En gång utbränd, alltid utbränd! Eller?

ptfiastress
En gång utbränd, alltid utbränd! Eller? Jag skrev ett inlägg i somras om hur min utbrändhet inte längre är en del av min identitet. Men, bara för att jag inte längre upplever att jag är i min utmattning på samma sätt som de första 6 åren, så betyder det inte att jag kan sluta vara vaksam. Och det svåraste kommer i och med att jag blir väldigt sliten – som nu. Min kropp skapade feber för att jag skulle vila, vilket är en rimlig reaktion på mycket jobb, småbarnslivet och inga pauser under en längre tid. Så som det är. Då är det svårt att avgöra vad som är ”för att jag varit utbränd” och vad som bara är mänskligt. Om jag bortser från min utbrändhet så är det fullkomligt rimligt att vara trött och sliten av den belastning som är just nu. Allt annat vore märkligt, ex-utbränd eller ej.

Det är så lätt att jag själv och folk runt om mig direkt tänker ”åh nej, har hon (jag) tagit i för mycket, nu går det åt fel håll” osv. med tanke på min historia. Men ibland behöver man bortse från den och se att vem som helst hade varit sliten i den här situationen. Å andra sidan så behöver jag såklart vara mer vaksam än någon som inte varit sjuk. Det är en balansgång.

För mig är hela skillnaden att jag trots att jag är sliten är glad, har energi och känner att kroppen svarar på vila. Skulle jag märka att jag blir nedstämd, får ångest, blir tröttare och tröttare och liknande så går det åt fel håll. Riktigt fel håll.

Men där är jag inte nu och jag tror att jag har landat i att den tröttheten jag känner nu är rimlig, vilket känns skönt på något märkligt sätt. Då behöver jag inte bli rädd utan kan vila i att det är såhär nu och det är okej och bara fokusera på att skapa pauser och hitta sådant som ger tillbaka energi.

  1. Just här befinner jag mig oxå just nu. Jag har varit utmattad. Men nu i höst har jag haft en del ångest och varit förkyld i två omgångar. Då drar gärna det hela igång med att ”håller jag på att bli utmattad igen nu…” eller är det fullt normalt att bli förkyld då en har småbarn som varit förkylda mest hela tiden… är det fullt normalt att vara trött då regnet/hösten/mörkret just nu är utanför fönstret….?!?

  2. Jeg er også i en fase nå hvor jeg er sliten igjen og føler at jeg aldri blir kvitt denne utbrentheten, jeg har også tenkt at jeg kanskje har ME likevel. Men så sier legen min at det er helt normalt å bli utslitt i den livssituasjonen jeg er i nå og med de påkjenningene som er i livet mitt, at jeg reagerer helt NORMALT! Og det er så utrolig godt å høre!! At hvem som helst ville reagert som dette. Jeg tipper du forstår følelsen av lettelse over å få høre noe sånt 😀

    Har du foressten hørt noe om at grønne blader skal være bra for å få ned stresset i kroppen? Jeg ble henvist til en forskningsartikkel om det, men fant aldri kilden. Det var noe om at de skulle dempe stresshormonene i kroppen. Artikkelen mente visst at det og meditasjon og rolig/lugn trening skulle være det beste for stress.

    Jeg merker jo det nå som kroppen er så utmattet, så skriker den etter å få energi i form av kjappe karbohydrater og sukker. Å ha energi til å lage en smoothie må jeg innrømme at jeg ikke har. Har knapt energi til å lage middag. Så hva gjør man da? Jeg VET jo at kroppen trenger sunn mat, men det er så vanskelig å få til. Både det å ha kapasiteten til å planlegge måltider, handle og lage dem… har du noen tips, Fia?

  3. Om man känner att glädjen inte är lika glad, att sömnen inte är lika återhämtande och tröttheten är utmattande, att man känner sig tung och nere och man bär skuldkänslor gentemot sig själv och andra, hur tar man sig ut det? Hur vänder man, stannar upp och var börjar man? Med att sova? Att prata? Att äta? Att gå ut?
    Räcker ut min hand och hoppas någon finns där som kan ta emot och hålla den och ge ett litet råd på vägen.
    Tack.

    1. Din kommentar gick rakt in i hjärtat.
      Jag vet inget om din situation men för mig försöker jag lite av några saker, men bara lite så att inte även det ska tynga.
      Gå en lunchpromenad själv eller med någon på 10-15 min någon gång i veckan eller på helgen. Försöka lägga sig i tid.
      Det är ungefär det jag orkar med, känner att det fyller på energi, men snabbt går det inte. Jag tänker att en förändring i rätt riktning är bra, oavsett hur stor den är. Små små steg (för ”snabba löpsteg=stora förändringar” funkar inte när man är låg) åt rätt håll. Ibland är det okej att pausa på vägen också.
      Sänder dig en stor kram, du är inte ensam!

      1. Tack för ditt svar och för att du tog en stund att komma med goda råd och att du delade med dig. Jag vet rent logiskt att jag inte är ensam men det är ändå skönt att få höra det, att få det ”bevisat”, att nån känner igen sig och att det går, även om det är sakta, men då är det säkert me. Så tack och en stor kram till dig me på din väg!

    2. Du är verkligen int ensam om detta (tyvärr). Jag har varit sjuk i utmattning och riktigt dålig, men nu påväg tillbaka 🙂

      Vila var den bästa återhämtningen för mig. Man måste helt enkelt tillåta/tvinga sig att vila och varva ner. Jag gjorde det t.ex med att läsa böcker (funkar sjukt bra). Men för mig var också egentid väldigt viktigt, för jag kunde bäst vila när jag fick vara för mig själv, alldeles ifred med mina tankar.
      Det är ju såklart olika för alla. Men försök hitta stunder av återhämtning, typ dansk hygge 🙂 även om jultiden kan bli stressig får man bara försöka göra det också till en mysig o stillsam tid. Kram!

      1. Tack för att du delar med dig och för dina råd.
        Böcker är också min tillflykt, att bara gå in i deras värld. Egentiden är svårare att få till med en liten hemma och en sambo som jobbar väldigt mycket. Men jag uppskattar omtanken.
        Önskar man kunde knäppa med fingrarna och så va allt bra, gissar att du känner lika.
        Hoppas din väg tillbaka går väl! Allt gott, kramar och tack!

  4. Hej! Jag har tänkt en hel del på det här ämnet på senaste tiden, speciellt kopplat till ätstörningar och utmattningsdepression. Många säger, precis som din rubrik lyder, att en aldrig blir frisk från dessa sjukdomar. Och visst kan det tyvärr vara så, att man är kvar i sjukdomstillståndet hela livet. Men jag funderar också på att om en har varit sjuk och har blivit frisk, att en inte har det sjuka beteendet och dess symptom, men har som person vissa egenskaper som gör att en ligger i riskzonen för ev. sjukdom (ätstörningar och/eller utmattningsdepression) – är en verkligen sjuk då? Jag tänker att om en person har en gen som gör att en har stor risk för att få en viss sjukdom så är inte personen sjuk förrän den insjunknar. Möjligen en dålig liknelse men ni kanske förstår kopplingen? Jag kan känna att det blir så tungt att känna att man alltid kommer vara i sjukdomstillstånd om man en gång har hamnat där. Men om en kan bli frisk från det sjuka beteendet men medveten om sina egenskaper, kanske det känns som att det finns ett ljus i slutet av tunneln? Istället för en livslång kamp? Vill tillägga att min tanke inte är att gömma eller nedvärdera sjukdomar. Jag har inte heller kunskap om alla fysiska och psykiska sjukdomar och pratar endast utifrån mina egna tankar. Det kanske är onödigt att se sig själv som evigt sjuk när en är frisk från sjuka beteenden? Vad tänker ni, Fia och ni läsare? Jag känner mig inte ”klar” i min tanke och vill väldigt gärna höra andra tankar och åsikter. Kram!

  5. Tänker att det finns stora skillnader mellan att vara överarbetad och utbränd och det är det förstnämnda som du upplever och beskriver nu? Just eftersom kroppen svarar på vila och att det här har varit en intensiv period. Bra oavsett att du lyssnar och bromsar oavsett förstås 🖤

    Har skrivit om att vara överarbetad vs utmattad här för den som vill läsa:
    http://www.bossbloggen.se/skillnaden-mellan-overarbetad-och-utbrand/

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..