Hej från världens sämsta mamma!

Ptfia blogg 8 5b89024ce35fb
Hej från världens sämsta mamma! Det är verkligen så det känns just nu. Tycker ärligt talat att det är skitjobbigt med förskolan. Inte för att att jag inte tror att hon har det bra eller kommer att trivas när hon är helt inskolad, utan för att det känns som att jag ÖVERGER henne. Står inte ut med att lämna henne (vill helst överlåta alla lämningar till Kim) och får för mig att hon kommer att sitta i många års terapi som vuxen för att vi överhuvudtaget lämnade henne på förskola och sedanför skola.

Känner mig hemsk som gör såhär mot henne. Förstår ju på ett rationellt plan att mina känslor inte rimmar med verkligheten men bara tanken på förskolan får mig att känna mig dålig. Förstå att det såklart inte blir bättre av att hon blev sjuk och nu kommer julen vilket gör att hon säkert kommer att behöva skolas in lite igen efter ledigheten. Längtar så intensivt tills vi kan lämna och känna att hon är inskolad och alla är glada.

Eller kommer man alltid ha dåligt samvete för att man lämnar bort sitt barn för att kunna sköta sitt arbete? Dåligt samvete för att man inte bär sitt barn på sin kropp hundra procent av tiden tills de blir typ 13 … dåligt samvete för att man ibland vill vara själv. Dåligt samvete för att man inte alltid orkar. Dåligt samvete för att man tittar fem minuter i telefonen. Dåligt samvete för att man serverade mackor till middag. Dåligt samvete för att man inte är superpedagogisk varje timme varje dag.

Fy fasen. Bebistiden är förspelet till föräldraskapet. Nu är det på riktigt och just nu känner jag mig oerhört otillräcklig.

  1. Emma skriver:

    Jag ska börja skola in min tjej på då 16 mån i januari.
    Jag har en positiv bild av förskolan och tror hon kommer älska att vara där.
    Såklart vill jag vara med henne alltid men jag tror bara det kommer ge henne så mycket!

  2. Lotta skriver:

    ”När hjärtat säger till, då får huvudet säga vad det vill”.

    Såhär känner nog alla. Även om jag har haft en lätt inskolning utan tårar, så har jag dåligt samvete. Eller egentligen så vill jag också att jag och mina barn ska umgås nästan jämnt. Deras välmående är värt allt. Men av ekonomiska skäl och för att hon vill så är nu mitt barn (3:5 år) på förskolan. Jag är själv förskollärare och vet att det är ett tufft klimat för ett litet barn på förskolan. På förskolan tvingas barnet slåss om uppmärksamhet med 15-25 andra barn, och det är inte lätt för en liten. Vi pedagoger gör vårt yttersta, men har bara 2 armar och mycket administrativt dokumentationsarbete upptill.

    Mitt råd till alla föräldrarär att ha så korta dagar som är möjligt fram tills barnet är 3 år. Först runt 3 års ålder börjar barnet på riktigt få utbyte av att umgås med andra barn. Kanske kan man gå ihop med vänner och passa varandras barn, jobba 50% var. Har man flexibla arbetstider kan man jobba lite i skift som föräldrar. Se över sin livsstil och sina utgifter. Det handlar om en så kort period barnen är små så för mig är det absolut värt att leva lite fattigare några år.

    Jag förstår att du kämpar på. Men jag tycker att du ska lyssna till ditt samvete, vad känns egentligen rätt i hjärtat?

    Kramar från en medkännande tvåbarnsmamma ❤️

  3. Petra skriver:

    Alltså. Jag blir så frustrerad över det här. Jag vet precis hur det känns att lämna bort sin dotter på förskolan. Hon började där när hon var 1 år och 4 månader och jag gick sönder kände mig som världens sämsta mamma. Jag bor i Norge och vi hade inte möjlighet att vara hemma längre. Men mina vänner i Sverige väntade mycket längre innan de skolade in sina barn. Vi är så himla bra på att ge varandra dåligt samvete kring föräldraskap och normen kring hur länge ett barn ska vara på förskolan. Den ”duktiga” föräldern skolar in barnet så sent som möjligt och har så korta dagar som möjligt. Och jag som gör allt för min dotter lyckas ändå få dåligt samvete över att jag skolade in henne tidigare än mina vänner. Jag kanska ska tillägga att jag är förskollärare och har jobbat på förskola i tio år. Och att barn ska skolas in lättare när de är 2 år, jag har lärt mig motsatsen. Men kan vi sluta ge varandra sådana råd? kan vi bara utgå från varje familj och låta dem ta beslut om när det passar bäst för dem att skola in? Alla gör så gott de kan och vi måste sluta jämföra oss med andra. Och sedan går mitt hjärta sönder varje gång jag lämnar, men jag måste bara förlika mig med det att jag och min dotter gråter när vi säger hejdå till varandra <3

  4. K skriver:

    Oj vad olika det kan vara! Våra barn har börjat vid 16 månader och 17 månader. Vid den tiden har en nyfikenhet och intresse vaknat hos dem för sin omgivning, vilket vi reflekterat över efteråt.
    Min man har skött inskolningen, han har genom sitt lugn och sitt avslappnade sätt förmedlat att förskolan är något kul och bra. Inskolning har gått på tre-fyra dagar. Då vi är ganska olika och han den lugne av oss så var vi överens att han var bäst lämpad för uppgiften. Givetvis var det lite enklare med småsyskonet som längtat dit.
    Vi har preppat bra innan, bara pratat om hur skoj man kommer ha där, vad många roliga barn det finns att leka med och vad mysiga fröknar det finns. Detta så även innan vår första inskolning när vi egentligen inte hade en aning.
    Min uppfattning är att alla barn är olika och om man som förälder kan inge lugn och trygghet så underlättar detta. Det är inte säkert per automatik att mamman är den bäste för uppgiften, även om vi (även jag innan vi resonerat om det) ofta känner kanske starkast för det. Nu generaliserar jag, det vet jag. Ta mitt påstående med en nypa salt.
    Alla föräldrar är också olika…

  5. Elin skriver:

    Jag arbetar med barn och anknytning och är ”expert” i området. Det finns faktiskt ingen forskning som specifikt att barn inte klarar av förskola innan två års ålder. Snarare pendlar det där över tid och är olika från barn till barn. Det går också mode i det där. Nu en lång period har det varit en trend i att skola in från ett års ålder.
    Barn klarar av att ha flera personer ”varma” tills deras primära omsorgspersoner kommer, ett exempel på det är förskolepersonal.

    Det kommer att kännas lättare snart ska du se både för ditt barn och dig. Passa på att vara nära, nära när ni kan och är hemma. Minimera intrycken nu under en period (besök, resa etc) för att ge henne mindre intryck när hon går igenom mycket annat stort. Därmed inte sagt att ni ska fira jul själva 🙂
    Du verkar ha väldigt mycket sunt förnuft så använd det! Snart känns det lättare! Heja er!

Lämna ett svar till Petra Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..