Man vänjer sig så snabbt vid att må dåligt!

Det här med att min energi kommit tillbaka och att jag känner mig som mig själv igen har fått mig att påminnas om hur lätt det är att vänja sig vid dåligt mående. Det är nästan läskigt hur snabbt något som drar ner oss blir det normala. De flesta av oss har nog haft någon period där vi exempelvis varit väldigt trötta och slitna, haft mycket huvudvärk, har smärta, känt oss energilösa eller liknande – och är det inte fascinerande hur fort det blir en del av ens vardag och person?

En person i min närhet har haft problem med magen i hela sitt vuxna liv. Vi pratar över 30 år. Ändå söker hen inte någon hjälp för detta eftersom ”det alltid varit så” och att magproblem blivit normalläget. För mig så blev min nya lägre energinivå det normala under graviditeten och amningen så att jag glömde hur jag egentligen är. En annan i min närhet säger sig ha tappat stinget på grund av sin trötthet och liksom accepterat att det är så det är nu.

Vad vill jag säga med det här nu då? Jamen ni fattar. Känner ni igen er? Kram!

  1. Sådär känner jag med min pollenallergi. Den blir värre och värre för varje år och jag fattar att sånt inte går att bota helt, men har liksom svårt att förstå när jag ska nöja mig med en medicin? Jag borde verkligen ta tag i detta innan nästa pollensässong börjar och gå till läkare igen. jag har märkt att jag så snabbt har vant mig vid att vara trött och hängig, ha huvudvärk, inte kunna ta en promenad när solen skiner för att det kommer att försämra mitt mående… usch alltså. tack och lov för att det är höst nu!

  2. Jag känner verkligen igen mig! Idag har jag en riktigt dålig-vilja-ligga-kvar-i-sängen-dag! Och jag vänjer mig vid det, på bara några timmar. Det är såhär det är. Trots att jag varit glad i flera dagar. Mycket känslor och tankar som virvlar runt. Väldigt osammanhängande men otroligt skönt att skriva av sig. Min pojkvän reser väldigt mycket i sitt jobb, och dessa jäkla hejdå dagar är vidriga. Han är borta nu och börjar redan få panik över nästa resa. Önskar han kunde vara borta ett halvår, men bara en gång, så att det blev ett hejdå, sen var det klart! För när han väl är borta går det ganska bra men när det är dags för avsked får jag ren panik!

    Nån som har nått tips? Har gått hos kurator, umgås med folk jag älskar osv. Är i övrigt en otroligt glad och positiv person, men är helt vilse runt det här.

  3. Det är också svårt att få hjälp med dessa problem nästan oavsett sort..
    jag sökte vård för magproblem första gången när jag var 14, idag 16 år senare har jag fortfarande problem men har inte fått någon hjälp på riktigt..
    Jag har haft ångest och deppression tidvis i hela mitt liv.. det känns som om man förväntas acceptera och leva med dessa saker? Finns det någon som lever utan dem? Man är gnällig om man inte vill gå runt och må dåligt för det finns ju alltid dem som har det värre och man borde sätta saker i perspektiv.
    Kanske är det också så, men vad är det för liv?

  4. Känner igen mig så mycket! Har haft en lång dipp nu i säkert 1,5 år om inte längre. Den största boven är stress tror jag. Stressar typ jämt till helt och över helt onödiga saker. Vilket gett mig nu de senaste månaderna fysiska symtom.
    Nu ska jag försöka ta tag i det och bokade igår in samtal med kuratorn på min vårdcentral. Nu vill jag försöka vända på det här så mina barn får en mamma som är pigg, starkt och har energi.

  5. Verkligen! Ibland tror jag att jag inbillar mig, jag kanske inte ör utmattad, deprimerad, ångestfylld och suicid, jag kanske bara tror att det är så. Eller beror de bara på att jag så gärna vill att de två sista åren borde gjort mig bättre. Jag kanske är glad, men tror att allt är skit? Hur vet man de?

  6. Jaaaaa… Känner också igen mig. Trivs inte alls i skolan, teorin/ämnet är intressant, men allt runtomkring känns inte alls trevligt, inspirerande eller roligt. Trivs inte i miljön vilket påverkar mig mycket. Har tänkt på sistone att det är helt knäppt på ett sätt att jag inte bara slutar. Men på något sätt så lider jag ändå igenom dagarna för att ”annars missar jag ju min examen”. Det kan vara svårt att veta när det är dags att sluta kämpa..

  7. Jag är gravid i vecka 11. Sen vecka 5-6 har jag haft konstant illamående, trötthet, kräkningar och helt slut i kroppen då jag också har en 1åring. Jag är alltid sprudlande med energi och tränar rolig träning som ger mig glädje. Men när inte ens ork finns till det så blir jag lite ledsen.

    Men jag fokusera också på det jag faktiskt gör bra, vilket är en massa saker! Men jag saknar mitt rätta jag. Och även om tacksamheten borde vara den största över att vänta ett barn- så längtar jag till mitt vanliga ”jag”.

  8. Usch jag känner igen mig fruktansvärt mycket!
    Har varit trött och sliten länge nu över saker jag inte kunnat påverka, typ förlorat jobb pga. lågkonjunktur, anhöriga som varit sjuka etc.
    Men nu minns jag liksom inte hur det är att ”må bra” eller att vara pigg och vilja hitta på saker.

    märkligt att man liksom vänjer sig!
    KRAM!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..