Månadens bikt: November

ptfiaseglarresa-10
Äntligen är det dags för månadens bikt! Det är prick en månad sedan den förra. När jag skriver det här är det lördag kväll och klockan är 20.24. Sitter i soffan med ett glas äppelmust och har sällskap av en brasa och min man som tittar på golf. Känner mig helt tom på ett bra sätt. Vill inte vara någon annanstans än här och längtar inte bort. Har tänkt på det den senaste tiden, längtar nästan aldrig bort nu för tiden. Är så oerhört glad över det jag har så det finns ingen anledning att längta iväg. Att känna så gör så mycket för ens grundläggande välmående.

Men nu ska inte det här handla om mig, utan er! Det här är ert forum. Vårt forum! ♥

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Erika skriver:

    Har den senaste månaden (eller ja egentligen nog hela året) varit jättedålig på att prioritera mig själv och min träning. Det som känns ännu värre är att jag inte har nog egentlig rimlig anledning till det heller, eller jajo i början av året var det massor med stress pga studier och i somras jobbade jag heltid och värmen som var + att behöva vara omkring andra 8h/dag efter att ha pluggat på distans 1 år tog all min energi. Nu i höst har jag tagit upp studierna från i våras igen och då tappade jag bara bort lina bra rutiner när det blev för mycket med uppsatsskrivande och hinna läsa alla böcker och ha koll på fjärrlån osv.
    När jag väl tagit mig till gymmet så har jag verkligen kännt att jag saknat rutinen med att gå dit. Jag gör det hela nog också lite jobbigare för mig själv än vad det behöver vara eftersom jag bor en bit (ca 20 min med cykel/45 min promenad) utanför centrum där gymmet ligger och därav inte tagit mig tid att gå dit då det skulle ta allt för mycket tid från uppsatsen att ta mig dit + hem och träna 45 min 1h eller så 2 ggr i veckan, eftersom att jag anser mig vara en rättså oeffektiv person (tycker att jag behöver minst dubbelt så mycket tid att skriva 2 sidor som andra men det sitter nog mest i mitt huvud kanske?)
    Nu är det december och jag har just skickat in min senaste version för feedback av handledaren. Hade planerat att träna den här veckan men har nu blivit förkyld såklart.
    Jag blir så trött/frustrerad på mig själv just nu.

  2. Anna skriver:

    Hade precis en ganska speciell löparrunda som inkluderade att gråta, skrika rakt ut och t.o.m. ställa mig och krama träd en stund. Hehe…
    Men jag tar det som ett slutligt tecken på att jo, det är dags att byta väg, det här är inte rätt för mig.

  3. Angie skriver:

    Nästa vecka är det dags för ultraljud. Efter ett missat missfall som visades sig vid ultraljudet i våras så är jag så sjukt stressad över detta.
    Har haft sömnsvårigheter i 3 veckor och nu börjar jag bli riktigt nervös. Det är så jobbigt att leva med ovissheten.
    Det känns så jobbigt när man vet att det kan gå dåligt även denna gång och jag har inte så stora förhoppningar om att det ska gå bra. Kan man förbereda sig på något som kan knäcka en totalt!

    1. Anonym skriver:

      Jag har varit med samma sak och kommer ihåg nervositeten. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Dels så hoppas man ju att det ska gå bra och som du skriver slippa ovissheten. Jag ville veta om jag skulle behöva gå igenom hela den jobbiga proceduren igen med att först ta piller för att framkalla missfall, vilket inte lyckades så det slutade med skrapning vilket var otroligt jobbigt.
      Andra gången fick vi som tur var se en levande bebis som nu är 10 månader!
      Jag håller tummarna för dig och skickar en styrkekram!

  4. Anonym skriver:

    Jag och min man har under snart ett års tid genomgått en fertilitetsutredning. Ganska nyligen fick vi beskedet att vi inte kommer kunna få biologiska barn vilket krossade oss båda fullständigt. Vi har ju längtat efter barn i så många år så att få ett sådant besked känns riktigt tungt. Att nästan alla våra närmsta vänner precis fått barn eller är gravida gör det heller inte lättare att ta sig igenom denna tuffa period…

    Det fina i allt detta är iallafall att både jag och min man är bra på att se det positiva i livet och fokusera på det. Så vi vet såklart att vi kommer ta oss igenom den här mörka tunneln tillslut. Just nu känns det bara för jävligt, men vi vet också att det måste få kännas så en period.

    När vi tagit oss igenom den här tuffa perioden ska vi istället fokusera på det fantastiska vi har på gång – ett bröllop och ett husbygge! 😊

  5. Carro skriver:

    Det är så att jag sedan en tid tillbaka har en flirt med en kollega som jag jobbar rätt nära. Vi har en väldigt personlig och skämtsam jargong, skrattar extremt mycket i varandras sällskap, kan spendera luncher med att bara titta på och prata med varandra trots att vi sitter mitt ibland många andra, tajmar ofta in att gå från jobbet samtidigt för att ta sällskap på vägen, anförtror varandra ganska personliga erfarenheter och tankar, pratar om allt möjligt och känns att vi är på samma nivå, att båda ser varandra som smarta och vi tänker ofta ganska lika. Han har också vid flertalet tillfällen initierat att vi ska gå iväg på promenad och/eller fika utanför jobbet under jobbdagen, bara vi två, vilket vi också gör. Han har även tagit initiativ till att hitta på saker utanför arbetstid, också bara vi två, men det har jag hittills tackat nej till. Han tittar ofta in i mina ögon länge och blicken liksom ”glittrar” och det har även hänt några gånger att han t.ex lagt en hand vid mitt ryggslut, eller på min arm, runt mina axlar osv. Han framhäver också sig själv framför mig på olika sätt. Kollegor har sen en tid tillbaka börjat skämta om vår relation och om den är mer än kollegial, tex när vi varit iväg på jobbresa.

    I en tid där jag har svårt att hitta män som är tillräckligt roliga, smarta osv för att ha utbyte av dem så har detta varit min livlina mot bitterhet. Han är på många sätt precis den typen av kille som jag vill dela mitt liv med, då vi klickar på så många nivåer.

    So far so good. Bara det att denne man är sambo sen några år tillbaka och nu väntar sitt första barn.

    Vet inte vad jag ska göra? Borde jag avvisa honom mer? Jag mår ju själv väldigt bra av uppmärksamheten, för att inte säga har den som lite av en livlina i vardagen, men han är ju otillgänglig egentligen…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..