Månadens bikt: September

Det har inte riktigt gått en månad än, men jag kan inte hålla mig. Vi lägger månadens bikt prick nu för att jag fick feeling. Märker att ni är en del som återkommer i varje bikt och det är så fint! Det är tack vare alla er som skriver att det här inlägget blir ett levande forum, stort tack för det!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Emsan skriver:

    Går in i gravidvecka 16 imorgon. Är så otroligt glad över det lilla liv som finns i min mage. Men jag måste hålla det hemligt ett tag till på jobb då jag fortfarande är på min provanställning på jobb! Det är så jobbigt att inte kunna berätta och prata om det då det är i princip det enda jag tänker på dagarna långa. Magen har börjar puta och jag är rädd att de misstänker något.
    Så frustrerande att inte kunna skrika ut det till världen: JAG SKA HA BARN! ❤️

  2. Amanda skriver:

    Hej! Åh vad det här är en bra möjlighet att få dela med sig av sina innersta tankar, anonymt men ändå inte i ensamhet. Att få känna gemenskap med varandra om att livet inte alltid är på topp hela tiden betyder mycket. Ni är så otroligt starka allihopa där ute! All eloge till er och till OSS.

    Jag är 21 år gammal och är en väldigt orolig själ. Jag oroar mig för allt som går att oroa mig för trots att jag bor i världens mysigaste lägenhet, har okej ekonomi och en stor buffert, har några riktigt nära underbara vänner och en stor familj. Jag har dessutom precis börjat plugga och det är verkligen min grej – jag älskar det.

    Men som sagt, jag oroar mig för allt och har lyckats utvecklat världens stressmage. Att köra bil är till exempel det läskigaste jag vet samt att hålla muntliga redovisningar. Jag har alltid velat flytta till en annan stad och plugga och jag tror att rädslan över att förlora mig själv, min identitet och att inte ha kontroll gör att detta skrämmer mig något ofantligt. Någon som känner igen sig?

    Sedan måste jag ge er alla världen bästa tips.. Om du inte mår bra av Instagram och alla (jävla) skrytbilder – radera appen ifrån din telefon. Det kommer vara jättejobbigt i början men sedan kommer du inte sakna det – jag lovar.

    Ta hand om er!

  3. F skriver:

    Vill skilja mig från min man men är så irriterande konflikt skygg så jag inte kan ta mig själv samman till att prata med honom om det.

    1. J skriver:

      Jag med.. inte bara det att jag är konflikträdd utan också rädslan för att förstöra familjen, träffa barnen på halvtid, inte ha råd att bo kvar där vi bor.. och då är ändå båda rätt ense om att vi inte har det bra just nu, men jag vågar inte ta steget.

  4. Ekho skriver:

    Jag är någonstans mitt emellan att må bra och inte må så bra. Jag tycker inte om att känna tomhet eller nedstämdhet, men heller inte att fejka fram skratt..
    Det går i perioder och jag är rädd att så fort jag blir glad och lycklig så kommer det komma en dålig period med sämre välmående osv..
    Försöker hitta lugnet och tacksamheten..

    Funderar på att gå i terapi men kommer mig inte för riktigt..

  5. Angie skriver:

    I november skulle jag blivit mamma för första gången men på vårt första ul så fick vi reda på att fostret dött några veckor tidigare. I augusti plussade vi igen men bara några dagar senare fick jag missfall. Jag vill inget annat än att ha barn det har alltid varit min stora dröm. Nu får jag dagar där jag mår skitdåligt och vill bara lägga ner att försöka få barn för jag vet faktiskt inte om jag kan ställa mig upp igen om vi förlorat ett barn till. Jag är livrädd att det endast finns en framtid med döda barn framför oss. Samtidigt vill jag inte ge upp min stora dröm i livet. Jag känner mig så hjälplös då det inte finns något jag kan göra än att hoppas på det bästa.

    1. Frifa skriver:

      Usch det är det värsta som finns och jag vet då jag varit med om samma sak 2 gånger… Man går till ul och är glad – och därifrån helt förkrossad. Och sen blir ul aldrig detsamma igen för nu VET man ju hur det kan gå.

      Det jag iaf vill säga till dig: Det finns hopp! Även om det tar tid, kraft, tvivel och tårar. För mig tog det nästan 2 år att bli gravid första gången vilket slutade i en missed abortion. Efter det följde en del googling och jag insåg att det kunde vara fel på min sköldkörtel. När jag plusssde igen månaden efter (kunde inte tro det var sant och blev bara rädd) kollade jag upp det och självklart hade jag hypotyreos – låg ämnesomsättning. Jag fick medicin och även en underbar son. Efter det följde ytterligare en missed abortion och sen 2 fina barn…

      Kämpa på, prata med dina vänner lr kanske en kurator, kolla upp din sköldkörtel. Jag håller på dig!

    1. Miss E skriver:

      Här är det en till som är med om samma!! 1,5 år har gått och även 3 missfall, vill sååå gärna med få bära ett barn och ber till högre makter att vi ska få bli föräldrar!

      Men jag tror att varje vecka är en vecka närmre vårt barn och det får mig att inte ge upp hoppet!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..