Blottar några riktigt fula känslor nu!

ptfiablogg-3
Ibland förstår man hur man verkligen känner för något först när ens reaktion avslöjar en. Det hände mig häromkvällen när jag och Kim pratade om något som hade med det senaste året att göra och jag plötsligt blev svinarg. Ingen av oss hann riktigt förstå varför för det bara kom. Vi pratade om det faktum att mitt företag på något sjukt sätt gjort sitt näst bästa år hittills och jag sa precis det, att det är sjukt med tanke på att det är det året jag haft en bebis och försökt kombinera allting. Kim sa något som han verkligen inte menade att föringa det men i mitt huvud blev det fel så jag blev förbannad. Inte alls hans fel, utan något som bubblat i mig ett tag hittade en väg ut. Och plötsligt rann alla de där känslorna som jag haft under hela året men gömt långt där inne, eftersom de är för fula för att blottas. Känslor om att KAN NÅGON BARA SE HUR JÄVLA MYCKET JAG SLITER MED BEBIS + JOBB OCH BARA EN GÅNG SÄGA NÅGOT SNÄLLT OM DET!? Jag visste knappt själv hur känsligt det här var innan min reaktion visade det. Mitt första år med barn som kryddats av mycket jobb. Det har gått bra men var fan i mig inte lätt. Men sådant här säger man ju bara inte högt … men nu skriver jag det här och är lite generad. Och dessa fula känslor hade behövt att någon, någon enstaka gång såg det och sa ”bra jobbat, det kan inte vara så lätt”. Eh … ja. Det här är inte vackert. Skäms lite nu när jag skriver det till och med.

Men om jag ska försöka att inte vara så hård mot mig själv så ser jag också att det är mänskligt och kanske, kanske känner någon igen det? För det är ju så mycket som vi sliter med utan att någon ser det eller visar det minsta uppskattning. Tänker bara på alla mål mat som min mamma lagat i 30 år men som familjen bara tagit för givet, dåliga på att visa vår uppskattning. Alla föräldrar som skjutsar, hämtar och lämnar till aktiviteter och kompisar alla dagar i veckan och alltid ställer upp och det bara tas för givet. Och det lilla som i att den ena personen i ett par alltid är den som tänker på omsorgen för nära och kära, köper presenter, planerar middagar, bjuder in och tar hand om det sociala.

Det där slitet som man som människa gör i det tysta men som ingen någonsin ser. 

Känner mig blottad nu. Hej då!

  1. Du är verkligen inte ensam!
    Jag har två söner som nu är 7 och 9, de har båda varit med mig på kontoret fram tills de började förskola vid 1 år. Jag o min sambo har ett företag med 120 anställda i högsäsong, där jag är huvudansvarig för allt ekonomiskt. Jag har jobbat hemifrån när barnen varit sjuka och roddat med allt kring dem; skola fritidsaktiviteter, mat mm. Det är kämpigt! Men det går. Och barnen blir större ☺

    1. Glömde ju säga att det är ju fantastiskt att du lyckats så bra i ditt företag under detta år, det ska du vara stolt över!

  2. Fia du får inte tänka att det är fula känslor och att de inte förtjänar att kännas. Jag tänker att alla känslor förtjänar en plats om de existerar och att ingen annan kan döma vad en annan person ska känna eller inte. Finns en känsla så finns den, oavsett om man gillar det eller inte! Det har jag precis erfarat, bara att ta tag i den för att bli fri den!
    Kram

  3. Skäms inte! Får hög igenkänning.. min dotter fyller 1 år om några dagar och jag har pluggat 50% på distans sedan hon kom (på vinst eller förlust, ville inte hoppa av men tänkte ändå köra på och gick det så fick det typ). Och det har varit J.O.B.B.I.G.T… Och min sambo förstår inte riktigt bördan i det. Och ständigt har man dåligt samvete för man vill ”prestera” bättre på både mammafronten likväl som studentfronten.. nu har jag bara ett halvår kvar av studierna och jag börjar jobba om en månad så då blir det väl en annan typ av utmaning..
    Vet inte riktigt vart jag vill komma mer än att säga att det var skönt att läsa ditt inlägg. Och det är sånt här som gör din blogg helt jävla fantastisk och levande. Ärlighet och mod ❤

  4. Jag har alltid varit en ‘duktig flicka’ men har mer och mer insett att det är jag själv och ingen annan som driver på all den stress som jag känner för att leva upp till mina höga krav (NB jag är mycket förlåtande mot andra men inte mot mig själv!). Jag har tillåtit att andra drar fördel av mig i förhållanden och på jobbet (jobbar helger, kvällar utöver 100% dagjobb, ‘skyddat’ alkoholiserad make som till slut dog av alkoholen etc). Jag förväntar mig inte att någon annan ska klappa mig på axeln, MEN jag tycker det är urkonstigt att jag är så ‘snäll och förlåtande’ mot andra men inte mot mig själv. Ett löfte till mig själv för 2019 är att älska mig själv som jag älskar andra.

  5. Känner igen mig. Jag har människor runtomkring mig som säger att de kan hjälpa till med barnen om det är mycket för mig, men så väntar jag på att de ska säga typ ”Oj! Nu ser jag att det är mycket för dig, jag tar barnen imorgon”. Men det är aldrig nån som säger så och jag är för stolt för att be om hjälp. Den duktiga flickan i mig ska klara allt trots en utmattning i bagaget 2016. Mitt nyårslöfte är att ta hand om mig själv så nu hoppas jag kunna säga ifrån och be om hjälp. Och kräva mer av min man. För även om han uppskattar allt jag gör så måste han ta över vissa bitar i hushållet och med barnen. Och det handlar inte om att be om hjälp av sin man, det är egentligen en självklarhet.

    1. Och detta var inget påhopp på din man (för jag har ingen som helst aning om er relation) , detta var ett påhopp på min 😉 tack för en superbra blogg och gott nytt år <3

  6. Hallå, du är ju så grym! Blir lite ledsen över att du skäms över att skriva det där för jag tycker du borde fått höra att du gör ett fantastiskt jobb varenda dag! Heja dig<3

  7. Tack! Jag känner så igen mig, fast på ett annat sätt! När jag var mammaledig klättrade jag på väggarna de tre-fyra första månaderna för ingenting hände! Bebisen bara åt o sov och var inte mycket till sällskap. Jag saknade att vara aktiv och fick ångest när folk sa till mig att njuta av bebistiden! För mig var det en enorm omställning att gå från att jobba 110% till att vara hemma utan att vara ledig. Jag hade ju min nya lilla chef alldeles intill mig hela tiden.

    Jag är gravid igen nu och hoppas kunna dra nytta av första gången och hitta ett bättre flow och njutning i livet som nybliven tvåbarnsmamma. Men gissar att det kan bli en annan typ av chock istället!

    Hur som helst, förstår att du skriver att du blir generad, men jag tycker det är modigt och uppskattar att läsa att det är fler än jag som tycker det är kämpigt emellanåt.

    Och om någon skulle tro annat, jag älskar min dotter mer än allt annat. Hon är det bästa som hänt mig!

  8. Tack för att du delar med dig! Skäms inte. Dina tankar är inte fula. ❤️

    Jag bröt ihop senast igår inför min sambo.
    Jag är föräldraledig till och med 8/1 med vår yngste. Jag sköter verkligen ALLT hemma och jag kräks på att alltid ha 2000 tankar i huvudet samtidigt! Att jag alltid måste planera/rodda barn och samtidigt tampas med panikångest.
    Jag drabbades av förlossningsdepression med äldsta barnet (idag 3år) och är ännu inte helt frisk.
    Men, trots att jag bryter ihop och skriker så får jag ingen hjälp hemma. Jag blir bara så arg och besviken på att han inte lyssnar på mig och för att allt det jag gör bara tas förgivet.
    Jag har börjat äta mina mediciner igen som jag hade uppehåll från under graviditet nummer två, för jag orkar inte ta mig genom dagarna utan det.

    Sambon ska dock ta inskolningen av yngste barnet då han är alldeles för mammig.
    Ska bli så spännande att se hur sambon ska rodda allt detta ansvar som jag fixat nu ett år.
    Hade han varit det minsta delaktig (tro mig, jag har bjudit in till att hjälpa till sååå många gånger) innan så hade han haft ett hum om var/när/hur ska skötas.
    Behöver jag säga att det är min huvudbry att namna kläder och gå genom äldsta barnets gamla ytterkläder för att se vad som passar?

  9. Håller helt med dig. De är väldigt tufft med små barn och att få ihop allt. Sen blir barnen större och det praktiska blir lättare och utmaningarna förändras. Bra skrivet!

  10. Så bra skrivet. Helt rätt. Bli inte generad!
    Och riktigt bra för mig att läsa. Borde säga ”Bra jobbat” mer istället för att tänka en enda frågande eller dömande tanke. Tack Fia! Du är grym

  11. Men åh! Modigt att skriva om tankar som jag vet att alla brottas med mer eller mindre. Den där känslan av att vilja få cred för den tid man faktiskt lägger ner på att få allt gjot. Det är inga fula tankar. Det är mänskligt.

  12. Ja, alltså JA! Min son är ca en månad äldre än Edith och jag har jobbat sedan BB. Inte optimalt men vad gör man inte när man driver sin egen verksamhet? Jag måste liksom ha något att komma tillbaka till när jag börjar jobba heltid igen och det måste liksom underhållas konstant. Sen kan jag tyvärr bara fakturera för ungefär hälften av jobbet jag gör, så extremt mycket är obetald arbetstid men ändå timmar som måste läggas. Allt detta bollas med en bebis och ett hushåll som också ska skötas. På toppen isberget har vi ett barn som inte sover. Han är snart 16 mån och standard är fortfarande 2-3 uppvak i timmen hela natten igenom. Men ändå går jag upp på morgonen och åker till jobbet i några timmar, för att sedan komma tillbaka och fortsätta jobba medan jag även underhåller barnet, tvättar och lagar mat etc.
    Pust. Tack för att du ventilerar så att jag också kunde ventilera haha! 😛

  13. Bästa du!! Om du någonsin tvivlade på om du borde posta det här så hoppas jag att du ser på alla likes och inser att bakom varenda en så är en person som känner igen sig i det du skriver. Ärligheten och att allt inte är perfekt gör att man känner en samhörighet med både dig och de som kommenterar.
    Gott nytt på dig och hurra för allt fantastiskt du gjort i år!!

  14. Känner igen mig. Jobbar i en bransch där man måste hävda sig tidigt annars är det kört. F**n sjukt att det ska ske under samma år som man ofta är småbarnsförälder!! Min mor sa klokt i juletider att heltidsjobb och småbarn inte är bra för hälsan… Lägg då till ett jobb (som många jobb är idag) där man alltsom oftast jobbar mer än heltid och gärna hemma på kvällar och helger. Inte konstigt att ffa män lyckas i branschen (och stackars alla partners där hemma).

  15. Alltså SÅ SANT! Känner igen mig så väl trots att jag inte är förälder. Tänker att vi ska försöka att inte skämmas för dessa tankar utan kanske ska jobba lite på att förmedla känslorna i tid, så att de inte behöver bubbla ut sen. Tack för en jättebra och ärlig blogg!

  16. Har känt exakt lika dant och känner fortfarande ibland och ja, jag tänder också av någon anledning när vi diskuterar detta hemma. Skönt att någon annan vågar skriva om det!

  17. Det här inlägget var så välkommet och viktigt! Ibland vill man bara att någon ska uppmärksamma det man gör. Pluggar 100 % och har jobbat varannan helg i två år samt veckodagar som lärarvikarie. Aldrig ledigt och oftast den som är mest initiativtagare vad gäller sociala relationer osv. Men skäms när man vill ha erkännande – för ingen har ju riktigt bett om det heller, liksom? Så bra att du får fram känslor man inte riktigt själv kan sätta ord på.

  18. I feel ya sistah!! Nä, okej. Men på riktigt JATACK har känt så också ett x antal gånger men lila fort skämts för att man har dom känslorna typ👆🏽 Kram på dig för att du outar detta!

  19. Åh jag känner SÅ igen mig! Hos oss är det jag som gör det mesta med våra barn på vardagarna (hämtar, lämnar, klär, gör i ordning osv) för det är mest praktiskt med tanke på var och hur jag och min sambo jobbar. Tar alla samtal med dagispersonal, alla info. Sköter all handling. Och så vidare. Det är helt Ok och det går som du säger bra, jäkligt bra. Men kanske just för att det går så bra så är det lixom lätt att ta förgivet. Skulle vara mkt roligare att göra det om man ibland fick höra hur bra man är! 😉👊

  20. Läste och kände att jag bara var tvungen att flika in och säga att jag inte tycker att det finns något som helst fult i det du skriver. En väldigt naturlig känsla som gjorde rätt i att komma ut. Gott nytt år! 🙂 /En som ännu inte har (men väntar) barn

  21. Jag kan säga att jag var ”bara” mamma ledig i 1år med min dotter, och när jag kände att ”fan nu pallar jag inte med detta mer och min sambo begriper inte ett skit om hur det är att vara hemma med en dotter”, så fick han vara hemma i 3månader och jag jobbade. Han fick sig en rejäl tankeställare och efter det har vi börjat uppskatta varandra SÅ mycket mer.

    Du är inte ensam i dessa känslor. Massa kramar och bra jobbat fia❤️

  22. Det är såna här inlägg som gör din blogg så fantastisk! Jag känner igen mej själv så väl i det du skriver! Tacksamhet och att se andra är så viktigt i vårt många gånger egotrippade samhälle… Jag försöker verkligen jobba med mina barn vad gäller det, men det är svårt!

    Kramar, gott nytt år o fortsätt med det du gör!!

  23. Känner så mycket igen mig! Driver också företag (redovisningsbyrå) med en 3 åring hemma och en 10 månaders bebis.
    Med första barnet jobbade jag varje ledig sekund och på kvällar/nätter. Nu när hon är 3 år så kräver det en helt annan energi för att ”överleva” dagarna och försöka kombinera detta med jobb, det är påfrestande. Hade också önskat att min sambo (och egentligen vem som helst) ser hur jag sliter för att hålla mitt företag vid liv, som ändå är som min tredje bebis. Att kombinera förretagande och småbarn är inte lätt (dessutom inte med en pappa som inte vill vara föräldraledig) och vi borde alla klappa oss på axeln och tala om för oss hur jäkla grymma vi är! Vilka supermammor!

    Ofta talas det om ”han kan inte ta ut sin föräldraledighet, han är ju egenföretagare” men ingenstans nämner man oss mammor som sliter för att få företaget att gå runt i kombination med föräldraledighet.

  24. Jag förstår hur du känner, igenkänningsfaktorn är hög. Jag är också sådan som försöker pussla ihop och utnyttja varenda minut. Har kanske för många ambitioner utöver att ta hand om våra två barn.
    Pluggade heltid distans utöver att ha en bebis och en 2-åring i våras , det pågick lite renovering av huset, försöker sköta trädgården och odla massa , ta hand om våra djur. Hösten så har jag jobbat som lärare knappt halvtid, haft barnen all övrig tid, försöker hinna med hästarna men kan inte tävla( hur jag nu skulle hinna det? ). Om nån sen undrar varför man inte hunnit målat huset eller liknande, eller varför visa saker inte är klara, Då ser jag rött!! . (och för övrigt så är mannen min egenföretagare)

  25. Amen! 🙏🏼

    Fantastiskt ändå att du faktiskt blottlägger detta, framför allt för Kim. Jag känner igen mig så, allt som bara görs utan att från partnerns sida förstå att det ligger en ansträningning bakom. Alltifrån något så trivialt att det alltid är jag som kommer ihåg att det är dags att byta lakan. Borde vara lika lätt för min partner, men initiativet är alltid mitt. Och bakom det ligger en ansträning i att komma ihåg hur länge sen det var, se till att det blir gjort osv. En skitsak i sig, men när det är 712 andra sådana saker är det inte konstigt att man är hjärntrött mellan varven.

    Imponerad över hur du lyckats hantera detta år och stor eloge till dig som gjort ett sådant fint resultat! Var stolt över att vara en fantastisk företagare, samtidigt som du är en superfin mamma! 👏🏼

  26. Bra skrivet! Skäms inte! Har för ett par timmar sedan ensam lagat middag till familjen. Alltid ensam. Ingen som över huvudtaget bryr sig i vad vi ska ha till middag. Någonsin. Precis som för dig så kom detta över mig idag. Men som vanligt så blir jag tyst. Blir ledsen, arg och besviken över att bli tagen för given. Tack för bra blogg och för att vågar ventilera ”förbjudna” tankar. 🙏🏻

  27. Ja visst är det ett otacksamt slit att vara förälder många dagar. Det är också svårt att tänka på att ge uppmärksamhet till min partner varje dag, även om jag brukar tänka att det bästa är att försöka ge beröm för att också få tillbaka.
    Med tre barn nu ser jag ofta livet som ett arbetsläger faktiskt, och kämpar med balansen mellan deras behov och mina.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..