Podcasten Ofiltrerat: Sheila Arnell


ptfia
ptfiasheila
I veckans avsnitt av min podcast Ofiltrerat träffar jag supersäljaren och influencern Sheila Arnell. Vi pratar om hennes unika energi, hur hon hanterar den, varför man glömmer att fokusera på annat än energitjuvar och att se sig själv som ett batteri. Sheila berättar om baksidan med att ha makt som i att jobba med kändisar, känna alla och vara bästa vän med Isabella Löwengrip. Och appropå Isabella Löwengrip, Sheila berättar om baksidan av att vara hennes bästis. Hur människor försöker nå Isabella genom Sheila och hennes hem?! Vi pratar om mobbing, osäkerhet, att välja vänskaps relationer och hur sociala medier egentligen påverkar oss.

Ett avsnitt med fokus på energi – och hur vi kan förvalta den, vänskap och baksidan av sociala medier.

”Jag blir typ illa till mods när folk hör av sig för att fråga något om Bella. Eller meddela henne något. Folk skickar ju hem grejer till mig som jag ska ge till henne. Jag får meddelanden om att skicka vidare meddelande till henne. Folk ser mig som en mellanhand. Då dyker det direkt. Jag har inget som helst tålamod för det.”

”Jag var ju mobbad i skolan, typ alla år. Aldrig jättemobbad, men tillräckligt mobbad för att känna mig liksom utanför. Men jag har ändå alltid tyckt att jag kan stå på mig rätt mycket. Jag känner mig stark i mig. Men det har också gjort att jag kanske inte har, kommit in i något. Jag backar från sammanhang, jag har inte velat anpassa mig så mycket. Jag har gjort som jag vill, vissa gillar det andra inte. Jag blev ändå ledsen för att de inte ville vara med mig. Men jag kunde inte riktigt anpassa mig heller.”

”Jag är konflikträdd. De värsta konflikterna jag hamnar i är när jag kanske säger en sak till en kompis och sen så håller jag inte det. Då blir jag skiträdd. Jag får ju typ existentiell ångest, panik får jag. Av att vänner ska vara arga på mig. Så jag försöker inte sätta mig i den situationen.”

Lyssna direkt här nedan eller där poddar finns!

  1. Tamy skriver:

    Starkt av Sheila att vara så uppriktig och ärlig i ett ämne som jag tror så många fler känner igen sig i än man tror/vet.

  2. E skriver:

    Aah, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig kring det här.. eller om du ens vill ha feedback om det. Men de senaste gästerna och de tillhörande samtalen har varit rätt… störiga(?) för mig.. Det har varit för ljust/solskenshistorier/DuÄrDinEgenLyckasSmed/DuKanOmDuVill osv. Att det är upp till mig om jag mår bra osv. Och att det bara ”är att rycka upp sig” ifall man är ”lite nere” eller ”lite utmattad”. Det är i alla fall den känslan jag fått, både med Isa och nu med Sheila. (har ej lyssnat på de andra två avsnitten som kommit nu i slutet).

    Tänker att det lär väl ha med min personlighet att göra. Att ifall man bär på mycket ångest/oro själv är det svårt att hantera sånna tankegångar från andra. Hade kanske sett bättre på avsnitten ifall du kanske fångade upp dessa påståenden mer, kanske ifrågasatte lite, kanske invänder ifall du inte håller med? Jag vet inte. Vill ge feedback, men inte hacka på det du gör. För du gör ett jättebra jobb ju! Så svårt. Ta till dig detta om du vill eller inte, du avgör!

    1. PT-Fia skriver:

      Intressant! Feedback är alltid uppskattat och tas mer än gärna emot. Jag blev lite förvånad över det du skrev eftersom jag inte alls uppfattat det på samma sätt, men det är ju så att man uppfattar saker olika såklart. Min uppfattning är att de har delat med sig av sina svårigheter (framförallt Isa med utbrändheten och ätstörningen) och att hon nu mår bättre men fortfarande jobbar med sitt mående varje dag – som så många av oss ju gör. Obs! Säger inte att din tolkning är fel eller så! Ville bara berätta hur jag själv uppfattat det i stunden därav att jag kanske inte ifrågasatt som jag skulle gjort om jag tyckt att det lät som just solskenshistorier och för hurtigt. Om jag inte håller med så vill och försöker jag alltid invända eller fråga en extra gång. Oavsett, tack för dina tankar! Kramar! <3

  3. Emelie skriver:

    Åh! Detta stycke – hade kunnat vara jag som skrivit… Alltid varit så, och är även idag när jag är vuxen. Undrar varför. Är väl kanske för att jag inte heller kan/vill anpassa mig och att min personlighet inte är en sådan som ”alla tycker om”. Tråkigt är det i alla fall.

    ”Jag var ju mobbad i skolan, typ alla år. Aldrig jättemobbad, men tillräckligt mobbad för att känna mig liksom utanför. Men jag har ändå alltid tyckt att jag kan stå på mig rätt mycket. Jag känner mig stark i mig. Men det har också gjort att jag kanske inte har, kommit in i något. Jag backar från sammanhang, jag har inte velat anpassa mig så mycket. Jag har gjort som jag vill, vissa gillar det andra inte. Jag blev ändå ledsen för att de inte ville vara med mig. Men jag kunde inte riktigt anpassa mig heller.”

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig! <3 <3 <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..