Min dotter är hälsan själv- och hon vet inte ens om det

ptfia mammaliv
Jag betraktar min dotter och inser att hon är så hälsosam man kan vara, utan att ens försöka. Hon låter sina känslor ta plats och uttrycker dem rakt ut – utan att censurera. Humöret svänger lika snabbt som det kommer. För henne finns bara nuet. Hon är glad, sedan ledsen, sedan glad igen när det händer.

Hon rör sig obehindrat, krälar, kryper, går, sitter på huk, klättrar och undersöker. Hon (och alla barn) är ju hälsa (hälsosamma). De stressar inte, tar sig tid att betrakta och undersöka. De är i sina känslor utan att stänga av eller anpassa sig. De säger som det är, de frågar när de undrar något och de är tydliga med vad de gillar och inte. De utgår från sina behov och ser till att få dem tillfredsställda. De sätter sig själva först och låter alla känslor ta lika stor plats. De är precis som de är. Tills vi i vuxenvärlden lär dem att bli annorlunda, att stänga in, stänga av och tona ner. Ta mindre plats! Inte vara till besvär. Tills vi lär dem att man ska göra saker på ett visst sätt och inte vara så förbaskat känsliga.

Då har vi inte ens pratat om deras naturliga språng och sätt att använda hela sin kropp. Vi behöver inte söka inspiration hos fitnessmodeller och kändisar, vi har den i barnen i vår närhet.

  1. Sarah skriver:

    Åh vilket underbart inlägg. Och så sant. Har inga barn men hoppas på det i framtiden. Tänker ofta på hur blissfully ignorant man var då, innan man började tänka för mycket, jämföra sig med andra, stressa, prestrera och allt annan som verkar komma med åldern i detta prestationsamhälle vi har bygt upp.. suck! Men fint ändå att man kan hitta sån härlig och fin inspiration i dessa små människor ❤❤

  2. Så bra skrivet! Påminner om det jag läst i en av mina pilatesböcker. 🙂

  3. Helena skriver:

    Jag gillar så när du skriver självklarheter som jag bara inte har tänkt på själv! Ska helt klart betrakta vår son med detta i åtanke. Tack för en bra dag idag 😀

  4. Therese skriver:

    Vad fint och så rätt beskrivet! Tack för denna påminnelse! Blir faktiskt gråtig av den…träffar mig. Känner en liten skam över att jag ofta försöker tona ner mitt andra barn som beskrivs av många som ”krävande”…varför gör jag det? För att han ska passa in? För att han annars kommer bli den som alla pedagoger och lärare skäller på? För att han ska ta mindre plats? Han är bäst på att uttrycka sig och stå för sin sak! Ingen trampar på honom! Gud vad jag måste lyfta honom i det, kände jag nu!

    1. Taina skriver:

      Hej Therese! Vad fint DU skriver om din son!

    1. :) skriver:

      Liite skillnad på att ta plats och ta plats. Varför anses han krävande?

      1. Therese skriver:

        Jag tror främst det är för att han är så olik sin storebror (såklart). Storebror är lugn, eftertänksam, gillar att sitta och pyssla, inget ”sportig” medan lillebror är full fart, handlingskraftig, stark integritet osv. Sedan att jag har en familj och släkt med många döttrar i och då kanske det finns tankar om att pojkar är mer krävande, om jag nu bara gissar. Det är lite som att de gör så stor skillnad på pojkar och flickor som att om mina barn hade varit flickor så hade de inte alls varit ”krävande barn”…
        Jag själv har alltid haft temperament men tystats så kanske det är så att jag gör ”samma” m mina barn som mina föräldrar/släkt gjort med mig….jag fick en funderare här iallafall och ska verkligen tänka efter innan jag dämpar eller försöker ”förklara” för andra att ”ja, lillebror är det lite mera fart i…” (skämskudde på mig)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..