Månadens bikt: Oktober!

ptfia7
Hej från en liten hamn i Grekland! Jag sitter på en av båtarna och skriver det här efter att ha lyckats koppla upp mig på båtens lilla dongel. Det här är första gången under resan som täckning varit sämre. Det är näst sista kvällen på vår träningsresa och jag känner mig tacksam över att veckan varit så över förväntan. Jädrar i min låda så mycket som hänt och så mycket som delats. Ska berätta mer senare. I övrigt så mår jag bra. Det enda som är jobbigt är att vara ifrån Edith och nu känns det verkligen. Längtar ihjäl mig! Klockan är inte mer än 20.21 men ska ändå bädda ner mig och läsa snart, ska bara äta popcorn och dricka te först. Kanske tvinga Elin att spela en runda yatzy först. Nåväl, det var en hälsning från Grekland och segelbåten. Nu lämnar jag ordet till er och månadens bikt!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. F skriver:

    Kan vi prata sex?

    I denna nya vardag där man inte bara ska lära känna sin kropp på nytt, efter en jobbig graviditet och förlossning, utan även vara hälsosam därtill. Vardagen ser ut så att man går upp kl 6 (borde egentligen gå upp 5.30 men orkar inte!) göra sig i ordning äta frukost väcka den lille och ge flaska och klä på kläder. Sambon är så trött att han går upp 6.30 duschar gör sig i ordning och borstar tänderna på lillen. Vid 7 går vi allesammans utanför dörren för att han ska lämna på föris och jag åka till jobbet. Jag hämtar lillen kl 17. Åker hem lagar mat, äter myser och leker för att börja natta vid 19.Sambon kommer hem 17.30-18. Beroende på hur långt tid det tar att natta så går jag antingen upp och små städar i hemmet till 22 eller så somnar jag i samband med nattning. Helgerna ser ungefär lika dana ut.

    Någonstans här vill min sambo att vi ska klämma in sex.
    Missförstå mig inte för det är inte så att jag inte vill ha sex. Men jag känner att jag inte har tid för det! Jag vill ha ordning och reda runt om mig och är jag trött vill jag sova för man vet aldrig när man får en bra natts sömn med vår son nu i förkylningstider för det är alltid jag som tar nätterna efter som sambon inte vaknar. Sömn och ordning och reda blir även mer prioriterat när jag är stressad p.g.a jobb och allt som ska förberedas för födelsedagar, jul och nyår.

    Hur ska man tänka? jag har försökt med att vi ska dela upp sysslorna, det har suttit en lapp på kylskåpet, men det hjälper inte. Låta det vara tills han tar tag i det men det funkar inte häller. Prata om varför jag känner som jag gör och att han måste bidra om han vill att vi ska ha kul i sängkammaren. Men inget fungerar… och tillslut blir det bara tjatigt. För när jag tar initiativ så orkar inte han och när han antyder att han är sugen så är inte jag… Och just nu så är det bara jobbigt det har blivit någon form av ond spiral… Är vi ensamma om att ha detta problem ?

  2. Vera skriver:

    Åh vad detta kom lägligt. Jag har de senaste åren mått dåligt och dragits till män som inte varit bra för mig, kanske det var nåt sätt att få bort min inre tomhet. Nu har jag gått i terapi och rannsakat mig själv, mitt beteende och framför allt hur jag beter mig med andra människor. Jag tar hand om mig själv och omger mig inte med folk som får mig att må dåligt. För tre veckor sedan träffade jag en helt härlig kille. Vi klickade direkt och allting har kännts så rätt. Ändå känns det som om mitt hjärta säger ”ja ja ja!” men framför hjärtat står en riddare med sköld som säger ”bli inte för ivrig nu, du vet aldrig när han drar”. Det är väl just detta som hindrar mig från att utveckla djupare känslor för honom, jag är så fruktansvärt rädd för att bli lämnad. Å andra sidan vet jag att jag denna gång tagit det lugnare, inte stressat fram ett förhållande som jag tidigsre gjort. När vi träffas vill han redan planera nästa veckas dejt. Ändå är klumpen i magen där. Tänk om han sticker och aldrig mer hör av sig? Fast samtidigt fattar jag att jag måste våga för att vinna. Jag skickade ett sms åt honom för några timmar sedan men fick ont i magen av att vänta på hans svar, så jag satte mobilen på flugläge och gick ut och sprang två tmmar. Jag har fortfarande inte vågat kolla min mobil.

    Någon där ute som har några tips?

  3. C skriver:

    Jag längtar efter ett förhållande, efter kärleken, efter Han med stort H eller bara en fling, efter pirr i magen, efter första hånglet med någon som ger en fjärilar i magen, efter någon att dela den stundtals gråa vardagen med, någon att laga mat med, tvätta med, någon att sova ihop med, en första dejt, misslyckade dejter och mindre ensamhet.

    Men hur ska man gå till väga?

  4. A skriver:

    Hur ska man tackla känslan att man är på fel plats och går i fel riktning i livet?

    Har gått mer än ett år (!) utan jobb för att jag flyttade till ett annat land för kärleken. Har en väldigt specialiserad utbildning så det har varit svårt att hitta något som passar, eller ett jobb där jag kan byta riktning från min förra ’karriärväg’. Hade varit sugen på att läsa något annat men det är oerhört dyrt här så det är inte ett alternativ just nu. Van vid att vara självständig, jobba och skapa, så arbetslösheten tär på mig. Känns som att jag håller på att gå sönder i bitar, att jag är på helt fel plats och väg i livet. Jag är inte en särskilt kul sambo längre…

    Jag har några härliga vänner här, hittat ett grymt gym att gå, kommer ut regelbundet med vänner eller sambons vänner/familj och gör allmänt ganska mycket roliga saker. Alltså inte alls så att jag sitter helt ensam dagarna i ända. Ändå känns det som att jag tvingar mig själv till alla dessa aktiviteter, kan inte njuta av något och klistrar på ett leende. SÅ svårt att njuta.

    Väldigt förvirrad över mina känslor, om jag mår så här för att jag är arbetslös, fast jag har en känsla av att jag inte trivs här och behöver flytta någonstans som känns mer hemma. Vet inte vad som är bäst.

    Tack så mycket för det här forumet, kram alla ❤️

    1. C skriver:

      Hej du! Jag känner helt igen mig, typ. Jag är precis i valet om jag skall flytta från Sverige till min pojkvän. Jag har betydligt bättre jobbkärriär här i Sverige, och förutsättningar för den. Jag har pluggat så många år och kämpat, och helt plötsligt får jag ändå inte riktigt välja. Men mitt hjärta är ju heller inte helt här. Men jag är också rädd för att jag ska åka till detta nya land (nå, har varit där många gånger så nytt är det inte) och känna just precis som du. Jag älskar min pojkvän så mycket att jag blir gråtfärdig av tanken på att han skulle försvinna ur mitt liv, men jag är rädd att jag sätter oss i första hand snarare än mig själv. Jag vill ju välja MIG själv för att VI ska vara lyckliga också. Samtidigt tänker jag också ”men herregud bara kööööör tänk på alla tråkiga människor som stannar kvar i sverige och bara kör på med volvo, villa, vovve”. Ja, såklart det sistanämnda inte är helt sant, men min tanke är mer åt vem är det som har satt alla dessa tankar i mitt huvud, jo inte jag själv egentligen utan alla andra indirekt. Väldigt flummigt. Men min fråga är: vad är fel plats? vad är fel riktining? och för vem är detta fel? för dig själv, byt. för någon anna, typ normen, så stanna.

      Bollar gärna sånt här med dig, är också nyfiken på vart det är du bor, varför du åkte från första början, vad det är du utbildat dig inom etc etc etc! Om du är intresserad så hojta till så kan vi byta mejl eller så. Kramar!

      1. Anna skriver:

        Hej! Vad härligt att du svarade!! Byter jättegärna mejl, vore skönt att prata med någon som är i samma tankebanor och verkar som att vi kan dela tankar om ett och annat. Jag kan maila Elin/Fia så kan de vidarebefoga min mejl om du också hör av dig 🙂 kram

  5. J skriver:

    Genomgick en cancerbehandling som barn och har egentligen inte haft några direkt men efter detta (är nu 24). Men har de senaste 2 åren funderat extra mycket över detta, och känner mig ofta nedstämd, orolig och ledsen över att jag och min familj blev tvungna att genomgå det här. Ibland är jag mest arg över att sjukdomen tog min och mina syskons barndom ifrån oss. Andra gånger är jag så oerhört tacksam över att det gick så bra till slut. Men mitt i min tacksamhet kommer ett hårt slag av rädsla och oro över att jag ska få ett återfall eller att någon i min närhet ska drabbas, vilket ofta resulterar i att jag gråter och inte vill gå ur sängen. Rädd för allt. Letar i perioder efter sjukdomstecken på mig själv, men är samtidigt så rädd för sjukvården att jag aldrig skulle våga gå dit kolla upp ifall någonting är fel. Detta blir i sin tur en ond cirkel av orosmoln, då jag vet att jag inte kommer våga göra något åt den stickande känslan jag känner i låret, eller vad det nu kan vara som jag just då ser som ett sjukdomstecken. Samtidigt som jag är rädd för vad ”sjukdomen” kan göra med mig. Kommer jag dö ifall jag inte kollar upp den? Etc.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..