Varför är vi så rädda för ilskan?

Ptfiablogg0 2
Jag och en vän pratade om det faktum att hon har svårt att gråta. Jag är ju likadan när det kommer till att gråta av sorg eller för att visa mig svag. Jag biter ihop så länge jag kan. Men det är inte så konstigt. Har ni tänkt på hur vi behandlar våra olika känslor i vårt samhälle? Glädje, lycka och positiva känslor får sitt utrymme. Man ska vara glad. Man ska tänka positivt. Man ska älska. Men ilska, sorg, smärta, frustration, negativitet och allt det där tystas ner. Det blir obekvämt. Det stängs in. Vi lär oss tidigt att man inte får spela ut hela sitt känsloregister. Jag är övertygad om att det här, som kan verka som en bagatell vid första anblicken, påverkar oss mer än vi tror.

Skulle vi må bättre om vi vågade agera ut vår frustration, ilska och även de jobbiga och negativa känslorna när de drabbade oss istället för att trycka dem inåt? Skulle vi ha mindre psykisk ohälsa om vi vågade vara helt ärliga med hela vårt mående och visa oss precis som vi är? Jag tror verkligen det. Ändå får jag jobba aktivt varje dag med att bli bättre på att släppa fram alla mina känslor eftersom jag är lika påverkad som alla andra av vår norm som säger att vi inte ska gråta och enbart älska livet.

Vad tänker ni om det här?

  1. Som jag har fått jobba med det här, och troligen alltid kommer att behöva göra i större eller mindre utsträckning.

    Som högkänslig föddes jag in i en familj där några känslouttryck var okej, behärskat skratt till exempel. Men de flesta var det inte: att skrika för att man var arg, gråta när man var ledsen eller bara sitta tyst och ”sur” för att man, gud förbjude, hade en dålig dag ansågs mycket dålig uppfostran. Till och med alltför högljudda skratt ansågs störande.
    ”Så bär man sig inte åt!” Jag kan fortfarande höra det i mitt huvud.

    Nu som vuxen är den enda restriktionen jag sätter på mig själv tidpunkt, okej, jag är på jobb, om det inte är oundvikligt kanske jag kan hålla ihop om sammanbrottet tills jag kommer hem (ibland går det, ibland inte). Då får jag sitta på hallmattan och gråta så länge som det behövs. Ilska och frustration skriver jag av mig i långa texter som jag sen, när jag är redo, raderar. Tårarna får komma, så ofta och så mycket som behövs.

    Jag har också lärt mig att respektera min högkänslighet, särskilt om jag befinner mig i ett stort sällskap. Då tar jag hunden och går en runda, pausar från känslofesten (nej, ingen annan får följa med) och när jag är lugn kommer jag tillbaks. Vad ”folk” tycker om det skiter jag faktiskt i, mitt mående är mitt ansvar. Men vad svårt det är ibland, att leva med hela känsloregistret och inte bara de känslorna som är socialt accepterade eller ”god uppfostran”.

  2. Jag sa, till psykologen jag gick hos, ofta att ”jag blir ledsen…” och tillslut undrade han om jag blev ledsen eller arg? Vi kom då fram till att jag hade svårt att skilja på dessa två känslor. När jag blev arg grät jag och uppfattade alltid det som att jag blev ledsen. Det tog en hel del övning för mig att skilja på arg och ledsen och även att våga erkänna att jag blev arg, inte ledsen…

  3. Jag har inte det problemet längre. Det gick många år utan att jag grät, fast jag verkligen borde ha gjort det ofta! Men sen när det väl brast, då kom allt på en gång typ och nu har jag lärt mig att släppa fram känslorna när de kommer, oftast blir de inte lika jobbiga då. Ala känslor är ju bra liksom, vem har bestämt att det är dåligt att vara ledsen eller rädd, men bra att alltid vara glad?

  4. Tänker att det kanske beror lite på att en gärna vill vara med och upprätthålla ”den goda stämningen” lite med? Dels eftersom det är tabu att vara arg/ledsen in public men också för att det ofta blir konstigt och tafatt om inte alla är glada och trevliga. Vad som sedan är hönan eller ägget där är en annan fråga… Själv är jag å ena sidan rätt hetsig och kan snabbt svänga mellan irritation/frustration och glädje. Gråter mycket med om än inte så ofta bland folk. Men när det gäller ilska har jag jättelång stubin och i gengäld vill man inte att den bränner av för då blir jag jättearg. Lustigt ändå hur man fungerar. Tack för intressant morgonreflektion!

  5. Jag tror absolut att vi skulle må bättre om vi vågade visa våra känslor oftare. Mitt under en terapisession i vintras insåg jag att jag tryckt undan en sorg väldigt länge, nästan hela mitt liv när jag tänker på det. jag kunde inte sluta gråta av sorg och av insikten jag fått under terapin. Jag måste helt enkelt bara bearbeta en väldigt tung sak som gjort mitt liv svårt på så många sätt. Tårarna kom som ett vattenfall, jag kunde inte hejda mig och storgrät på jobbet. Tack och lov insåg min chef allvaret och att jag inte kunde jobba i det skicket.

    Sorgearbetet var så fruktansvärt jobbigt men ack så nödvändigt för att kunna gå vidare i livet och lära mig leva med sorgen. Om jag bara hade börjat sörja lite tidigare så hade jag nog sluppit en del otrevliga saker och tagit mer hand om mig själv. Men bättre sent än aldrig, jag är tacksam för att jag tog tag i sorgen och nu förstår mig själv bättre, för efter mitt långa vattenfall av tårar följde faktiskt en lättnad.

    1. Jag förstår dig till 100%.
      Min familj var med en vidrig händelse där vi förlorade en familje medlem. Jag tog tag i sorgen efter 10år när jag träffade Min sambo. Och oj vad ont de gjorde, men så stark det har gjort mig. Det blev faktiskt bara bättre efter det, även om livet såklart är skit jobbigt många gånger <3

  6. Jag är väldigt känslig o har jättenära till gråt o skratt. Är nästan alltid glad vilket en del nog kan uppfatta som störigt. Så antingen glad eller ledsen. Arg kan jag typ inte bli. Jättekonstigt nu när jag tänker efter.
    Självklart blir jag arg/irriterad vid orättvisor o elaka ord från omgivningen. Hatar elakheter. Skulle absolut behöva bli bättre på att säga ifrån.

    Lite rörig kommentar från mig =D

  7. Har också tänkt mycket på det här. Hur orimligt det är att glad och peppig och superpositiv ska vara normen. Livet är tufft på väldigt många sätt. Och om man inte får ventilera vemodet/sorgen/rädslan/ilskan eller vad det än må vara så har det en tendens att växa inombords.
    När man visar även de känslor som brukar anses mindre charmiga och är ärlig med hur man känner/mår tror jag också det minskar på så många avstånd människor emellan. Det har i alla fall jag fått uppleva. Men det innebär ju en sårbarhet som kan vara svår att våga, speciellt om man är van att gömma många känslor, eller brukar bli kritiserad för att man är ”så känslosam”
    Tack för att du är så ärlig och jordnära, och lyfter sådana här frågor! ❤️

  8. Jag känner igen mig, fast typ tvärt om! Jag relaterar otroligt till normerna som säger att vi inte får vara arga/ledsna, men just på grund av att jag är en person som har väldigt nära till både ilska/frustration och gråt. Jag är en känslomänniska (på gott och ont) som visar känslor rätt stort och kraftfullt åt båda hållen, men det är alltid alltid alllllltid just ilskan/argheten som blir uppmärksammad/påpekad av min omgivning. ”Hon har så lätt att bli arg” ”hon blir ju arg för ingenting” ”man får ju inte säga nånting kring henne, då blir hon ju bara frustrerad/arg”. Det gör att jag känner mig konstant lite i vägen och för jobbig, vilket ju är orimligt! Önskar att fler vågade känna mer och tydligare, åt båda håll! Och faktiskt vågade säga ifrån mot orättvisor/galna saker som händer, så slipper vi få som faktiskt agerar/känner starkt bli dom som blir utpekade som ”arga personer”.

    1. Och! Jag vill tillägga att jag ser det som en otrolig styrka att jag vågar vara arg/säga ifrån/vara ledsen (både öppet och privat) när något händer som inte jag accepterar. Men när samhället/normerna säger tvärtom är det ibland svårt att känna sig som just en rimlig person…

      1. Åh jag känner igen mig i din kommentar! Jag får alltid höra att jag överreagerar och ”du behöver inte bli så arg” eller ”det va väl inte så farligt” osv. JO för mig!!! Vill jag bara vråla då…för MIG känns det så här och JAG tar illa upp av det här osv.

        Jag känner mig alltid konstig eller jobbig som har så stora känslor kring mycket och som andra inte alltid förstår.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..