Jag skrek på min dotter.

ptfiasw2
ptfiasw2-3
ptfiasw2-2
ptfiasw2m
God morgon! Som vi har jobbat med vår nya lägenhet i helgen. Engagerade nästan hela familjen (min storasyster + fru, deras två barn, mina föräldrar som dessutom tog en semesterdag för att och min storebror) och jag blev helt varm i hjärtat när jag såg Edith sitta i mina två systerdöttrars knä och tittade på film, syrran som låg och målade något element, brorsan som är målare tog alla svåra detaljer, syrrans fru som kröp längs golvet mot någon list och så vidare. Och imorgon kommer Kims föräldrar som grädden på moset och hjälper oss. Familj! ♥

Idag tar jag en paus från fix och cyklar in till kontoret för att jobba några timmar innan det är dags att hämta Edith. Appropå henne så blev jag riktigt arg på henne för första gången i helgen. Känner mig dålig men fick ett bryt. Det tog mig 20 minuter att få byta en blöja och mitt tålamod var i botten pga trött och gjort tusen saker hela dagen. Så skrek till och med till. Uselt! Det känns helt uselt. Gick iväg och andades och bad om ursäkt och berättade att mamma blev arg för att jag är trött och att jag ville att vi skulle samarbeta och att det inte var hennes fel och vi blev vänner igen. Men det kändes så onödigt och jobbigt. Kan inte ni berätta om någon gång som ni har tappat det med era barn? Skulle vara världens bästa tröst.

Vill bara ha tisdag nu så vi får flytta över och sätta igång på riktigt med uppackning och inredning. Längtar löjligt mycket tills jag får köpa nya blommor!

Mår väldigt bra just nu. Känner mig så tillfreds och tacksam. Väldigt tacksam för prick allt! Okej, måste skriva ta i trä, peppar peppar för protokollet.

Hur mår du? Hur har helgen varit? 

  1. Lovar, du är inte ensam. Har rytit till åt min 17 månaders några gånger när jag bara tappat det. Usch, får alltid så dåligt samvete efteråt och känner mig som världens sämsta mamma. Men ibland rinner bägaren över. Skönt att läsa att man inte är ensam om det.

  2. Har en 4-åring son och en till liten kille som är lika gammal som Edith (på dagen)!
    Förra veckan satt vi vid matbordet och den stora sa att maten var äcklig och den minsta satt och skrek så fort maten ställdes fram (antagligen för att tre tänder börjar komma längst bak och det gör svinont att äta) så jag tappade det helt och skrek(!!!): ”TYYYYST” Fick sån ångest och det är inte okej men försöker alltid förklara precis som du gjorde att ibland blir man trött och ledsen. Min stora killa är så snäll och säger till lillebror att ”mamma gör all mat till oss och blir ledsen när vi inte gillar den”. Så länge man kan prata och be om ursäkt så tror jag det är viktigt att de förstår att man kan bli arg och att det är okej mm.
    Du är en grym mamma och alla är mänskliga! Stor kram till dig!!!

  3. Har en 3-åring och en 4-månaders hemma och det känns ibland som att det enda jag gör är att bråka med min stora tjej. ALLT är en konflikt och ofta slutar det med tårar både från henne och från mig. Hon var lugnet själv fram tills hon blev 2 och sen kom hon in i ”trots” och jagutveckling deluxe så jag knappt känner igen min lilla tjej längre. Jag försöker ta egentid med henne och göra något bara vi två men bara att typ ta på jackan kan göra att hon lägger sig på golvet och vägrar resa sig så det slutar med att vi inte kommer iväg…Är genuint ledsen varje dag och får ofta lägga ner min bebis och stänga in mig i tvättstugan och fulgråta ut min frustation innan ”mamma är glad igen” Sen kommer de få stunderna när bebisen sover på bröstet och min stora flicka kryper nära mig, klappar på mig och säger ”lilla mamma” och tittar på mig med sina stora vackra ögon och hjärtat fylls av en sån enorm kärlek. Och såklart det dåliga samvetet för att jag tidigare skrek och var arg…Usch..

  4. Häromkvällen la vi båda barnen i vår säng pga mysbehov. Jag saknade deras varma goa händer. Men nattningen tog annan vändning när de började bråka om vem som fick lov att röra sig här eller där (småbarnsföräldrar fattar). De börjar slåss. Sparka slå osv. Jag går mellan och får då spark i magen. Till saken hör att jag väntar på op av magbråck. Självklart råkar ena barnet sparka med fullkraft. Jag fick så in i hel…. ont, började gråta och skrek till åt barnet. Gick från läggningen och la mig i ett av barnens säng. Mest för att få ”rum”. När sambon åkte till jobbet 03.30 så kom båda barnen hämtade mig, vi gick till den stora sängen tsm. Sparken var inte ämnade åt mig, men jag blev så ARG. På morgonen sa vi förlåt och kramades. Kommer få ont i hjärtat varjegång jag tänker på händelsen…

  5. Hej! Har man barn man är engagerad i så tror jag också man gått över gränsen någon gång. En sak som jag tycker är en svår balansgång är, att barnen också måste lära sig att vara schyssta! Även om det är vi som är vuxna så är det ju viktigt att vi lär våra barn respekt och ett schysst beteende.
    Men man måste vara vaksam på sig själv särskilt om man är trött!

  6. Hej Fia! Jag har otroligt stor respekt och beundran för dig och alla er föräldrar här i kommentarerna som kämpar varje dag för att försöka vara en bra förälder och samtidigt klara livet och allt vad det innebär! Nu har jag inga egna barn men jag tänkte ändå dela med mig av vad min föreläsare (läser en kurs om föräldrablivande) sa som jag tyckte var så fint. Hon sa: ”det är helt naturligt att man någon gång ibland brusar upp och blir arg på de man älskar. Det är omöjligt att alltid vara helt cool och kontrollerad för att man bryr sig så mycket – och tur är väl det.” Det ska jag ha med mig in i mitt framtida föräldraskap.
    Skickar massa virtuell pepp till er allihop och hoppas att ni ibland också klappar er på axeln för allt jobb ni gör! <3

  7. Jag provar att vara så lugn och pedagogisk som möjligt med mina barn, (jag har två pojkar på 4 1/2 år och 2 år), men ibland går det inte, jag blir galen. Värst var en gång när den minsta var nyfödd och storebror var i ”2-årstrotsen” och skulle göra allt själv. Jag hade tjatat och ordnat hela morgonen, gjorde frukost till den stora samtidigt som den lilla skrek efter mat. Inget blir bra och så fortsätter det hela morgonen. När vi sedan ska iväg, bråttom, stressade och försena, något som vi aldrig är, storebror ska ”klara själv” och lillebror skriker från bilstolen för att han blir varm och otålig så bara rinner det över och jag skriker ”Aaaaaahhhhh!!” Pojkarna blir rädda och börjar gråta, och jag går in på badrummet för att lugna ner mig samtidigt som jag ringer min man på jobbet och säger med nästan läskigt lugn röst, ”jag klarar inte detta, jag blir galen, du måste hjälpa mig” varav han slängde sig i bilen och kom hem. Jag fick sedan gått ut och bett om ursäkt och förklarat varför jag blev tokig, men jag har ångest för mitt utbrott än idag.

  8. Det är inget konstigt att man tappar fattningen ibland, det har alla föräldrar gjort!
    Jag skrev också åt min dotter just vid blöjbyte. Hon vägrade, slingrade sig som en orm. Förmodligen kände hon av min sinnesstämning redan innan då jag kände mig ledsen, stressad, sliten, sjukligt trött och tillslut så bara brast det. Skrek åt henne att sluta, men det hela blev ju bara ännu värre och sedan satt vi på golvet och kramades och jag grät och bad on förlåtelse. Inte för att hon förstod, hon såg bara att jag var ledsen…
    Tröstar mig själv så här i efterhand med att det nog hade kunnat hända även den bästa föräldern.

  9. Jag har en 2,5-åring. För kanske ett halvår sedan tappade jag det i bilen. Hon försökte ta sig ur bilbältet och jag hade bråttom. Skrek riktigt ordentligt åt henne att sluta. Förstår ju att hon inte inser allvaret i att åka utan bälte, men det hade varit en av de där dagarna när hon satt sig emot allt jag sagt. Man får så dåligt samvete!

  10. Håller med Petra som skriver att med tre barn skulle det verkligen bli en hel bok. Jag har skrikit/rutit på mina barn många gånger måste jag säga. Två av dem har haft sömnproblem och humöret och tålamodet när man inte får sova under längre perioder, ojojoj. Har dessutom varit ensamstående varannan vecka när de två äldsta var tre och fem, sen utmattad under en period och på det heltidsjobb med massa resor. Inte helt lätt att hålla ihop det alla gånger. Och efter varje gång kommer såklart det dåliga samvetet och ifrågasättandet hur jag kunde få bli mamma… MEN jag försöker tänka på det som att det är nyttigt för barn att se sina föräldrar bryta ibland. Om man som förälder alltid är pedagogisk, aldrig tappar humöret osv så tror jag inte barnen lär sig att ibland så tappar man det. Ibland bryter man ihop. Sånt är livet. Det viktigaste är hur man hanterar det efteråt. Att man ber om ursäkt, att man förklarar varför osv. Och att man kramas och ger massa kärlek däremellan.

    Mina barn är tretton, elva och fem. De är hur härliga som helst, med stor förståelse, ödmjukhet och värme. Så bevis på att skällande emellanåt inte gör någon skada. Så långe de resten av tiden får massa kärlek.

    Kram!

    1. Precis så sa min BVC-sköterska barnen måste få se alla humör som en människa har o lära sig att man kan få balla ur o sen be om ursäkt.. Så länge det är på rätt nivå förstås.. Livet med tonåringar är ännu mer att bita i.. 🙂 Har just nu en mkt arg o frustrerad 15årig o det är inte alltid lätt att ha förståelse o tålamod med varför han beter sig så….

      1. Vad skönt att även BVC ser på det så 🙂 Men jag tror verkligen på det. Sen måste man såklart skälla med respekt. Inte svära och framförallt aldrig nedvärdera elle fördumma barnet. Men att argt skrika ”sluta”, ”nu räcker det”, ” nu lyssnar du på mig” emellanåt tror jag alla kommer råka ut för, förr eller senare. Menar inte att skrikandet ska vara ett naturligt dagligt inslag men att någon gång då och då inte riktigt orka hålla ihop det, det tror jag i slutändan är sunt. Så länge man hanterar det bra efteråt.

        Vi är precis i början på tonåren med äldsta tjejen och det har en intressant tid framför oss… en annan nivå av trots 😊

  11. När stora var bebis undrade jag hur man ens kunde bli arg på sitt barn… sen blev hon två, vi blev alltmer lika och hon hamnade i ”lilla tonåren” (jag förstår att det ALLTID är svårare för henne än mig och jag försöker vara lyhörd, nära förälder..), men ibland krockar vi. Jag blir ARG. Det gör ont i hjärtat… kan titta på min bebis och känna ”ska jag någonsin bli arg på dig?”,’ me. Såklart. Och varje gång jag blir arg – det är ett tillfälle i att lära oss handskas med våra känslor.

    Kram

  12. Mjo här händer det ibland.
    Jag har rätt svårt med kontrollen över mig själv redan innan barn, så när min dotter på snart 19 månader sparkar och slår mig så kan jag tappa det och ryta. Men säger förlåt och frågar om vi ska kramas.

    Ibland gråter jag istället och det får hon se. Förklarar att jag blir ledsen av det hon gör.
    Men man ska ju inte skuldbelägga heller.

    Tycker det är assvårt!

  13. Igår var jag och min sambo på Ikea, och jag fick världens chock när vi var på väg ut till bilen. Jag skakade i hela kroppen och blev helt tom. Där stod nämligen en familj (mamma, pappa, son och dotter) i hissen där pappan står och skriker ”Håll käften” riktigt högt till ett av barnen. Som psykologistudent så vet jag vad sånt här gör med barnen och dom vet inte vad dom ska göra utan blir skadade av det. Jag hade god lust att gå fram och ryta till, nu fick jag aldrig tillfälle då hissen åkte ner men fyfan säger jag! Svårt att släppa det nu!

    1. Hej Ellie!
      Jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt att se föräldrar skrika på sina barn och jag respekterar din reaktion och din kunskap. Detta kanske bara inte var rätt tillfälle och forum att föra fram det på ett så okonstruktivt sätt. Det är ett svårt ämne att prata om men det skapar väldigt mycket skuld och skam. I det här fallet känns det ganska onödigt.
      Kram!

      1. Tack för din kommentar och såhär i efterhand kan jag hålla med dig, fel forum. Jag har bara väldigt svårt att se detta när jag vet konsekvenserna rent psykologiskt. Men som sagt, vi lär oss ngt nytt varje dag =) Trevlig dag, kram!

        1. Ellie, du har naturligtvis rätt i det du säger. Framför allt om detta är ett beteende i denna familjen som förekommer ofta alt dagligen. Självklart är det inte ok att bete sig på detta vis MEN inte för att ursäkta eller på något sätt bortförklara… Även den bästa föräldern kan fullkomligt tappa det en nanosekund efter kanske sömnbrist, tjat, utbrott eller dyl från barnets sida. Pappan hade säkert skit dåligt samvete efter som typ alla småbarnsföräldrar har jämt. Det går inte att vara perfekt till 100% och du har absolut ingen aning om vad som hade hänt innan eller hur deras dag hade sett ut.

  14. Med tre barn är det en hel roman…. Det är i Ediths ålder det börjar, dom blir ju helst plötsligt som förbytta.. Som små monster. 🙂 O vill börja bestämma själva.. haha. Med barn nummer ett blev det en chock, vart tog min lilla bebis vägen liksom, med dom andra ett kvitto på att det blivit små barn o mkt enklare att acceptera, nästan tycka det är skönt med egna viljor. Mina barn är nu 19,15 o 9 o jag kan säga att jag höjer rösten både onödigt o nödigt mkt. Men en av dom värsta gångerna var när dottern var 5, sonen strax över 1 o jag var själv med två sjuka barn då mannen var på resa med jobbet, dottern hade trilskats med allt hela dagen o tillslut fick jag nog, trött på all skrek jag, låt mig bara få gå, jag orkar inte mer just nu. Tog lillebror o började gå mot trappan på övervåningen, hon fick fullständig panik o kastade sig mot benet, o jag blev så arg att jag sparkade till en stol o skrek åt henne men låt mig få gå… Gick ner tog en kaffe o samlade mig… När vi ca 15min senare var lugna båda två o kunde prata trodde ju hon att jag skulle lämna henne… o jag ville bara gå ner o ta en kaffe o hämta andan. får fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på det.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..