Varför är vi så rädda för ilskan?

Ptfiablogg0 2
Jag och en vän pratade om det faktum att hon har svårt att gråta. Jag är ju likadan när det kommer till att gråta av sorg eller för att visa mig svag. Jag biter ihop så länge jag kan. Men det är inte så konstigt. Har ni tänkt på hur vi behandlar våra olika känslor i vårt samhälle? Glädje, lycka och positiva känslor får sitt utrymme. Man ska vara glad. Man ska tänka positivt. Man ska älska. Men ilska, sorg, smärta, frustration, negativitet och allt det där tystas ner. Det blir obekvämt. Det stängs in. Vi lär oss tidigt att man inte får spela ut hela sitt känsloregister. Jag är övertygad om att det här, som kan verka som en bagatell vid första anblicken, påverkar oss mer än vi tror.

Skulle vi må bättre om vi vågade agera ut vår frustration, ilska och även de jobbiga och negativa känslorna när de drabbade oss istället för att trycka dem inåt? Skulle vi ha mindre psykisk ohälsa om vi vågade vara helt ärliga med hela vårt mående och visa oss precis som vi är? Jag tror verkligen det. Ändå får jag jobba aktivt varje dag med att bli bättre på att släppa fram alla mina känslor eftersom jag är lika påverkad som alla andra av vår norm som säger att vi inte ska gråta och enbart älska livet.

Vad tänker ni om det här?

  1. Hanna skriver:

    Som jag har fått jobba med det här, och troligen alltid kommer att behöva göra i större eller mindre utsträckning.

    Som högkänslig föddes jag in i en familj där några känslouttryck var okej, behärskat skratt till exempel. Men de flesta var det inte: att skrika för att man var arg, gråta när man var ledsen eller bara sitta tyst och ”sur” för att man, gud förbjude, hade en dålig dag ansågs mycket dålig uppfostran. Till och med alltför högljudda skratt ansågs störande.
    ”Så bär man sig inte åt!” Jag kan fortfarande höra det i mitt huvud.

    Nu som vuxen är den enda restriktionen jag sätter på mig själv tidpunkt, okej, jag är på jobb, om det inte är oundvikligt kanske jag kan hålla ihop om sammanbrottet tills jag kommer hem (ibland går det, ibland inte). Då får jag sitta på hallmattan och gråta så länge som det behövs. Ilska och frustration skriver jag av mig i långa texter som jag sen, när jag är redo, raderar. Tårarna får komma, så ofta och så mycket som behövs.

    Jag har också lärt mig att respektera min högkänslighet, särskilt om jag befinner mig i ett stort sällskap. Då tar jag hunden och går en runda, pausar från känslofesten (nej, ingen annan får följa med) och när jag är lugn kommer jag tillbaks. Vad ”folk” tycker om det skiter jag faktiskt i, mitt mående är mitt ansvar. Men vad svårt det är ibland, att leva med hela känsloregistret och inte bara de känslorna som är socialt accepterade eller ”god uppfostran”.

  2. Linn skriver:

    Jag sa, till psykologen jag gick hos, ofta att ”jag blir ledsen…” och tillslut undrade han om jag blev ledsen eller arg? Vi kom då fram till att jag hade svårt att skilja på dessa två känslor. När jag blev arg grät jag och uppfattade alltid det som att jag blev ledsen. Det tog en hel del övning för mig att skilja på arg och ledsen och även att våga erkänna att jag blev arg, inte ledsen…

  3. Jag har inte det problemet längre. Det gick många år utan att jag grät, fast jag verkligen borde ha gjort det ofta! Men sen när det väl brast, då kom allt på en gång typ och nu har jag lärt mig att släppa fram känslorna när de kommer, oftast blir de inte lika jobbiga då. Ala känslor är ju bra liksom, vem har bestämt att det är dåligt att vara ledsen eller rädd, men bra att alltid vara glad?

  4. Tänker att det kanske beror lite på att en gärna vill vara med och upprätthålla ”den goda stämningen” lite med? Dels eftersom det är tabu att vara arg/ledsen in public men också för att det ofta blir konstigt och tafatt om inte alla är glada och trevliga. Vad som sedan är hönan eller ägget där är en annan fråga… Själv är jag å ena sidan rätt hetsig och kan snabbt svänga mellan irritation/frustration och glädje. Gråter mycket med om än inte så ofta bland folk. Men när det gäller ilska har jag jättelång stubin och i gengäld vill man inte att den bränner av för då blir jag jättearg. Lustigt ändå hur man fungerar. Tack för intressant morgonreflektion!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..