Det glada och spralliga var bara en sjuk fasad!

Ptfiablogg2 10
Jag föreläste nyligen om min utbrändhet på en skola. Under föreläsningen hörde jag mig själv säga ungefär ”vi som är sjuka är inte att lita på. Vi sätter upp den mest falska fasaden och gör allt för att inte få den att rämna”. Och det är ju precis så, i vart fall så var det så för mig.

I tonåren beskrev folk mig som ”sprallig” och glad. Ständigt detta ”sprallig”. Hatar det ordet idag. Och jag var alltid glad – utåt. Inombords var det ofta mörkt, men utåt gjorde jag allt för att hålla den härliga fasaden uppe. För jag visste ju inget annat. Att visa mitt mörker och det som också var jag var för läskigt och kändes utlämnande. Det var lättare att vara glad. Och under halvåret som allt eskalerade och jag faktiskt gick från att vara ute på hal is till att faktiskt bli sjuk så hade jag noll förmåga att göra annat än att bygga upp den glada fasaden ännu starkare. Och det mesta blev falskt.

Någonstans där inne så visste jag att om jag börjar släppa fram ens en bråkdel av det där trasiga som pockade på så kommer allt att rasa, vilket var precis det som hände jag när jag blev sjukskriven för utmattningsdespression.

Men fram till dess så växte mina skygglappar, jag såg inget annat än att fortsätta framåt och kunde bara fortsätta pressa mig själv ännu hårdare. Förmågan att vända min väg mot väggen fanns inte längre där. Jag hade kommit till en punkt där det enda som skulle ske var att braka samman fullständigt – och det blev desto viktigare att dölja hur illa det faktiskt var, framförallt för mig själv eftersom jag var livrädd. Livrädd för att möta den skam som mitt tillstånd innebar.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. Kanske påminna den som är nära någon som är på väg in i väggen att när man kommit tillräckligt långt in i sjukdomen så är man inte längre förmögen att agera själv. Och man är inte att lita på. Man kommer med stor sannolikhet att förneka hur illa det faktiskt är och behöver att någon tar en i handen och berättar att nu ska vi gå till läkaren/terapeuten tillsammans du och jag. Eller berätta bara vad du ser. Våga ifrågasätta. Och till dig som läst texten och känner igen dig: Du kommer att klara det här. Och även om det känns helt osannolikt nu så kommer det en dag när du vaknar och känner att livet känns snällt igen, och att du är stark och trygg. Kram!

 

  1. I skriver:

    Tack för din blogg.
    Läste detta tre gånger igår. Och nu igen. Behövde verkligen läsa det precis just nu. ❤️

  2. Sara skriver:

    Tack för att du delar med dig och att för att du avslutade texten så varmt, att även om det inte känns som det nu kommer man vakna upp en dag och livet känns snällare. Jag har nu varit sjukskriven i 2 månader och på något sätt var det en lättnad att jag fick bli det, jag hade kämpat emot så länge och mådde verkligen inte bra. Nu ska jag bara vara ett tag och sedan börja bygga upp på nytt.. Kramar

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig! <3

  3. Frida skriver:

    ”Och även om det känns helt osannolikt nu så kommer det en dag när du vaknar och känner att livet känns snällt igen, och att du är stark och trygg. ”
    Tack Fia för allt du delar med dig av och skriver! Trots alla kontakter (läkare, psykolog m.fl) jag har så är det dina erfarenheter som träffar rätt inom mig och som motiverar mig till att bli en friskare människa. Snäll, STARK och trygg. För inte vill man väl sträva efter att bli den man en gång var? Den som gjorde mig helt slut i en utmattningsdepression. Utan hitta den man är, hållbar i längden, livet ut. Men jag måste erkänna att den resan är väldigt läskig. Vem kommer jag att bli efter denna resan?!

  4. Anonym skriver:

    Jag har varit extremt stressad länge pga problem i en relation plus saker i övrigt (typ skola) och nu i höst eskalerade även stressen i och med massa åtaganden utanför min heltidsutbildning. Jag tänkte ”jag har ju klarat av att ha många bollar i luften förut, varför skulle jag inte klara det nu?” Men jag antar att man glömmer att man förändras, blir mindre stresstålig. Jag har mått så dåligt i höst och gör det även nu för att jag ligger efter med så mycket saker, inte hinner ifatt mig själv och mitt liv. På nåt sätt får jag saker gjorda men det tar emot, inklusive allt som har med hushållet att göra. Disk och tvätt och en ostädad lägenhet får mig bara att må ännu sämre. Oftast vill jag bara ligga i sängen hela dagen. Jag har läst på om utmattning och tror att jag är på gränsen. Men jag känner inte så där som du beskriver Fia (och även många andra på nätet), att jag förnekar mitt mående. Det är snarare tvärtom, att jag letar efter tecken och vill att allt ska raseras. Jag vet hur sjukt det låter men det är så jag tänker. För bara då kommer folk förstå hur dåligt jag mår. Jag vill liksom bara att någon ska ta hand om mig… jag skäms för mina tankar, jag vill ju inte bli utbränd när jag vet så många som lider av det. Är det någon som känner igen sig?

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig! Lyssna lyssna lyssna på kroppen och stoppa i tid. Ta hand om dig! <3 <3

      1. Anonym skriver:

        Tack till dig för en väldigt bra och ärlig blogg där du ger oss läsare tid för reflektion <3

    1. Linn skriver:

      Hej! Innan jag träffade väggen i mars – 18 noterade jag att jag mådde sämre än någonsin men jag hade inte förmåga att reflektera över vad det berodde på. Jag försökte inte bygga upp några väggar utan tog bort allt utom jobb från mitt liv i 1,5 månad. Tänkte att jag ska bara ta mig igenom. Göra det jag absolut måste. I efterhand också ett stort varningstecken. En lever inte för 8 timmars jobb och 12 timmars sömn. Det är inte bra att somna kl 20 varje kväll och va likblek i ansiktet. För mig sprack det tillslut när jag legat hemma en helg och även en måndag. Sen kunde jag inte ta mig ur sängen. Det gick bara inte.

      I mina öron låter det som att du behöver någon som lyssnar och tar hand och det kan lika gärna va det som får en att springa in i väggen. Det behöver inte va dubbla heltidsjobb och ett fancy instagramkonto. Har du möjlighet att börja träffa en psykolog?
      Kram.

      1. Anonym skriver:

        Tack Linn för ditt svar! <3 hur har du det idag, efter det du berättade om?

        Jag går hos en kurator sedan i höstas som jag trivs väldigt bra med. Men nu var det ett tag sedan jag var där men ska dit snart så jag hoppas att jag kan få lite stöd då. Har inte direkt pratat om detta rakt ut dock, men nu känner jag att det ligger väldigt nära till hands. Och inser också att jag kanske skjutit bort de här tankarna i höst när det var som mest. Kram

  5. M skriver:

    Jag är antagligen utbränd i en klinisk benämning. Fått över 40 poäng i test där man över 18 borde söka hjälp. Har en över 15 år lång historia av dåligtmående. Men nu har allt eskalerat. Extrem ångest, ohållbar jobbsituation, förluster och sorger i familjen osv. Anhöriga som uppmuntrar mig och ber mig se till att sjukskriva mig, men det är fortf för svårt att göra. Vet inte hur långt det behöver gå innan jag är redo att våga bli sjukskriven.

    1. Sandra skriver:

      Åh fina du. Jag har varit i samma situation i samband med min utbrändhet för två år sedan. Nu är jag förvisso på kanten till en depression men det är en annan historia. Det jag vill säga är att jag tror att man aldrig är redo. Tror man förnekar och låtsas att det är bra in i det sista. Tills det tar stopp, för det gör det. Jag hoppas att du vågar säga stopp nu. Ta hjälp. Våga bli sjukskriven-nu. Det är det snällaste du kan göra mot dig själv. Ta hand om dig.

      1. M skriver:

        Tusen tack för fina och kloka ord. Det behövdes.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..