.

Sedan är jag så frustrerad och ledsen över det faktum att jag inte får i mig några större mängder mat. Det här tar kål på mig. Ingenting smakar någonting. När jag ätit några tuggor så måste jag bara sluta på grund av att det fysiskt tar emot, blir äckligt och bara inte går. Jag är hungrig hela tiden men kan inte äta mig mätt. Har ingen matlust, ingen aptit och inget intresse. Det är något rejält fel och så olikt mig. Jag är inte stressad. Börjar fundera på om det kan vara sköldkörteln eller om det bara är att vänta ut det. Jag vill inget hellre än att äta som förut, men det går inte. Har bara antagit att det är hormonerna som är i kaos på grund av att vi slutat amma men nu har det gått över en månad och det har inte förändrats.

Jahapp. Kim försökte vara lite snäll och säga ”men har det inte varit något positivt idag?”. Jo såklart svarade jag. ”Fokusera på det då”. Då gastade jag något i stil med ”säg för fan inte åt mig att vara positiv. Jag som är positiv 99 dagar av 100 och du som är neutral, realistisk och negativ i grunden har för fan inte rätt att säga åt mig att inte vara frustrerad och irriterad. Jag tänker inte dölja min frustration i mitt eget hem!!!”. Eh. Ja. Bra, Fia. Här kommer din man som är världens bästa och du är hopplös.

  1. AMEN! Jeg har tenkt presis det samme som deg ang mannen! Elsker mannen, men dog. Fikk barn for 1 år siden 🙂 Kvinner er uten tvil det sterkeste kjønn.

  2. Klara skriver:

    Heja DIG! 🙂

  3. Linda skriver:

    Det är grymt jobbigt att vara mamma & på samma gång det bästa som finns. Så mycket känslor som ibland man inte helt kan hantera. Tack för att du delar det!

  4. fy fan vad bra skrivet, fia! jag tycker inte att du behöver skämmas för något i det här inlägget, det framgår varje dag i din blogg hur mycket du älskar din man och din dotter.

    ämnet du berör är något som är så himla centralt för mig. den här djupa orättvisan tänker jag på varje dag, och är en anledning till att jag är ganska säker på att jag aldrig kommer att vilja skaffa barn. på grund av den inneboende orättvisan i alltihop, och på grund av att jag inte vill utsätta min kropp för den påfrestningen. sen har jag inte längtat efter barn heller så att folk säger att det är ”så värt det trots allt elände” övertygar mig inte heller. om mannen kunde ta alltihop med graviditet, förlossning och amning så skulle jag typ kunna överväga att skaffa barn! det vore en helt annan sak, sorry to admit.

  5. Linnea skriver:

    Jag har inte egna barn men kan också känna en frustration över det du skriver. Jag kan också bli föebannad över att jag som kvinna ska känna en stress över att kunna skaffa barn innan en viss ålder som männen inte har. Att en barnmorska kan säga till mig att det här är kanske sista spiralen du sätter in så du kan få barn sen. Om jag vill ha barn eller inte är min ensak ingen annans! Jag är generellt väldigt positiv och får ofta höra hur glad jag är men vi måste få uttrycka såna här känslor också.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..